Glöm inte den lilla ön Chota Heiti.Mikael skrev:Namn på personer, städer, borgar, byar mm i landet:
Guadiralim
Guadiralquiv...
Utmärkta namn Mikael. Gillar speciellt Bembezar, Sobética, Batura, Córbadom och Fontera.
Morëlvidyn
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9214
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Det skulle vara mycket anvandbart om du beskrev situationen i Morëlvidyn precis fore, under och efter det Tredje Soltåget som avgår 287 eO. Några rader om exempelvis vilka makter som råder i landet innan, om eventuella foljder som orsakades, vad med de etinstrogna situation och hur piratankorna påverkades - kort sagt lite flera knaggar att flata upp soltåget i. Vad som helst!Mikael skrev: Skall fundera lite kring 3e och 4e soltåget också.
Skal aven fråga info i Caddo, Kardien och Zorakin.
Angående det Fjarde Soltåget så hamnad det i Efaro aven om det i LVs annaler officiellt står Morëlvidyn. Historien kring detta framgår kort i inledningen till soltågstexten, men vad som kan utvecklas vidare i Morëlvidyn ar vad som egentligen hande med exark Veremar och de hixaniska fiskarskutorna i Ankbukten utanfor Dunderin?
NYTT om Morëlvidyn!
*284-289 Sanriternas storhövding Ranoor di Néra regerar över huvuddelen av västra Morëlvidyn och flera städer i öster. Han är inblandad i och stor del av segern över kardierna i deras soltåg år 287. År 289 dör han i en plågsam sjukdom. Anledningen tros vara att han lät avrätta sin hovmagiker Xandufaar efter att ha funnit den heliga mannen i sin sista hustrus armar. Men när bödeln lyfte upp det avhuggna huvudet fortsatte det uttala förbannelser mot Ranoor trotts att det hade skilts från kroppen. Det talas om Onaabys hämnd.
*501 Storhövdingen och själutnämnde piratkungen Shazmahar kontrollerar stora delar av Morëlvidyn från staden Krejkunir. Kungen fick storhetsvansinne och fick för sig att han skulle få världsherravälde. Han lät bygga en enorm armada, "de tusende rammarnas svärm". Många av dåtidens kustnära skogar jämnades med marken och en ansenlig del av Morginnerdjungeln blev plank och ramm. Han seglade ut med pompa och ståt, men försvann spårlöst med hela sin armada i en fruktansvärd orkan. Legender från Sanritra och Maminira Me Delema talar dock om en enorm vrakkyrkogård.
*I Anktarmens salta vatten har ankorna tillsammans med krystiller vidareutvecklat Krystillernas vassbåtar till havsgående vasskatamaraner bestyckade med vildeld och slungormar från Jurona.
*284-289 Sanriternas storhövding Ranoor di Néra regerar över huvuddelen av västra Morëlvidyn och flera städer i öster. Han är inblandad i och stor del av segern över kardierna i deras soltåg år 287. År 289 dör han i en plågsam sjukdom. Anledningen tros vara att han lät avrätta sin hovmagiker Xandufaar efter att ha funnit den heliga mannen i sin sista hustrus armar. Men när bödeln lyfte upp det avhuggna huvudet fortsatte det uttala förbannelser mot Ranoor trotts att det hade skilts från kroppen. Det talas om Onaabys hämnd.
*501 Storhövdingen och själutnämnde piratkungen Shazmahar kontrollerar stora delar av Morëlvidyn från staden Krejkunir. Kungen fick storhetsvansinne och fick för sig att han skulle få världsherravälde. Han lät bygga en enorm armada, "de tusende rammarnas svärm". Många av dåtidens kustnära skogar jämnades med marken och en ansenlig del av Morginnerdjungeln blev plank och ramm. Han seglade ut med pompa och ståt, men försvann spårlöst med hela sin armada i en fruktansvärd orkan. Legender från Sanritra och Maminira Me Delema talar dock om en enorm vrakkyrkogård.
*I Anktarmens salta vatten har ankorna tillsammans med krystiller vidareutvecklat Krystillernas vassbåtar till havsgående vasskatamaraner bestyckade med vildeld och slungormar från Jurona.
