Fan-fiction till Ereb Altor

Här diskuterar vi arbetet, framgångar, bakslag, kakrecept och planering.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Den arge, den gamle och Mentalisten XI

Ungdomarna satt och pratade. Den äldre fick vara för sig självt. De tittade till honom några gånger men han lät förstå att han ville vara ensam och det var med blandade känslor de godtog hans önskan. För vem var det egentligen för en odöd de hade besegrat? Men svar skulle ju komma när Kevhaat blivit bättre. Det blev en ganska munter natt, särskilt för Mentalisten. Den unge mannen berättade om alla fördomar han hade om magiker och de var inte få. Men att han alltid envisades med att tro att alla kvinnliga magiker eller häxor som han föredrog att kalla dem förbryllade henne. Alla kan väl inte vara minst femhundra år gamla och varför kulle de vara det? Efter lite om och män erkände Groferlin att hans mor som han alltid uppfattat som något nervöst lagd skämde honom med som barn. Alla häxor är flera hundra år gamla och det beror på att de kokar barn från Caddo tills de blir till en slags såpa som de smörjer in sig i för att behålla sin ungdom. Alla häxor var ju också i caddopojkarnas värld farliga på ett erotiskt vis.

- Varför blir jag inte förvånad så Mentalisten. Ni verkar ju helt hopplösa på den där ön. - Om nu den där Odo eller Etin skapat allt, varför har då denne skapat magi som är förbjuden? Groferlin blev vred över de orden men sedan insåg han att han inte hade något bra svar på frågan. Men det goda humöret försvann och den rödhåriga insåg det var bäst att tala om något annat. Säg mig ska häxorna som ni kallar oss vara klädda på något särskilt vis? Men hon såg att han rodnade och insåg att det var lite genant för honom. Utmanande klädsel, kanske inte helt ovanligt bland kvinnliga besvärjare både lockade men också chockerade en och annan. Kanske mest de som tillhörde den i hennes tycke idiotireligionen framför andra.
- Nej dags att sova. Hjältinna drar sig tillbaka och Caddos bågskyttar får i uppdrag att se till att sömnen ej störs. Lyd herr krigsöverste!
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Den arge, den gamle och Mentalisten XII

Kevhaat mådde bättre. Bra mådde han inte, men bättre mådde han. Två dagar hade gott och hans två kamrater hade turats om att vaka över honom. Till slut ansåg såväl den skadade som de två övrig att han kunde sova. Mentalisten försökte med magi se om någon fann i närheten medan Groferlin försökte sig på att jaga. Men ingenting hittades. När han kom tillbaka efter den misslyckade jakten tog den gamle till orda.

Det är många år sedan. Jag var ung, äldre än er men ändå ung. Jag hade tjänat som soldat, eskorterat karavaner och till och med försökt på sjöröveri med enda resultat att bli sjösjuk och en släng av skörbjugg. Men så fick jag erbjudandet att följa med några äventyrare. Ja vi brukar ju kallas det eller hur? Nåväl vi jag, vargmannen vars namn jag glömt, två bröder från Zorakin den enen hette Girlov och den andre Ibler samt Ilsma. Hon var en krigisk dam och hade varit såväl gladiator som livvakt åt någon mäktig handelsfurste. Jag gillade henne även om hon var något tvär och aldrig talade så mycket om sig. Vi hade letat efter en expedition som försvunnit nere i Soluna. För att göra denna berättelse kort så gav vi oss ut i denna del av världen som var för oss alla ganska obekant. Girlov blev sjuk efter några dagar men lyckades ta sig tillbaks till den by vi började resan ifrån. Han dog förvisso där kort efteråt men det är en annan historia. Vi andra fortsatte men vargmannen höll på att dö i värmen. Till slut efter tre veckors färd genom djungeln så hittade vi resterna av expeditionen. De hade mötts av ond bråd död där. När vi sökte igenom de döda, var mest ben och trasig utrustning kom det fram någon varelse där. Jag vet inte vad det var. En stor skepnad vare sig människa eller något annat jag känner till. Vi eller rättare sagt jag vargmannen och Ibler fick panik. Vi sprang iväg. Ilsma gjorde tvärtom, hon anföll monstret. För sent insåg hon att vi sprang vår väg och skrek att vi skulle komma tillbaka. Men fega var vi. Efter att ha sprungit några hundra meter så hörde vi en explosion och sedan hörde vi Ilsma skrika.

