Dvärgar
Jag håller precis på (trot eller ej) att lägga sista handen vid Palinor, och enligt ovan tänkte jag lägga in en appendix med Kûldkres. Jag tänkte posta den här för er beskådan och hjälp, och sedan även lägga upp Palinor texten för sista påseende innan jag skickar det hela till 'Knepe!
Stort tack för hjälpen!
Kûldkres
Invånarantal: 8 900
Befolkning: 99% Dvärgar, 1% Övriga
Huvudstad: Kartotum (ca 7 800)
Statsöverhuvud: Tegn Kûlud LXXXIIII
Styrelseform: Anarkisk autokrati
Exportvaror: Dvärgsmide, Konsthantverk
Importvaror: Vete, Kött, Textiler, Timmer, Salt, Honung, Vatten
Välstånd: Fattigt
Armé: Blandade dvärgauppbåd
Religion: Förfädersdyrkan, dyrkan av Kthuur och Zaar, traditionell dvärgatro
"Kthuur vilar i djupet. Hans tusen armar greppar om bergens rötter och skakar jorden i vredesmod. Den som gräver för djupt och för djärvt drar på sig hans vrede, och begravs i rasmassorna. Känner du en skiftning i marken, ett luftdrag som vänder eller en svag doft av svavel i luften, då är det Kthuur som vrider sig i sin vakande slummer. Tusen drakar och vidunder är hans barn, och han gömmer sig djupt i Karkors sköte, som en röta i sjävla marken. Hans tvilling Zaar är den hårda stormvinden som dundrar mot bergväggen. Tillsammans för de krig mot Karkor och de goda gudarna, och vill välta bergen och omdana skapelsen med sitt raseri."
Historia
c.a. 1700 f.O Dvärgar bosätter sig i Kardbergen och i nuvarande Kûldkres efter att ha emigrerat från Akrogal. Konflikter med de lokala älvfolken uppstår nästan ommedelbart.
c.a. 1500 f.O En andra våg av dvärgiska bosättare sprider smideskonst och gynnisk kultur till Kardbergen.
c.a 800 f.O Konflikter och stridigheter med kardalviska stammar når sin kummel i den blodiga och förrädiska Björnnatten. Alver och Dvärgar har olika versioner av detta möte mellan emissarier som slutade i blodbad. Konflikten mellan folken är därefter oförsonlig.
c.a 100 f.O Kûldkres genomlever en tidig blomstringstid, och säljer sägenomspunna smiden till traktens stammar och hjältar. Det sägs att det legendariska svärdet Jomvard smiddes under denna period åt en hjälte av jätteväxt.
176 e.O Även Kûldkres drabbas av försämrade handelskontakter när Timolerien grundas. Ransardiska och Palinoriska ädlingar köper dvärgsmide som inte kan avsättas på de Erebs stora marknader till underpris.
Kuldkres ligger djupt under Kardbergens södra utlöpare i tomma schakt och övergivna hallar som en gång var kärnan i ett blomstrande dvärgrike. Denna forna handelsnation var ett väl sammanvävt nät av gruvor och djupa städer, men är nu inte mer en skuggan av sitt forna jag; ett fåtal halvt övergivna orter som lever på sina minnen och skuggan av sin forna storhet. De bebos av misstänksamma, försiktiga och skoningslösa tunnelgrävare som hellre fäller än friar.
Geografi
Riket Kûldkres består av ett antal bebodda samt övergivna städer och gångar under de södra Kardbergen. Rikets huvudstad, Kûlud Zur, är den enda större kvarvarande bosättningen. Djupt nedborrad under den mäktiga bergskäglan Himlarist är den fortfarande en imponerande plats, med breda hallar och djupa avgrunder. Den regerande Tegn Kulud, rikets härskare, styr fortfarande från sina förfäders kammare, och de slitna adelskvarteren bebos av hantverkare, smeder och skalder. Bergsrummens avancerade vattenkamminer har ersatts av enkla eldhärdar, och vackra mosaiker täcks av grova skinnfällar för värmen. De djupare schakten är helt övergivna, och ur dessa blåser en kylig bergsvind.