Senast redigerad av Mikael den 2008-09-11 10:14, redigerad totalt 4 gång.
Jag hatar att vara en språkpolis, specielt som jag själv stavar som en kratta, men denna mening har ett så härligt syftningsfel. Varför hadde Xandufar ett avhugget huvud fastsatt vid kroppen?Mikael skrev: År 289 dör han i en plågsam sjukdom efter att han funnit sin hovmagiker Xandufaar i sin sista hustrus armar, låtit avrätta den heliga mannen, vars avhuggna huvud uttalade förbannelser mot Ranoor även efter det hade skilts från kroppen.
[/color]
Förslag:
År 289 dör han i en plågsam sjukdom efter att han funnit sin hovmagiker Xandufaar i sin sista hustrus armar och låtit avrätta den heliga mannen. Då bödeln lyfte upp det avhuggna huvudet uttalade det förbannelser mot Ranoor trotts att det hade skilts från kroppen.
Snibben skrev:Jag hatar att vara en språkpolis, specielt som jag själv stavar som en kratta, men denna mening har ett så härligt syftningsfel. Varför hadde Xandufar ett avhugget huvud fastsatt vid kroppen?Mikael skrev: År 289 dör han i en plågsam sjukdom efter att han funnit sin hovmagiker Xandufaar i sin sista hustrus armar, låtit avrätta den heliga mannen, vars avhuggna huvud uttalade förbannelser mot Ranoor även efter det hade skilts från kroppen.
[/color]
Snibben skrev:Jag hatar att vara en språkpolis, specielt som jag själv stavar som en kratta, men denna mening har ett så härligt syftningsfel. Varför hadde Xandufar ett avhugget huvud fastsatt vid kroppen?Mikael skrev: År 289 dör han i en plågsam sjukdom efter att han funnit sin hovmagiker Xandufaar i sin sista hustrus armar, låtit avrätta den heliga mannen, vars avhuggna huvud uttalade förbannelser mot Ranoor även efter det hade skilts från kroppen.
[/color]
Förslag:
År 289 dör han i en plågsam sjukdom efter att han funnit sin hovmagiker Xandufaar i sin sista hustrus armar och låtit avrätta den heliga mannen. Då bödeln lyfte upp det avhuggna huvudet uttalade det förbannelser mot Ranoor trotts att det hade skilts från kroppen.
Ändrat, fast det vore spännande att spåna på varför han hade ett avhugget huvud fäst vid kroppen. 
från Furgia tråden skrev:Allt som kallas för myrra behöver inte vad det. Sötmyrra (Opoponax) är tex en ört.DrHus skrev:De kanske blandar den med citronolja? Eller är det en myrravariant vars kåda i sig kombinerar myrrans kryddiga myskiga doft med citronen lätthet och fräschör.Mikael skrev:Staden San Anther i Morëlvidyn skeppar ut en del myrra som kommer från det torra områdena söder om staden. Den kallas av någon anledning citrusmyrra. Piratreviren gör dock att exporten är begränsad i sin omfattning.
Dessutom så är kanske doften av citronmyrra lika imponerande på en ankhona som en blodig yxa. Morelvidyns AXE...
Tycker vi flyttar diskussionen om Citronmyrra till Morëlvidyntråden.
Både och tycker jag.
Citrusmyrrah. En taggig buske med grönvita blad som växer främst i gränslandet mellan Morginner och Saqasha, men också odlas i landets torra landskap. Citronmyrrahn har en lättare kryddig myskig doft och en fräschör som saknas i annan myrra. Namnet har den dock fått av att man kombinerar den med citronolja vid förvällandet av kådan. Främsta utskeppningshamn är San Anther. Dessutom sägs doften av Citronmyrra vara lika imponerande på en ankkvinna som en blodig yxa. Så bra som en svart ankman kan dofta anses det.
Tack för det Dr Hus!
Citrusmyrrah. En taggig buske med grönvita blad som växer främst i gränslandet mellan Morginner och Saqasha, men också odlas i landets torra landskap. Citronmyrrahn har en lättare kryddig myskig doft och en fräschör som saknas i annan myrra. Namnet har den dock fått av att man kombinerar den med citronolja vid förvällandet av kådan. Främsta utskeppningshamn är San Anther. Dessutom sägs doften av Citronmyrra vara lika imponerande på en ankkvinna som en blodig yxa. Så bra som en svart ankman kan dofta anses det.