Vad som hände vet jag inte. Men vi fortsatte springa. Ibler kom ifrån oss andra och han dog väl där ute någonstans. Vargmannen och jag sprang, han var snabbare än jag men väntade in mig och utan han hade jag aldrig överlevt. Men sedan kom vi tillbaks till byn där Girlov var. Men det tog tid, vi irrade runt i djungeln cirka tolv dagar. Jag blev sjuk jag också. Girlov han dog ju som redan nämnts och vargmannen han försvann. Han fick erbjudande att ta palts på något fartyg som råkat segla förbi och jag har aldrig sett honom mer. Någon vecka eller så gick och sedan blev jag så pass frisk att jag kunde ta mig därifrån. Jag blev kvar där i Soluna.

Livet gick vidare. Jag blev karavanvakt och var det i något år eller så. Men så en kväll hände det som förföljt mig fram tills nu. Jag och några kamrater hade varit vakter men uppdraget hade varit utan problem. Vi hade lämnat karavanen och skulle be ge oss till en stad vid kusten och invänta en ny karavan. Vi slog läger en natt och då blev vi anfallna. Först förstod vi inte vad det var men så förstod vi att det var odöda, det som kallas banemän. Vi stred och dräpte, om man kan säga att man dräper odöda. Vi var sju man från början men sedan var det bara jag och två till som levde. Då kom dödsriddaren. Minna två kamrater blev skräckslagna och de dödades ganska omgående. Jag hade blivit illa sårad av banemännen, men de hade besegrats allihop, för vi var ganska bra stridsmän alla sju. Jag tänkte att nu dör jag men då kom skelettet fram och sa mitt namn. Jag blev förvånad så klart men vågad ingenting säga. Då tog den odöde eller ska man säga odöda och frågade om jag inte kom ihåg vem som stod där framför mig. Jag bara skakade på huvudet men den visade en ring som Ilsma alltid bar. En liten oansenlig ring gjord i brons med en liten röd sten i. Jag svimmade nästan av chocken då jag insåg att det var hon.

Ja vad ska man säga? Hon berättade att varelsen torterat henne och plågat henne i flera veckor. Jag tro det var någon slags demon men jag är inte söker. Hur som helst så dog Ilsma till slut men en nekromantiker återkallade henne till livet. Han frågade om hon ville hämnas och bli mäktigare och farligare än förut. Hon godtog erbjudandet. Besegrade demonen men sedan dödade hon också svartkonstnären, de blev väl osams eller något i den stilen. Hatisk mot allt och alla började hon färdas runt och döda och mörda. Det var ren slump att jag träffade henne. Hon stod där och var arg och skylde allt på oss som lämnat henne. Hon trodde inte först att bröderna var döda och vargmannen var försvunnen. Hon skulle döda mig och sedan förslava mig som odöd som hämnd men jag hade tur. Några kamrater till oss karavanvakter hade beslutat att följa med oss. De hade gett sig av någon dag eller så efter det vi påbörjat vår resa. De hade sett att vi var anfallna och de kom i galopp på sina hästar. Ilsma eller vad man nu ska kalla den odöde gav sig av.

Men hon har förföljt mig i flera år. Jag tror hon lekt katt och råtta med mig för hon har inte nöjt sig med att bara ta livet av mig. En gång dök hon upp i en strid jag utkämpade på motståndaren sida. En annan gång var jag på resa och tog in på ett värdshus då kom hon men jag lyckades fly. Det gjorde inte värden eller de övriga gästerna. Ja mycket kan ägas men nu är jag trött. Kanske ni hitta ringen hennes om ni letar bland resterna av skelettet?
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Den arge, den gamle och Mentalisten XIII

Ringen hittades. Den unge kortvuxne mannen från Caddo fan den. Kevhaat blev både glad men också ledsen. Det var Ilsma och det var Ilsma. Han sa själv att han på något vis hoppats att den odöde hade utgett sig för att vara henne. Kevhaat envisades med att man skulle fortsätta färden. Ja han var dålig, men blev det bättre av att sitta och halvsvälta där man nu var? Groferlin fick ta täten med Mentalisten och Kevhaat följde efter. Ibland stannade magikern upp för att med magi undersöka om det fanns något farligt i närheten. När hon lät förstå att hon ingenting upptäckte fortsatte färden.