Historia
Det forna Kûldkres var en fristad och en smältdegel för dvärgar från norr, öster och söder. Skyddade från regionens ogina klimat och vilda stammar av urbergets höljd frodades ett unikt samhälle. Kûlud Zur var vida känt för sin vackra, eleganta smides- och glasblåsningskonst, sitt stabila samhälle och sin enkla och lite fantasilösa kultur. Trots att Kûluddvärgarna sågs som anspråkslösa och ödmjuka uppfylldes de av en självsäker trosvisshet när det gällde sin egen förträfflighet och den ljusa framtid de gick till mötes. Som så ofta, när hybris retar gudarna, var denna trosvisshet grundlös.
När de politiska kartorna ritades om på ytan blev dvärgarna under södra kardbergen vissa precis hur känsliga de var för skiftande handelsflöden. Visst fanns det fortfarande en efterfrågan för deras vackra mithrilsmiden och ovärderliga praktvapen. Men de som hade resurser nog att köpa dem var avskurna genom otvättade människobarbarers inbladning.
Ransard, Jorduashur och andra riken som av dvärgarna ser som "barbariska" och som dåliga handelspartners har blivit syndabockar och ständiga irritationsmoment - till den grad att dvärgqr från Kuldkres deltagit i flera palinoriska soltåg.
Samhälle
I Kûldkres tomma hallar lever dvärgarna i små grupper; gamla, ädla klaner, hantverkarskrån och sekter som försöker bevara sina stolt bevakade särdrag i tomheten och knappheten. En stor andel av dvärgarna kan göra anspråk på adlighet och heroiska förfäder, eftersom stora delar av det gamla rikets elit flockades till Kûlud Zur när riket utarmades. Bohemiska och säregna existenser lever isolerade liv i ensamma kammare över stadens gruvor och schakt.
Konflikter
Sedan urminnes tider har Nordadvärgarna i Kardbergen legat i långsint och blodig konflikt med traktens älvfolk. Trä och ved är en fullständigt livsnödvändighet för de avskurna grottsamhällena i den kalla norden, och alvernas skogor har därför genom århundradena blivit hårt åtgångna. En av älvfolkens egenheter är att de på grund av sitt långa liv inte glömmer så lätt, och även dvärgarna är fullt kapabla att hålla en konflikt vid liv i generationer. Kampen mellan Kûldkres och Kardalverna är i ordets rätta bemärkelse legendarisk. Kûluddvärgarnas mest prisade epos är ”Russulk”, ”Klagokrönikan” och ”Björnnatten”, alla berättelser om alvisk lömskhet, dvärgiskt mod och förräderi. Även i reella termer har konflikterna haft ett högt pris. Även om inget större fältslag utkämpats så har alviska skogsjägare tålmodigt nött ned dvärigska konvojer och intressen, och varit delaktig i Kûldkres fall. Dessutom har konflikten skapat misshälighet mellan Alver och Dvärgar även långt bortom Kardbergen. Man skulle rent av kunna påstå att många av den misstänksamhet som råder mellan Alver och Dvärgar beror på svek och massakrer under denna långa fejd.
Kûldkres var ursprungligen en smältdegel för olika dvärgklaner. Inför nargurernas expansion flyttade halvbarbariska dvärgklaner som tidigare bott i ytnära grottor och som varit utspridda över stora deler av norra ereb samman i södra kardbergens djupare grottor. Genom århundradena har allt ondare tider tvingat tillbaka dem djupare ned i sina djupa och svårintagna tunnlar i Kardbergen. När onda tider nalkas, i form av alver eller ransarder eller jättar, låser dvärgarna sina portar och gömmer sig i Kûldkres djup. När hunger och misär hotar beger sig små grupper av dvärgar på plundringståg: stjäl boskap och mat och försvinner åter ner i jorden. Relationen mellan Kûldkres och omvärlden präglas av misstänksamhet och skärmystlingar.
Runt år 610 e.O. Befinner sig en mannstark beskickning av Palinoriska riddersmän på plats. Det surrar rykten om huruvida de är på väg att övertyga Tegnen att delta i ytterligare ett överentusiastiskt fälttåg, eller om de är på väg att skickas tillbaka till Palinor med utskurna tungor: det vanliga straffet för lögn och ogenomtänkta råd.