Tack för det Dr Hus!
Slavhandeln
Värmen denna dag var överväldigande. Till och med i skuggan på Mochatvillingens taverna i Bembezar var den svår att uthärda. Faktur och hennes resekamrater satt i skuggan med fuktiga bananblad på huvudet och drack utspätt vitt vin ifrån Khadez. Det var i alla fall vad krögarna påstod, men det smakade snarast som vatten med billig lotusnektar. De hade visserligen en del silver kvar i börsen, men guldet de funnit på ”gastön” i Sanritraarkipelagen hade tagit slut allt för fort. Inte längre kunde de dricka dyr dadelsprit från Almeriá eller köpa de vackra arhuaco-sivoerna som älskare. Allt de kunde göra var att sitta flämtande och suckande i skuggan och hoppas att de västliga monsunerna skulle få fart på skeppen i hamnen så att de kunde få plats på något skepp med kort om starka armar. Faktur längtade hem till svala höstar med vajande guld- och kopparbladiga björkar när hennes enda öga skuggades av någon som inte tänkte flytta på sig. Faktur vred på huvudet och såg tre kortvuxna sivoer med nästan hjärtformade ansikten, axellångt hår och ostronliknande hattar tisslandes stå någon meter framför hennes pall. Var och en av dem bar två spjut som var så tunna att hon inte kunde föreställa sig hur de skulle kunna vara verksamma ens mot en papegoja. Det var uppenbart att de samtalade om Faktur och hennes sällskap, och deras feta kinder med röda bandtatueringar guppade i kapp med fjädrarna på deras axlar. De bar tunna ponchos vilka lät en se deras muskulösa kroppar inunder. Trots sina färggranna halsband och armband av pärlemor från tortuträdet såg de simpla ut och av deras nästan unisona klädsel kunde man ana viss religiös asketism. Tillslut tog en av dem sig modet till och steg fram. På stapplande sanritranska fråga han om Faktur om hennes ”makar” hade ”bollarna” att ”skapa gott där ont begåtts”. Hon fnös åt doften av amfastugg från mannens rödfärgade tänder men förstod på hans röda ögon att de tre hade tagit amfan för att få modet att komma hit och kunde förstå det. Furie! Hon mindes själv när hon rymt hemifrån och vad som krävts för att ta sig in genom stadsporten och få ett mål mat. Med teckenspråk och sanritriskan hon hade lärt sig under seglatserna längs Morëlvidyns kust fick hon de tre sivoerna att förstå att hon var villig att lyssna. Sivoerna sade sig ha förlorat en släkting till bartern Mas Sawa, en familj Faktur endast hade hört talas om men förstått vägde tungt i Bembezar. Enligt sivoern hade släktingen tagits åt ”framtidskådare från Öppnarnas rike i norr” och slavskeppet skulle ha seglat mot ”staden där men vänder om och lågan inte slocknar”. Faktur förstod de tres sorg av att förlora en släkting, men såg inte att de skulle kunna betala hennes äventyrare för att befria släktingen från vilka nu dessa avlägsna slavköpare än var. Bara resan skulle kräva en börs med guld. Hon skakade på huvudet och undvek att titta på sivoerns besvikna ögon. De tre började nästan hulkande att babbla i sitt eget tungomål och den som tidigare talat drog fram något ur sin axelväska. Faktur kände hur hennes enda öga nästan hoppade ur sin håla och hjärtat slog volter. Hon hade hört fyllerykten om djungelns skatter men aldrig trott dem. Snabbt hoppade hon upp och tryckte ner sivoerns händer i väskan igen. Den här typen av förhandling krävde mycket mörkare skugga.
Efter sjöröveri är slavhandeln Morëlvidyns största inkomstkälla och landet är också Ereb Altors största slavhandelsnation. Att handla med slavar görs både i liten skala (några bybor finner försvarslösa äventyrare t.ex.) och i stor skala (ex. slavexpeditioner in i Morginnerskogens djup).