Man gick hela dagen och det hade blivit mörkt då man äntligen slog läger. Kevhaat la sig till vila så snart man underskönt området och funnit att ingenting farligt fanns i dess direkta närhet. Mentalisten som tänkte ta första vakten sa till Groferlin: - Han ljuger. Ljuger? Tror du han ljuger, varför? Hon skakade på huvudet och sa: - Ja allt är inte lögn. Men han utelämnade en del. - Har vet du det, har du med dina konster, han blev avbruten. Nej, men han är inte helt ärlig. Man behöver inte vara intelligentast i världsalltet för att förstå det. Såg du inte att han skämdes? När Groferlin lät förstå att han ingenting märkte suckade den rödhåriga och sa fattar du inte att han skäms? Han lämnade henne i sticket och de var nog mer än bara vänner. Om han lämnar sin flickvän, käresta eller vad vi nu kallar det. Kan han då svika oss om det blir en ”problematik situation”. Kan vi lita på den gamle? Groferlin hade inget svar på den frågan.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Den arge, den gamle och Mentalisten XIV

Groferlin blev arg. Men han visade inte vreden, eller åtminstone försökte dölja den. Han var arg på Mentalisten. Förvisso var den äldre Kevhaat vare sig någon mentor, ej mindre en fadersgestalt men han ändå var den unge mannen från Caddo arg på dennes vägnar. Att Mentalisten antydde att den gamle krigaren varit feg, ja inte bara feg utan en svikare hade han svårt att förlika sig med. Kevhaat mannen som var först på stormstegen när en fästning skulle intas, Kevhaat som frejdigt kastat sin in i strider med med yxan i högsta hugg och inte visat eller begärt nåd. Kevhaat som varit i stora delar av Altor? Nej det ville han inte tro. Vägrade tro.

Om magikern visste om den unge mannens vrede så visade hon den inte. Istället försökte hon göra det så lät för den åldrande krigaren. Tre dagar gick färden. Den fjärde såg de på håll en liten stuga. Groferlin erbjöd sig att speja och de andra två väntade. Någon eller något måste dock ha märkt honom för röster hördes och ur det n lilla stugan kom tre bruna ankor ut. En var beväpnad med att armborst medan de två andra höll var sin yxa i händerna.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Den arge, den gamle och Mentalisten XV

De tog farväl av ankorna. Tre dagars gästande var tillräckligt. Ankorna som vaktade huset för en viss herr Nesus räkning hade varit isolerade i snart fem månader och var svältfödda på nyheter och samvaro med intelligenta varelser. Kevhaat hade de sköts om och de hade ven fått med sig proviant och annan utrustning. De hade varit språksamma och tjattriga men de ville inte prata för mycket om herr Nesus eller vad denne var för någon. Mentalisten märkte att Groferlin var nyfiken men i ett ögonblick när de var ensam sagt till honom att inte vara för nyfiken. Den rödhåriga blev snabbt ankornas favorit då hon roade dem med lite enkla magiska tricks, ljussken, få små föremål att sväva i luften samt och det va det roligaste frammana en vindpust som rörde om Groferlins kalufs till hår och skägg. Sistnämnda rakade bäraren bort dagen därå. Färden fortsatte. Mätta tvättade och utvilade gav man sig iväg. De tre ankorna hade även gett gett dem information som kunde vara användbar. Men Groferlin surade snart igen.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Den arge, den gamle och Mentalisten XVI

Det var ett tyst sällskap som tog sig fram i den svårforcerade terrängen. Kevhaat grubblade. De två andra trodde det handlade om Ilsam och lät honom hållas. Groferlin var surmulen på det Mentalisten sagt men hade ärligt talat så hade även hans moraliska krafter börjat svikta. För man kom ju aldrig fram. Man gick och gick och sedan skulle man tillbaka samma väg. Eller skulle man det? Mentalisten märkte att de två andra inte var särskilt glada till humöret försökte hålla god min. Men hon såg också att den yngre av de två männen blev mörkare i synen för var dag. Fjärde dagen efter det att de sagt farväl från ankorna började det regna.