Handel
Kûldkres handelsruttter har länge berott på handlesvilliga folkslag ovan jord. Så länge handelsrutterna via Palinor var i full blom kunde de sälja malm och smide fritt och dyrt, och Kûldkres hallar pryddes av importvaror från hela Ereb. Men sedan Palinor blev en ordensstat och Ransard ströp handeln lever riket i Ransards skugga och forna mästerhallar är grå och tomma: björnpälsar och blankpolerade skölder hängar där utsökta gobelänger och mosaiker förr hängde. Ransarderna köper visserligen gärna dvärgsmide – faktum är att den fruktade Glamorgen sägs ha Kûldkresiskt ursprung- men då på sina egna villkor. Vad gäller export av rustningar, vapen och smidesartiklar till omvärld och fiender är detta något Ransard satt höga tullar för.
Religion
Kûldres är nu en hemsökt plats. Under sin blomstringstid dyrkade handelsriket stolta dvärgagudar, men nu verkar deras plats tagits av det förgångnas spöken, udda sekter och grymma gudar som Kthuur, jordristningarnas tusenarmade herre, och bergsvindsguden Zaar.
Varje fallen ätt, varje begånget brott och varje glömt öde tycks dessutom ha lämnat en hemsökelse i gruvorna, vilsna spöken och knappt hörbara viskningar och rop kommer snabbt till den som ensam beger sig genom rikets tomma gångar.
Konstnärlighet och mystik i Kûldkres
De tomma gruvorna i Kûlud Zur är en plats för kontemplation, andlighet och konstnärlighet. Mer än en lovande finsmed eller arkitekt har inspirerats av djupet, rymden och tomheten i de grånande hallarna. Och ensamhetssökande dvärgiska mystiker söker sig allt längre bort ned i de tomma gångarna i sin sökan efter bergets själ. Det var här Röstmagin skapades, när en ensam dvärgmystiker sökte återklang och eko i de ensliga och ensamma skrymtena och schakten. Många röstmagiker från Kûldkres påstår att de hört berget svara tillbaka på deras rop, en dov och djup stämma ålderstigen bortom vett och sans.
Kûldkres är en plats där skärvor av svorna kulturer samlas. Hantverksskicklighet värderas högt för dess egen skull, och många vackra mästerverk härstammar härifrån. De geniala arkitekter och gruvbyggmästare som inspirerats av Kûldkres klara tomhet och mörka allvar står i hög kurs längre söderut. Kûldkres har även skickliga glasblåsare. Produktionen beror dock på ett fåtal ensliga mästare, och bosättningen har ingenting av den industriiver och masshantverksskicklighet som sydliga dvärgbosättningar är så bra på.
Kûldkres vackra hallar, glasverk och finsmiden kännetecknas av lekfullt allvar, dold sorgsenhet och klara, rena former.
Övriga orter
Centralmakten i Kûlud Zur har förlorat kontrollen över sina kringliggande orter. Vissa av dessa erkänner fortfarande Tegnen i Kûlud Zur, andra är laglösa eller i praktiken sina egna enklaver. Dvärgorter såsom Kharda eller Alsi ligger utspridda under berg och mark i Kardbergens närhet.
Den viktiga fästningen Krazk vid en östlig utstickare av Kardbergen var en gång scen för Midnattsmassakern, en viktig händelse i ett av krigen mot kardalverna. En gång ett viktigt monument över dvärgisk kultur och makt, nu är det en rövarborg under den blodtörstige därgkrigsherren Bolog Tegn.[/quote]
Stort tack för hjälpen!
Kûldkres
Invånarantal: 8 900
Befolkning: 99% Dvärgar, 1% Övriga
Huvudstad: Kartotum (ca 7 800)
Statsöverhuvud: Tegn Kûlud LXXXIIII
Styrelseform: Anarkisk autokrati
Exportvaror: Dvärgsmide, Konsthantverk
Importvaror: Vete, Kött, Textiler, Timmer, Salt, Honung, Vatten
Välstånd: Fattigt
Armé: Blandade dvärgauppbåd
Religion: Förfädersdyrkan, dyrkan av Kthuur och Zaar, traditionell dvärgatro
"Kthuur vilar i djupet. Hans tusen armar greppar om bergens rötter och skakar jorden i vredesmod. Den som gräver för djupt och för djärvt drar på sig hans vrede, och begravs i rasmassorna. Känner du en skiftning i marken, ett luftdrag som vänder eller en svag doft av svavel i luften, då är det Kthuur som vrider sig i sin vakande slummer. Tusen drakar och vidunder är hans barn, och han gömmer sig djupt i Karkors sköte, som en röta i sjävla marken. Hans tvilling Zaar är den hårda stormvinden som dundrar mot bergväggen. Tillsammans för de krig mot Karkor och de goda gudarna, och vill välta bergen och omdana skapelsen med sitt raseri."