Slaveriet är vida utbrett på Altor. I Ereb är det sannolikt ett arv ifrån det joriska imperiet som under Solkejsarens tid hade en befolkning som till 30 % bestod av slavar. Men även de olika narguriska folken har av tradition slavar, vanligtvis tagna som krigsfångar. Kring Mefimors sjö har det länge förekommit slavhandel. Även i Soluna dominerar kulturer med mycket lång slaverihistoria, vissa av dem har till och med haft kungadynastier med slavbakgrund eller grundats av förrymda slavar.
Den i Kopparhavet dominerande Lysande Vägens religion förbjöd tidigt användandet av slavar och dessa länder är därför inga köpare av slavar utan har ofta feodala system som i stället utnyttjar livegna bönder eller betalda tjänare för motsvarande arbetsuppgifter. De flesta andra av Erebs länder tillåter dock slavar även om det varierar hur vanligt förekommande det är. Vissa andra religioner talar dock istället öppet om slaveriets naturliga del i universum.
Med sådan efterfråga finner man slavar sålda av morelvidyner från Marjura i norr till Porto Horuni i söder, från Pandarealia i väster till Krun i öster. Slavhandlarna tar slavar i Morginnerskogen, Krystillerna, Efaro, Thelgul, Solunas djungler, men också (mer sällan) i Ormsjöns länder, Aidne samt Morëlvidyn självt. Man handlar både i kvantitet och i kvalitet. När slavägare talar om att de har en ”Morëlvidynsk slav” är det alltså mycket sällan slaven är en morelvidyner, men hans slavhandlare var det. Slavar är inte heller ovanligt som plundergods bland landets sjörövare som på detta sätt kan få in lite silver i närmaste slavhamn.
Slavhandlare kallas barter på Morelvernas språk. Betydande morëlvidynska barter är:
Dhows – en slavhandlarfamilj som har sitt säte i Lirbum, men sin huvudsakliga marknad i Krilloan och Kiorsham. Deras jaktmarker är främst Solunas djungler och kring Ormsjön, framförallt i Efaro.
Jalbas – en slavhandlarstam morelver ifrån ökenstaden Ajdúnar som årligen organiserar flera större slavjaktsexpeditioner i Morginnerdjungeln och Krystillerna. Dessa expeditioner består av tjogtals spårare, jägare, bärare och vissa fall samkarniska elefanter för transporten till öknen där kameler och hornlösa tvåsvansoxar tar över för transporten till Santander, Goraf, Monfeetrio, Agalam och därifrån med skepp vidare till Dunderin och Ankorath.
Mas Sawa – Fruktad slavjägarätt som använder små grupper av tysta jägare som i snabba räder lyckas ta hela djungelbyar som fångar. Sannolikt används något av djungelns många gifter i jakten. Morginnerskogen och Sivoa är deras jaktmarker och slavarna skeppas från Bembezar på Morëlvidyns västkust vidare till större städers slavmarknader. Trakorierna handlar dock redan i Bembezar för att få de bästa ”varorna”.
Zeila - ytterligare en familj med Krilloan som huvudmarknad, men är även stora i Kasyr och Montagor. Har specialiserat sig på exotiska slavar för kräsna köpare från Felicien, Trakorien och Pokti. Använder inte sällan äventyrare när deras erfarna slavjägare inte vill ställa upp. Zelia är i princip de enda som kan erbjuda alvslavar, även om det händer att Mas Sawa-ätten lyckas fånga någon vid tillfälle.
Sextetten skall heller inte förglömmas i dessa sammanhang, för även om de inte kan räknas som barter är de en viktig kugge i slavtransporterna och prissättandet på Kopparhavets slavmarknader. De kategoriserar om slavar, manipulerar marknader, mutar, smugglar och gör stor profit från slavhandeln utan att direkt själva köpa eller sälja slavar.