De gick på led. Den äldste först, kvinnan i mitten och den yngste sist. Kevhaat höll upp handen som tecken att de skulle stanna. Mentalisten stannade till medan Groferlin som gick bakom henne muttrande något för sig själv inte var observant fortsatte gå och gick rätt på på henne. Han fick ansiktet i hennes ryggsäck och svor någon arg svordom på dalkiska. Mentalisten hade redan sett det Kvehaat stannat till för, det var en rovfågel men då ingen av dem var så kunniga i fågelskådandets ädla konst visste man inte vad det var för sort. Ingen fara å färde och med sin magi bekräftade hon att läget var säkert. Lika snabbt tänkte magikern att lika bra att få det gjort, ty hon var trött på Groferlins halvkvävda ilska. - Hör du grabben, stöter du på mig? Hon vände sig om och fortsatte retsamt. Tyvärr jag vill inte gifta mig med en dvärg!

Nej nu. Groferlin slängde av sig sin ryggsäck och skrek. Ja inte vill jag ,vid alla solandar pippa med en gammal kärring, häxa, trollkona! Vapnet han hade i sin hans slängde han också till marken. På dalkiska började sedan Groferlin ösa svordomar och hotelser på Mentalisten som nog inte riktig räknat med ett sådant vredesutbrott. Kevhaatt som ville beskåda rovfågeln som flög iväg trots regnet insåg nog att han som äldst i gruppen borde gå emellan de två. Det var tur han gjorde det för Mentalisten fortsatte bråka hon med och med sin magi rörde hon till håret på Groferlin och blåste en lätt vindpust i ansiktet på honom. Groferlin blev ännu argare av detta och tänkte slå till henne och det kunde gott illa om inte Kevhaat fått fram sin sköld i sista ögonblicket. Slaget träffade rätt i sköldbucklan och det gjorde rejält ont. Kevhaat föste undan Mentalisten som nu insåg att det gott lite för långt alltsammans. Den unge krigaren stod på knä och höll sig om handen. Svor och ojade sig men utstötte en hel del kötteder på sitt modersmål. Regent ökade i styrka.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Den arge, den gamle och Mentalisten XVII

Mentalisten såg efter Groferlins hand. Sur hade han varit och arg men det hade lugnat sig efter en timme. Regnet började avta liksom ilskan. Kevhaat hade varit irriterad på bråket men lagt band på sig. Som gruppens ledare ansåg Kevhaat att han borde föregå med gott exempel. Mentalisten insåg att det var bäst att försöka bli sams väl vetandes att Groferlin inte tvekade att klippa till henne om han blev arg. Handen var inte allvarligt skadad. Lite hud där knogarna satt hade lossnat men ingenting var brutet och användes inte handen på några dagar så skulle det nog gå bra. Groferlin förstod att han borde försöka lägga band på sin temperament. Att slå till Mentalisten och skada henne skulle vara oförlåtligt. Kevhaat hade troligen lagt sig i och han skulle säkert inte stå på Groferlins sida. Regnet slutade. - Alla vänner? En röst hördes men ingen visste varifrån den kom. -Jo jag frågade om ni är vänner igen?
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Den arge, den gamle och Mentalisten XVIII

Dagen slutade riktig bra. Ja för alla utom Groferlin. Rösten från ovan hade tillhört en örn. Kevhaat och Mentalisten hade inte blivit överraskade men något förvånande. Groferlin hade utropat vid Odo men lugnat sig då de andra i sällskapet inte tog till några åtgärder. När örnen landat några meter ifrån dem och iför dess ögon transformerats till en man, en kortväxt man med skägg hade den unge caddobon ropat magi, svartkonst och dragit vapen. Kevhaat hade tvärtom visat fram båda sina händer som tecken på vänskap och fredliga avsikter medan Mentalisten muttrat en hel del om intoleranta ododyrkare som inte borde få lämna Caddo utan sitta där och bli så inavlade att de inte längre ser allt i grått utan inte ser något alls vilket hade varit till fromma för alla andra som levde och verkade i Altor.