Historia
c.a. 1700 f.O Dvärgar bosätter sig i Kardbergen och i nuvarande Kûldkres efter att ha emigrerat från Akrogal. Konflikter med de lokala älvfolken uppstår nästan ommedelbart.
c.a. 1500 f.O En andra våg av dvärgiska bosättare sprider smideskonst och gynnisk kultur till Kardbergen.
c.a 800 f.O Konflikter och stridigheter med kardalviska stammar når sin kummel i den blodiga och förrädiska Björnnatten. Alver och Dvärgar har olika versioner av detta möte mellan emissarier som slutade i blodbad. Konflikten mellan folken är därefter oförsonlig.
c.a 100 f.O Kûldkres genomlever en tidig blomstringstid, och säljer sägenomspunna smiden till traktens stammar och hjältar. Det sägs att det legendariska svärdet Jomvard smiddes under denna period åt en hjälte av jätteväxt.
176 e.O Även Kûldkres drabbas av försämrade handelskontakter när Timolerien grundas. Ransardiska och Palinoriska ädlingar köper dvärgsmide som inte kan avsättas på de Erebs stora marknader till underpris.
Kuldkres ligger djupt under Kardbergens södra utlöpare i tomma schakt och övergivna hallar som en gång var kärnan i ett blomstrande dvärgrike. Denna forna handelsnation var ett väl sammanvävt nät av gruvor och djupa städer, men är nu inte mer en skuggan av sitt forna jag; ett fåtal halvt övergivna orter som lever på sina minnen och skuggan av sin forna storhet. De bebos av misstänksamma, försiktiga och skoningslösa tunnelgrävare som hellre fäller än friar.
Geografi
Riket Kûldkres består av ett antal bebodda samt övergivna städer och gångar under de södra Kardbergen. Rikets huvudstad, Kûlud Zur, är den enda större kvarvarande bosättningen. Djupt nedborrad under den mäktiga bergskäglan Himlarist är den fortfarande en imponerande plats, med breda hallar och djupa avgrunder. Den regerande Tegn Kulud, rikets härskare, styr fortfarande från sina förfäders kammare, och de slitna adelskvarteren bebos av hantverkare, smeder och skalder. Bergsrummens avancerade vattenkamminer har ersatts av enkla eldhärdar, och vackra mosaiker täcks av grova skinnfällar för värmen. De djupare schakten är helt övergivna, och ur dessa blåser en kylig bergsvind.
Historia
Det forna Kûldkres var en fristad och en smältdegel för dvärgar från norr, öster och söder. Skyddade från regionens ogina klimat och vilda stammar av urbergets höljd frodades ett unikt samhälle. Kûlud Zur var vida känt för sin vackra, eleganta smides- och glasblåsningskonst, sitt stabila samhälle och sin enkla och lite fantasilösa kultur. Trots att Kûluddvärgarna sågs som anspråkslösa och ödmjuka uppfylldes de av en självsäker trosvisshet när det gällde sin egen förträfflighet och den ljusa framtid de gick till mötes. Som så ofta, när hybris retar gudarna, var denna trosvisshet grundlös.
När de politiska kartorna ritades om på ytan blev dvärgarna under södra kardbergen vissa precis hur känsliga de var för skiftande handelsflöden. Visst fanns det fortfarande en efterfrågan för deras vackra mithrilsmiden och ovärderliga praktvapen. Men de som hade resurser nog att köpa dem var avskurna genom otvättade människobarbarers inbladning.
Ransard, Jorduashur och andra riken som av dvärgarna ser som "barbariska" och som dåliga handelspartners har blivit syndabockar och ständiga irritationsmoment - till den grad att dvärgqr från Kuldkres deltagit i flera palinoriska soltåg.