Conibo Shipibo undrade vad han gjort för att hamna här. Han kunde inte förstå hur han måste ha förargat Wxchlactshq. Han och hans yngre bröder hade varit norr om byn och jagat flygorm. Skrattande hade han försökt lära de yngre hur de skulle bruka de slanka spjuten så att de följde ormens glidflygning mellan träden. När han hade skickat iväg de yngre för att hämta spjuten bland djungelns grönbruna matta fick han plötsligt ett orange pulver i ansiktet. Han ryggade genast bakåt då han redan som ung fått lära sig att undvika colosvampen, men det var för sent…han var förblindad och döv. Han hann skrika åt de unga att varna byn vid vattnet innan starka armar och grova händer bröt ner honom bland de fallna löven. När han nästa gång kunde se och höra fann han sig hängd som en fälld röd cheppalo över någons axlar. Personens storlek var dock lika mycket större än honom som han en cheppalo och luktade starkt likt en tapirhona som löper. När han kunde fokusera såg han att det ovanpå de kraftiga skuldrorna satt ett monstruöst huvud med stora horn och besten hade en svans bak höftskynket. När han den kvällen sattes ned fick anblicken av hans bärare honom att åter förlora minnet. Hans nästa minne, även om han vet att han var vaken långt innan dess, var att han låg ner kedjad med andra män. Det var vått och kallt och han kände doften av död kring sig. En vitskinnad man i mörk kåpa klämde på honom och kände i hans mun med salta fingrar (en ny smak för Conibo). Skeppet stannade i några hamnar och antalet medfångar minskade under resan. De sista veckorna spred man torrt träflis och halm över dem och han fruktade att väktarna skulle bränna dem alla till döds. När han åter stod upp och kände fast mark under fötterna gungade den ändå och himlen täcktes av bländande klippor. Han lärde sig först senare att stjärnskådande män bebodde dessa ”byggnader”, bla hans herre. Arbetet var inte så strävsamt som han såg vissa av hans medfångar fick utstå. Hans herre bad honom mest hämta travar av pergament, mat, dryck, vrida plåtar av koppar mot himlarna eller stödja tuber av trä med kärnor av glas. Om vintern gladdes den gamla mannen lika mycket som Conibo själv över att få elda i vägghålet då luften här uppe frös av kylan och små vita blad föll från molnen om vintern. Att som nu fläkta bort flugor och svalka den gamle stjäntydaren var annars den vanligaste sysslan så här på vår och sommar. Under en längre tid hade Conibo märkt att hans herre och dennes vänner varit oroliga. De senaste dygnen hade de t.o.m. tältat på trappstegspyramiden. Conibo hade sett en sådan pyramid hemmavid några dagars jakt ifrån byn. Den ansågs tabu medan gamla män och kvinnor tycktes kräla över den här. Han misstänkte att det var pyramiden som orsakade den onaturliga hettan vid floden som påminde honom om Juronas ruttna vatten och luft. Endast insekter, träskkatter och spågubbar kan trivas här tänkte han. Om ändå den gyllene fågeln vid pyramidens bas kunde ta honom hem, önsketänkte han. Han böjde sig fram och plockade bort en fet skalbagge som trängdes med flugorna på hans herres panna. Den där röda stenen som reflekterar eld och måne hjälpte inte direkt till att hålla insekterna borta. Han viftade bort en eldcirkada som landade på hans herres falska skägg av trä. Hans herre och de andra siarna tystnade med glasartade stirrande ögon. Den sista tiden hade Conibo lärt känna några av de andra slavarna, men i denna tröga natthettan orkade ingen av dem ens viska med varann. Då hör han det bekanta klickande ljudet och hoppar instinktivt upp. Det är ingen tvekan, ilsket röda plogbaggar klättrar över trappkanten till pyramidens topp. De tvekar i det röda ljuset och Conibo ser sin enda chans. Han sveper i luften runt sig med stavfläkten och hör två dunsar av hoppande skorpioner innan han handlöst faller mot avsatsen tio meter nedanför. (sker visserligen våren 613 eO)