Örnmannen tog ingen nots om den yngste i sällskapet utan hälsade på Kevhaat och bugade sig sirligt mot magikern med rött hår och gråa ögon. Förtjusande hade han sagt på en sätt som roade den äldre krigaren, misshagade den yngre samt fick magikerns kinder att tävla i rödhet med håret. Örnmannen presenterat sig som Aharn berättade att han var på resa. Han hade fattat tycke för platsen de var på och beslutat stanna några dagar. Byte var det ont om men han hade en del mat och dryck om det kunde passa. Såväl Kevhaat som Mentalisten var villiga att följa med medan Groferlin inte var det. Men han hade inte så mycket att säga till om.

Mat serverades och vin, ett mycket sött vin som Groferlin mest påminnande om sirap än vin dracks. Metamorphen pratade nästintill oavbrutet. Mest med Mentalisten, sade sig när han frågat henne om magi frågat om hon kände till Myndol boende i Kandra och hon hade svarat att hon träffat honom. Groferlin kände en sting av svartsjuka då när han hörde detta men försökte tänka på något annat. Han sa sig vara trött och drog sig tillbaka. Muttrande på sitt modersmål något om älvfolk och kvinnliga magiker.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Den arge, den gamle och Mentalisten XIX

Vakna hörde Groferlin Kevhaat ropa. Vakna. Groferlin tittade upp och såg den gamle krigaren var arg och upprörd. -De är borta. Båda två. Mentalisten och Aharn syntes inte till.
- Hon har svikit oss utbrast Groferlin. - Hon har lurat med sig den där fågeldemonen och schappat. Hon har förrått oss!
- Lugna sig lite sa Kevhaatt. Han var orolig och misstänksam han med. Men erfarenheten sa att man inte ska ta allt för givet. De gick igenom sin utrustning. Allt var kvar och de pengar de hade var också där de skulle. Däremot var Mentalistens saker borta och örnmannens likaså. Den gamle satte händerna kupade vid munnen och ropade. Men ingenting hördes.

De satte sig ner, eller rättare Kevhaat satte sig ner medan Groferlin stod upp och orerade och svor. Till slut efter en kvart satte sig den yngre mannen bredvid den äldre. -Vad gör vi nu frågade Groferlin. Vad vi gör, ja jag tycker vi väntar en stund, sedan ger vi oss av. Har de lämnat oss så har de. Men är de bara ute, för du såg ju hur han tittade på henne. Kevhaat gav sin yngre kamrat en menade blick. Groferlin blev genast ännu argare. Den gamle såg den yngres reaktion och kunde inte låta bli att fortsätta insinuera. - Ja men hon längtar väl efter en riktig karl, en viril man. Jag gamle gubbe har ju inget där att skaffa och inte du heller pojkvasker. Förresten så har ju du med din religion förstört dina chanser hos henne ändå, Allt käbbel om häxor och Odo. Groferlin teg.

-Har hon svikt oss, då ska hon smaka svärdet sa den gamle. Men vi vet inte vad som hänt. Kanske kommer de om en stund eller vem vet han kanske rövat bort henne?
- Vi måste rädda henne utbrast Groferlin och reste sig upp. Hon är i fara! Kevhaatt nickade. - Ja vi utgår från det. Hon är i fara och som de lojala kamrater vi är ska vi rädda henne.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Den arge, den gamle och Mentalisten XX

Vart skulle man leta? Gå åt var sitt håll och riskera att komma i från varandra. Vilket väderstreck skulle man gå åt? Gick man åt öster kunde man vid alla svartfolk och odöda ge sig den på att de var söderut. Hade de flugit bort? Ja det var värre än att leta efter en nål i en höstack. Att vänta och hoppas att de skulle komma tillbaka var också det ett alternativ. Till slut beslöt Kevhaat att de skulle gå runt i en cirkel från lägerplatsen och hoppas att detta kunde ge någon ledtråd. De lämnade kvar utrustningen men höll sina vapen i beredskap. Efter att ha gått runt man började söderifrån så kom man tillbaka efter trekvarts timme. Vid lägerplatsen var allt de lämnat kvar borta.