Samhälle
I Kûldkres tomma hallar lever dvärgarna i små grupper; gamla, ädla klaner, hantverkarskrån och sekter som försöker bevara sina stolt bevakade särdrag i tomheten och knappheten. En stor andel av dvärgarna kan göra anspråk på adlighet och heroiska förfäder, eftersom stora delar av det gamla rikets elit flockades till Kûlud Zur när riket utarmades. Bohemiska och säregna existenser lever isolerade liv i ensamma kammare över stadens gruvor och schakt.
Konflikter
Sedan urminnes tider har Nordadvärgarna i Kardbergen legat i långsint och blodig konflikt med traktens älvfolk. Trä och ved är en fullständigt livsnödvändighet för de avskurna grottsamhällena i den kalla norden, och alvernas skogor har därför genom århundradena blivit hårt åtgångna. En av älvfolkens egenheter är att de på grund av sitt långa liv inte glömmer så lätt, och även dvärgarna är fullt kapabla att hålla en konflikt vid liv i generationer. Kampen mellan Kûldkres och Kardalverna är i ordets rätta bemärkelse legendarisk. Kûluddvärgarnas mest prisade epos är ”Russulk”, ”Klagokrönikan” och ”Björnnatten”, alla berättelser om alvisk lömskhet, dvärgiskt mod och förräderi. Även i reella termer har konflikterna haft ett högt pris. Även om inget större fältslag utkämpats så har alviska skogsjägare tålmodigt nött ned dvärigska konvojer och intressen, och varit delaktig i Kûldkres fall. Dessutom har konflikten skapat misshälighet mellan Alver och Dvärgar även långt bortom Kardbergen. Man skulle rent av kunna påstå att många av den misstänksamhet som råder mellan Alver och Dvärgar beror på svek och massakrer under denna långa fejd.
Kûldkres var ursprungligen en smältdegel för olika dvärgklaner. Inför nargurernas expansion flyttade halvbarbariska dvärgklaner som tidigare bott i ytnära grottor och som varit utspridda över stora deler av norra ereb samman i södra kardbergens djupare grottor. Genom århundradena har allt ondare tider tvingat tillbaka dem djupare ned i sina djupa och svårintagna tunnlar i Kardbergen. När onda tider nalkas, i form av alver eller ransarder eller jättar, låser dvärgarna sina portar och gömmer sig i Kûldkres djup. När hunger och misär hotar beger sig små grupper av dvärgar på plundringståg: stjäl boskap och mat och försvinner åter ner i jorden. Relationen mellan Kûldkres och omvärlden präglas av misstänksamhet och skärmystlingar.
Runt år 610 e.O. Befinner sig en mannstark beskickning av Palinoriska riddersmän på plats. Det surrar rykten om huruvida de är på väg att övertyga Tegnen att delta i ytterligare ett överentusiastiskt fälttåg, eller om de är på väg att skickas tillbaka till Palinor med utskurna tungor: det vanliga straffet för lögn och ogenomtänkta råd.
Handel
Kûldkres handelsruttter har länge berott på handlesvilliga folkslag ovan jord. Så länge handelsrutterna via Palinor var i full blom kunde de sälja malm och smide fritt och dyrt, och Kûldkres hallar pryddes av importvaror från hela Ereb. Men sedan Palinor blev en ordensstat och Ransard ströp handeln lever riket i Ransards skugga och forna mästerhallar är grå och tomma: björnpälsar och blankpolerade skölder hängar där utsökta gobelänger och mosaiker förr hängde. Ransarderna köper visserligen gärna dvärgsmide – faktum är att den fruktade Glamorgen sägs ha Kûldkresiskt ursprung- men då på sina egna villkor. Vad gäller export av rustningar, vapen och smidesartiklar till omvärld och fiender är detta något Ransard satt höga tullar för.
Religion
Kûldres är nu en hemsökt plats. Under sin blomstringstid dyrkade handelsriket stolta dvärgagudar, men nu verkar deras plats tagits av det förgångnas spöken, udda sekter och grymma gudar som Kthuur, jordristningarnas tusenarmade herre, och bergsvindsguden Zaar.
Varje fallen ätt, varje begånget brott och varje glömt öde tycks dessutom ha lämnat en hemsökelse i gruvorna, vilsna spöken och knappt hörbara viskningar och rop kommer snabbt till den som ensam beger sig genom rikets tomma gångar.