Värmen denna dag var överväldigande. Till och med i skuggan på Mochatvillingens taverna i Bembezar var den svår att uthärda. Faktur och hennes resekamrater satt i skuggan med fuktiga bananblad på huvudet och drack utspätt vitt vin ifrån Khadez. Det var i alla fall vad krögarna påstod, men det smakade snarast som vatten med billig lotusnektar. De hade visserligen en del silver kvar i börsen, men guldet de funnit på ”gastön” i Sanritraarkipelagen hade tagit slut allt för fort. Inte längre kunde de dricka dyr dadelsprit från Almeriá eller köpa de vackra arhuaco-sivoerna som älskare. Allt de kunde göra var att sitta flämtande och suckande i skuggan och hoppas att de västliga monsunerna skulle få fart på skeppen i hamnen så att de kunde få plats på något skepp med kort om starka armar. Faktur längtade hem till svala höstar med vajande guld- och kopparbladiga björkar när hennes enda öga skuggades av någon som inte tänkte flytta på sig. Faktur vred på huvudet och såg tre kortvuxna sivoer med nästan hjärtformade ansikten, axellångt hår och ostronliknande hattar tisslandes stå någon meter framför hennes pall. Var och en av dem bar två spjut som var så tunna att hon inte kunde föreställa sig hur de skulle kunna vara verksamma ens mot en papegoja. Det var uppenbart att de samtalade om Faktur och hennes sällskap, och deras feta kinder med röda bandtatueringar guppade i kapp med fjädrarna på deras axlar. De bar tunna ponchos vilka lät en se deras muskulösa kroppar inunder. Trots sina färggranna halsband och armband av pärlemor från tortuträdet såg de simpla ut och av deras nästan unisona klädsel kunde man ana viss religiös asketism. Tillslut tog en av dem sig modet till och steg fram. På stapplande sanritranska fråga han om Faktur om hennes ”makar” hade ”bollarna” att ”skapa gott där ont begåtts”. Hon fnös åt doften av amfastugg från mannens rödfärgade tänder men förstod på hans röda ögon att de tre hade tagit amfan för att få modet att komma hit och kunde förstå det. Furie! Hon mindes själv när hon rymt hemifrån och vad som krävts för att ta sig in genom stadsporten och få ett mål mat. Med teckenspråk och sanritriskan hon hade lärt sig under seglatserna längs Morëlvidyns kust fick hon de tre sivoerna att förstå att hon var villig att lyssna. Sivoerna sade sig ha förlorat en släkting till bartern Mas Sawa, en familj Faktur endast hade hört talas om men förstått vägde tungt i Bembezar. Enligt sivoern hade släktingen tagits åt ”framtidskådare från Öppnarnas rike i norr” och slavskeppet skulle ha seglat mot ”staden där men vänder om och lågan inte slocknar”. Faktur förstod de tres sorg av att förlora en släkting, men såg inte att de skulle kunna betala hennes äventyrare för att befria släktingen från vilka nu dessa avlägsna slavköpare än var. Bara resan skulle kräva en börs med guld. Hon skakade på huvudet och undvek att titta på sivoerns besvikna ögon. De tre började nästan hulkande att babbla i sitt eget tungomål och den som tidigare talat drog fram något ur sin axelväska. Faktur kände hur hennes enda öga nästan hoppade ur sin håla och hjärtat slog volter. Hon hade hört fyllerykten om djungelns skatter men aldrig trott dem. Snabbt hoppade hon upp och tryckte ner sivoerns händer i väskan igen. Den här typen av förhandling krävde mycket mörkare skugga.
Efter sjöröveri är slavhandeln Morëlvidyns största inkomstkälla och landet är också Ereb Altors största slavhandelsnation. Att handla med slavar görs både i liten skala (några bybor finner försvarslösa äventyrare t.ex.) och i stor skala (ex. slavexpeditioner in i Morginnerskogens djup).
Slaveriet är vida utbrett på Altor. I Ereb är det sannolikt ett arv ifrån det joriska imperiet som under Solkejsarens tid hade en befolkning som till 30 % bestod av slavar. Men även de olika narguriska folken har av tradition slavar, vanligtvis tagna som krigsfångar. Kring Mefimors sjö har det länge förekommit slavhandel. Även i Soluna dominerar kulturer med mycket lång slaverihistoria, vissa av dem har till och med haft kungadynastier med slavbakgrund eller grundats av förrymda slavar.
Den i Kopparhavet dominerande Lysande Vägens religion förbjöd tidigt användandet av slavar och dessa länder är därför inga köpare av slavar utan har ofta feodala system som i stället utnyttjar livegna bönder eller betalda tjänare för motsvarande arbetsuppgifter. De flesta andra av Erebs länder tillåter dock slavar även om det varierar hur vanligt förekommande det är. Vissa andra religioner talar dock istället öppet om slaveriets naturliga del i universum.