Konstnärlighet och mystik i Kûldkres
De tomma gruvorna i Kûlud Zur är en plats för kontemplation, andlighet och konstnärlighet. Mer än en lovande finsmed eller arkitekt har inspirerats av djupet, rymden och tomheten i de grånande hallarna. Och ensamhetssökande dvärgiska mystiker söker sig allt längre bort ned i de tomma gångarna i sin sökan efter bergets själ. Det var här Röstmagin skapades, när en ensam dvärgmystiker sökte återklang och eko i de ensliga och ensamma skrymtena och schakten. Många röstmagiker från Kûldkres påstår att de hört berget svara tillbaka på deras rop, en dov och djup stämma ålderstigen bortom vett och sans.
Kûldkres är en plats där skärvor av svorna kulturer samlas. Hantverksskicklighet värderas högt för dess egen skull, och många vackra mästerverk härstammar härifrån. De geniala arkitekter och gruvbyggmästare som inspirerats av Kûldkres klara tomhet och mörka allvar står i hög kurs längre söderut. Kûldkres har även skickliga glasblåsare. Produktionen beror dock på ett fåtal ensliga mästare, och bosättningen har ingenting av den industriiver och masshantverksskicklighet som sydliga dvärgbosättningar är så bra på.
Kûldkres vackra hallar, glasverk och finsmiden kännetecknas av lekfullt allvar, dold sorgsenhet och klara, rena former.
Övriga orter
Centralmakten i Kûlud Zur har förlorat kontrollen över sina kringliggande orter. Vissa av dessa erkänner fortfarande Tegnen i Kûlud Zur, andra är laglösa eller i praktiken sina egna enklaver. Dvärgorter såsom Kharda eller Alsi ligger utspridda under berg och mark i Kardbergens närhet.
Den viktiga fästningen Krazk vid en östlig utstickare av Kardbergen var en gång scen för Midnattsmassakern, en viktig händelse i ett av krigen mot kardalverna. En gång ett viktigt monument över dvärgisk kultur och makt, nu är det en rövarborg under den blodtörstige därgkrigsherren Bolog Tegn.[/quote]
Senast redigerad av Peter den 2012-07-04 01:02, redigerad totalt 2 gång.
Jormvard smiddes sannilikt med ett djupare syft till en högmanshjälte och föll i ranska händer som krigsbyte. Det kan nog anses vara en av glamorgernas anfäder, då bruket av tvåhandssvärd inte annars är särskilt vanligt.Glamorg
Beskrivning:
Glamorgen är ett ca två meter låmgt svärd, skapat för tvåhandsfattning och nyttjat i Ransard. Vapnet har två särskilda uppgifter i ranernas krigsmaskineri.
Användning:
Ranerna nyttjar det ofantliga vapnet i formationsstrider, där särskilda svärdbärare har till uppgift att krossa motståndarnas sköldmurar och spjutväggar samt för att skapa förvirring och oreda i deras formationer.
Vapnet är dessutom strategiskt mycket viktigt i bruk mot odöda härskaror. Något som ranernas krigare stiftat bekantskap med alltför många gånger, inte minst genom de återkommande soltågen från grannstaten Palinor. De odöda skarorna stoppas inte av pilar eller spjut. Men med de enorma glamorgerna kan dödgångarna hållas på avstånd och effektivt slås i bitar.
Glamorgerna använd däremot sällan i tvekamper eller liknande. Där nyttjas hellre det mindre saexsvärdet.
Ursprung:
Ordet ”Glamorg” kan sannolikt härledas till det Joriska ordet ”Gladiuz” (Svärd) och det ransardiska ordet ”Oger”. Oger (pl. Ogr´n) är det samlingsnamn ransarderna nyttjar för storvuxna humanoider av Vaenir eller Jätte vuren.
De arroganta ranerna jämställer således tolguder, halvjättar, högmän, resar och vissa trolltyper.
De ser naturligtvis skillnad på en tolgud och en svartfolksrese, men bemödar sig sällan att särskilja dem mer än de särskiljer zoraker från magilrer (sydliga veklingar).
Att bruket av stora vapen inspirerats från dessa storvuxna varelser är att anta. Namnet glamorg antyder det, men rent språkmässigt kan det lika gärna anses vara en rese bland svärd som en reses svärd.
Intressant i sammanhanget är de stora svärd, såkallade ”hederssvärd” som brukas av de högmän som härledas till det geografiska området i Ransards omedelbara närhet. De matchar sina bärare storleksmässigt och skulle således kräva åtminstone tvåhandsfattning i en människas händer. Det finns de som anser att dessa svärd är de som inspirerat ranerna till att en gång skapa glamorgen.
Kända exemplar:
Jormvard
En glamorg, kontfullt smidd av Küldres dvärgar ca 100 f.O. Hamnade i klan Beorics ägor ca 50f.O där det har funnit till början av 600-talet e.O varefter det försvann under mystiska omständigheter.
...Men vem skall föra våra runor, så väl, med den äran?
----------
Instagram: porkypete
----------
----------
Instagram: porkypete
----------
Då kanske det här kan vara av intresse också?
Texten skrevs dock för länge sen och kan behöva bakgrundcheckas ånyo.Dvärgar
Det sägs att det finns övergivna dvärgstäder i Ransards omedelbara närhet, och att dvärgarna där fördrevs ungefär samtidigt som Ransard invaderade Timora. Kanske är det anledningen till att Küldkres dvärgar har slagits sida vid sida med en av Ransards ärkefiender, Palinor. Då både ransarder och dvärgar är stolta folk som sällan eller aldrig glömmer en oförätt finns det en viss risk för en framtida upptrappade konflikt. I dagsläget är relationerna allt annat än goda, men ingetdera folket har något omedelbart intresse i en väpnad konflikt. Möjligheten finns att dvärgar återigen sluter upp med Palinors trupper inför det antagna i uppsegling liggande soltåget. Detta rör sig då sannolikt om enstaka frivilliga trupper, och inte ett fullskaligt krig från dvärgarnas sida.
...Men vem skall föra våra runor, så väl, med den äran?
----------
Instagram: porkypete
----------
----------
Instagram: porkypete
----------
Hmmm detta är nog grunden till vad jag skrivit (i grund och botten att invasionen av Timolerien slog undan benen för Palinors och Kuldkres handel). Later det nog hellrd vara makroekronomin och handelsflöden än ren krigföring. Fast det är lätt att tänka sig att detta kombineras med enstaka räderFafnir skrev:Då kanske det här kan vara av intresse också?
Texten skrevs dock för länge sen och kan behöva bakgrundcheckas ånyo.Dvärgar
Det sägs att det finns övergivna dvärgstäder i Ransards omedelbara närhet, och att dvärgarna där fördrevs ungefär samtidigt som Ransard invaderade Timora. Kanske är det anledningen till att Küldkres dvärgar har slagits sida vid sida med en av Ransards ärkefiender, Palinor. Då både ransarder och dvärgar är stolta folk som sällan eller aldrig glömmer en oförätt finns det en viss risk för en framtida upptrappade konflikt. I dagsläget är relationerna allt annat än goda, men ingetdera folket har något omedelbart intresse i en väpnad konflikt. Möjligheten finns att dvärgar återigen sluter upp med Palinors trupper inför det antagna i uppsegling liggande soltåget. Detta rör sig då sannolikt om enstaka frivilliga trupper, och inte ett fullskaligt krig från dvärgarnas sida.
Att det fanns alver i östra kardbergens dåvarande skogar är troligt, i Barbia hade det då funnits alver i många hundra år.Historia
c.a. 1700 f.O Dvärgar bosätter sig i Kardbergen och i nuvarande Kûldkres efter att ha emigrerat från Akrogal. Konflikter med de lokala älvfolken uppstår nästan ommedelbart.
c.a. 1500 f.O En andra våg av dvärgiska bosättare sprider smideskonst och gynnisk kultur till Kardbergen.
c.a 800 f.O Konflikter och stridigheter med kardalviska stammar når sin kummel i den blodiga och förrädiska Björnnatten. Alver och Dvärgar har olika versioner av detta möte mellan emissarier som slutade i blodbad. Konflikten mellan folken är därefter oförsonlig.
Tycker dock att man inte helt kan blunda för att nämna det faktum att där även fanns svartfolk som dvärgarna lyckades hålla en "relativ fred" med enligt Historieskrivningen.
Till västra Kardbergens skogar (Kardskogen) kom alver från Melukha först ca 1040 fO.