Med sådan efterfråga finner man slavar sålda av morelvidyner från Marjura i norr till Porto Horuni i söder, från Pandarealia i väster till Krun i öster. Slavhandlarna tar slavar i Morginnerskogen, Krystillerna, Efaro, Thelgul, Solunas djungler, men också (mer sällan) i Ormsjöns länder, Aidne samt Morëlvidyn självt. Man handlar både i kvantitet och i kvalitet. När slavägare talar om att de har en ”Morëlvidynsk slav” är det alltså mycket sällan slaven är en morelvidyner, men hans slavhandlare var det. Slavar är inte heller ovanligt som plundergods bland landets sjörövare som på detta sätt kan få in lite silver i närmaste slavhamn.
Slavhandlare kallas barter på Morelvernas språk. Betydande morëlvidynska barter är:
Dhows – en slavhandlarfamilj som har sitt säte i Lirbum, men sin huvudsakliga marknad i Krilloan och Kiorsham. Deras jaktmarker är främst Solunas djungler och kring Ormsjön, framförallt i Efaro.
Jalbas – en slavhandlarstam morelver ifrån ökenstaden Ajdúnar som årligen organiserar flera större slavjaktsexpeditioner i Morginnerdjungeln och Krystillerna. Dessa expeditioner består av tjogtals spårare, jägare, bärare och vissa fall samkarniska elefanter för transporten till öknen där kameler och hornlösa tvåsvansoxar tar över för transporten till Santander, Goraf, Monfeetrio, Agalam och därifrån med skepp vidare till Dunderin och Ankorath.
Mas Sawa – Fruktad slavjägarätt som använder små grupper av tysta jägare som i snabba räder lyckas ta hela djungelbyar som fångar. Sannolikt används något av djungelns många gifter i jakten. Morginnerskogen och Sivoa är deras jaktmarker och slavarna skeppas från Bembezar på Morëlvidyns västkust vidare till större städers slavmarknader. Trakorierna handlar dock redan i Bembezar för att få de bästa ”varorna”.
Zeila - ytterligare en familj med Krilloan som huvudmarknad, men är även stora i Kasyr och Montagor. Har specialiserat sig på exotiska slavar för kräsna köpare från Felicien, Trakorien och Pokti. Använder inte sällan äventyrare när deras erfarna slavjägare inte vill ställa upp. Zelia är i princip de enda som kan erbjuda alvslavar, även om det händer att Mas Sawa-ätten lyckas fånga någon vid tillfälle.
Sextetten skall heller inte förglömmas i dessa sammanhang, för även om de inte kan räknas som barter är de en viktig kugge i slavtransporterna och prissättandet på Kopparhavets slavmarknader. De kategoriserar om slavar, manipulerar marknader, mutar, smugglar och gör stor profit från slavhandeln utan att direkt själva köpa eller sälja slavar.