Historia
c.a. 1700 f.O Dvärgar bosätter sig i Kardbergen och i nuvarande Kûldkres efter att ha emigrerat från Akrogal. Konflikter med de lokala älvfolken uppstår nästan ommedelbart. Däremot lyckas de hålla fred med lokala rese- och svartfolk. Från denna tid stammar den gamla anklagelsen att Kûldkres byggts av svartfolksslavar.
c.a. 1500 f.O En andra våg av dvärgiska bosättare sprider smideskonst och gynnisk kultur till Kardbergen.
c.a. 1040 f.O En stor grupp alviska bosättare anländer från Melukha. Dessa tidiga Kardiska alver dras snabbt in i de rådande konflikterna.
c.a 800 f.O Konflikter och stridigheter med kardalviska stammar når sin kummel i den blodiga och förrädiska Björnnatten. Alver och Dvärgar har olika versioner av detta möte mellan emissarier som slutade i blodbad. Konflikten mellan folken är därefter oförsonlig.
c.a. 1700 f.O Dvärgar bosätter sig i Kardbergen och i nuvarande Kûldkres efter att ha emigrerat från Akrogal. Konflikter med de lokala älvfolken uppstår nästan ommedelbart. Däremot lyckas de hålla fred med lokala rese- och svartfolk. Från denna tid stammar den gamla anklagelsen att Kûldkres byggts av svartfolksslavar.
c.a. 1500 f.O En andra våg av dvärgiska bosättare sprider smideskonst och gynnisk kultur till Kardbergen.
c.a. 1040 f.O En stor grupp alviska bosättare anländer från Melukha. Dessa tidiga Kardiska alver dras snabbt in i de rådande konflikterna.
c.a 800 f.O Konflikter och stridigheter med kardalviska stammar når sin kummel i den blodiga och förrädiska Björnnatten. Alver och Dvärgar har olika versioner av detta möte mellan emissarier som slutade i blodbad. Konflikten mellan folken är därefter oförsonlig.
Ser bra ut så vitt jag kan se 
Kanske ett nämnande (och förtydligande?) om deras medverkan i föregående soltåg?
Hur ser deras agenda ut inför det stundande?
Jag antar att de fått en officiell förfrågan från stormästaren? (The more, the merrier...)
Har de ngn officiel ställningspunkt till den stundande konflikten eller är de neutralt avvaktande och hoppas på att palinorerna löser deras situation, dvärgisk inblandning förutan?
Kanske ett nämnande (och förtydligande?) om deras medverkan i föregående soltåg?
Hur ser deras agenda ut inför det stundande?
Jag antar att de fått en officiell förfrågan från stormästaren? (The more, the merrier...)
Har de ngn officiel ställningspunkt till den stundande konflikten eller är de neutralt avvaktande och hoppas på att palinorerna löser deras situation, dvärgisk inblandning förutan?
...Men vem skall föra våra runor, så väl, med den äran?
----------
Instagram: porkypete
----------
----------
Instagram: porkypete
----------
En fråga. Om alverna anländer från Melukha ca 1040f.O vilka är de älvfolk dvärgarna har konflikt med redan under 1700 talet före O? tidigare Alvstammar, besläktade med månalverna i barbia vilka nu upptagits bland Kardalverna? Eller är älvfolken kanske av en annan "ras"? Satyrer, älvor etc?Peter skrev:Historia
c.a. 1700 f.O Dvärgar bosätter sig i Kardbergen och i nuvarande Kûldkres efter att ha emigrerat från Akrogal. Konflikter med de lokala älvfolken uppstår nästan ommedelbart. Däremot lyckas de hålla fred med lokala rese- och svartfolk. Från denna tid stammar den gamla anklagelsen att Kûldkres byggts av svartfolksslavar.
c.a. 1500 f.O En andra våg av dvärgiska bosättare sprider smideskonst och gynnisk kultur till Kardbergen.
c.a. 1040 f.O En stor grupp alviska bosättare anländer från Melukha. Dessa tidiga Kardiska alver dras snabbt in i de rådande konflikterna.
c.a 800 f.O Konflikter och stridigheter med kardalviska stammar når sin kummel i den blodiga och förrädiska Björnnatten. Alver och Dvärgar har olika versioner av detta möte mellan emissarier som slutade i blodbad. Konflikten mellan folken är därefter oförsonlig.