Conibo Shipibo undrade vad han gjort för att hamna här. Han kunde inte förstå hur han måste ha förargat Wxchlactshq. Han och hans yngre bröder hade varit norr om byn och jagat flygorm. Skrattande hade han försökt lära de yngre hur de skulle bruka de slanka spjuten så att de följde ormens glidflygning mellan träden. När han hade skickat iväg de yngre för att hämta spjuten bland djungelns grönbruna matta fick han plötsligt ett orange pulver i ansiktet. Han ryggade genast bakåt då han redan som ung fått lära sig att undvika colosvampen, men det var för sent…han var förblindad och döv. Han hann skrika åt de unga att varna byn vid vattnet innan starka armar och grova händer bröt ner honom bland de fallna löven. När han nästa gång kunde se och höra fann han sig hängd som en fälld röd cheppalo över någons axlar. Personens storlek var dock lika mycket större än honom som han en cheppalo och luktade starkt likt en tapirhona som löper. När han kunde fokusera såg han att det ovanpå de kraftiga skuldrorna satt ett monstruöst huvud med stora horn och besten hade en svans bak höftskynket. När han den kvällen sattes ned fick anblicken av hans bärare honom att åter förlora minnet. Hans nästa minne, även om han vet att han var vaken långt innan dess, var att han låg ner kedjad med andra män. Det var vått och kallt och han kände doften av död kring sig. En vitskinnad man i mörk kåpa klämde på honom och kände i hans mun med salta fingrar (en ny smak för Conibo). Skeppet stannade i några hamnar och antalet medfångar minskade under resan. De sista veckorna spred man torrt träflis och halm över dem och han fruktade att väktarna skulle bränna dem alla till döds. När han åter stod upp och kände fast mark under fötterna gungade den ändå och himlen täcktes av bländande klippor. Han lärde sig först senare att stjärnskådande män bebodde dessa ”byggnader”, bla hans herre. Arbetet var inte så strävsamt som han såg vissa av hans medfångar fick utstå. Hans herre bad honom mest hämta travar av pergament, mat, dryck, vrida plåtar av koppar mot himlarna eller stödja tuber av trä med kärnor av glas. Om vintern gladdes den gamla mannen lika mycket som Conibo själv över att få elda i vägghålet då luften här uppe frös av kylan och små vita blad föll från molnen om vintern. Att som nu fläkta bort flugor och svalka den gamle stjäntydaren var annars den vanligaste sysslan så här på vår och sommar. Under en längre tid hade Conibo märkt att hans herre och dennes vänner varit oroliga. De senaste dygnen hade de t.o.m. tältat på trappstegspyramiden. Conibo hade sett en sådan pyramid hemmavid några dagars jakt ifrån byn. Den ansågs tabu medan gamla män och kvinnor tycktes kräla över den här. Han misstänkte att det var pyramiden som orsakade den onaturliga hettan vid floden som påminde honom om Juronas ruttna vatten och luft. Endast insekter, träskkatter och spågubbar kan trivas här tänkte han. Om ändå den gyllene fågeln vid pyramidens bas kunde ta honom hem, önsketänkte han. Han böjde sig fram och plockade bort en fet skalbagge som trängdes med flugorna på hans herres panna. Den där röda stenen som reflekterar eld och måne hjälpte inte direkt till att hålla insekterna borta. Han viftade bort en eldcirkada som landade på hans herres falska skägg av trä. Hans herre och de andra siarna tystnade med glasartade stirrande ögon. Den sista tiden hade Conibo lärt känna några av de andra slavarna, men i denna tröga natthettan orkade ingen av dem ens viska med varann. Då hör han det bekanta klickande ljudet och hoppar instinktivt upp. Det är ingen tvekan, ilsket röda plogbaggar klättrar över trappkanten till pyramidens topp. De tvekar i det röda ljuset och Conibo ser sin enda chans. Han sveper i luften runt sig med stavfläkten och hör två dunsar av hoppande skorpioner innan han handlöst faller mot avsatsen tio meter nedanför. (sker visserligen våren 613 eO)
Senast redigerad av Mikael den 2009-08-24 16:34, redigerad totalt 18 gång.
Coolt Mikael! Var får du allt ifrån+Mikael skrev:Då hör han det bekanta klickande ljudet och hoppar instinktivt upp. Det är ingen tvekan, ilsket röda plogbaggar klättrar över trappkanten till pyramidens topp. De tvekar i det röda ljuset och Conibo ser sin chans. Han sveper i luften runt sig med stavfläkten och hör två dunsar av hoppande skorpioner innan han handlöst faller mot avsatsen tio meter nedanför.[/i] (sker visserligen våren 613 eO)
Brior skrev:Coolt Mikael! Var får du allt ifrån+Mikael skrev:Då hör han det bekanta klickande ljudet och hoppar instinktivt upp. Det är ingen tvekan, ilsket röda plogbaggar klättrar över trappkanten till pyramidens topp. De tvekar i det röda ljuset och Conibo ser sin chans. Han sveper i luften runt sig med stavfläkten och hör två dunsar av hoppande skorpioner innan han handlöst faller mot avsatsen tio meter nedanför.[/i] (sker visserligen våren 613 eO)
det har återberättats för mig av vittne
Senast redigerad av Mikael den 2009-08-21 10:53, redigerad totalt 2 gång.