Magi muttrade Groferlin. Kevhaat nickade. Men varför? Visst har vår rödhåriga väninna sinne för humor. Men var det ett skämt så var det inte roligt och därtill tidsödande. Nej det är något annat otyg med i räkningen. De stod där vid lägerplatsen och funderade. En kort tid gick, högst fem minuter då Groferlin såg något bakom Kevhaat. Bakom dig skrek han till. Den äldste av de två vände sig om men allt försvann i ett starkt vitt ljussken.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Den arge, den gamle och Mentalisten XXI

Huvudvärk, blixtrande huvudvärk och sedan när känseln kom tillbaka, värk i princip hela kroppen. Groferlin uppvaknande var bland det värsta han varit med om. Inte blev det bättre av att han var bunden. Fötterna hade försetts med järnbojor och händerna var sammanbundna. En gammal krigare på Caddo hade sagt: ”Om de velat döda dig på direkten så hade det gjort detta. Tar de dig till fånge får du leva, ett tag till” Men dessa ord var ingen tröst. Munnen var torr och det susade i öronen. Längtan efter att på något sätt somna om och på sätt mildra plågorna kolliderade men nyfikenheten och viljan att veta. Veta vad som hänt och var han var. Efter en stund som kändes som en evighet lyckades Groferlin utskilja så mycket att han var i någon sorts byggnad. Det var mörkt men han kunde utskilja att det var dagsljus genom springor i väggar och tak. Han hörde någon stöna bredvid sig och såg det var Kevhaat.

Den gamle var i samma situation som den yngre. Groferlin försökte tilltala Kevhaat men denne suckade bara och svarade inte. Den unge mannen från Caddo insåg dessbättre att den äldre var nog i ännu sämre skick än han själv och störde inte denne. Kevhaat tittade bara matt på sin yngre kamrat, stönade högt och tuppade av.

Groferlin försökte somna om, det gick dåligt. Han vakande upp från och till av smärtan men också av att repen skar in i handlederna och fotbojorna gjorde inte saken bättre. Det började skymma. Groferlin slumrade till igen, för vilken gång i ordningen visste han inte. Men sedan hördes det ljud utanför. Ett språk han inte förstod tjattrades fram och ett lås hördes öppnas. En dörr öppnades och in kom vad Groferlin var en vätte. Vätten var klädd i något som varit en tunika grön till färgen.
- Sova, inte ska ni sova, nej ni koma med mig. Vättens talade jori med ett uttal som Groferlin lät som sin barndoms granne som hade en fågel som kunde tala.
Vätten började skratta. - Inte vara ledsna, inte tårar i ögat. Ni inte bliva mat ikväll. Vi kalas, vi festa örnman. Koma med mig komma med mig chabras, ni äro chabras båda två.

Kevhaat som var vaken vände sig till sin Groferlin ja det är väl lika bra vi får se vad som ska ske. Då han märkte att han inte fick något svar höjde rösten ett tonläge och sa. Om hon är död hade de nog sagt det. Kom med. Men det var inte lätt att hasa sig ur den lilla byggnaden som Groferlin misstänkte var någon slags jordkällare eller liknande förrådsbyggnad. Porten var liten och de fick gå på knäna för att ta sig ut. Väl ute stod vätten omgiven av ett dussin svartnissar som stod och hötte mot dem med små vässade pinnar och någon av dem höll fram en vässad gaffel framför ögonen på Groferlin som var den förste att ta sig ut. Vätten flinade.
- Inte vara rädd, inte vara rädder. Vi velat äta er vi redan kalas, stor fest på chabras annan gång. Här dricka vatten. Vätten höll fram en tennmugg dricka drick.
Groferlin drack och spottade ut lika fort. -Odo, vad var det? Huvudvärken gjorde sig påmind igen. - Vara god sprit, vara orcherdrank, Gott för lilla munnen. Örnmannen inte gilla att vi hälla drycken i hans sår.

De två fångarna såg nu äntligen var de var. Det var resterna av en gård. Med huvudbyggnad ladugård och stall samt förrådshuset där de suttit fångna. Övergivet sedan länge. Taket hade rasat in såväl ladugården som stallet men själva huset såg ut att vara i någorlunda skick. När de närmade sig huset kom en vätte klädd i lilla dräkt ut och vätten som de talat med kastade sig till marken i ett sätt att visa sin trohet. Lika snabbt som han föll till marken var vätten uppe igen vände sig mot fångarna och pekade på den lila klädde.
- Skåda ovärdiga chabras, skåda den mäktige Atshal Roskalgh Etreet Yrlokh! Vid de orden höjde svartnissarna sina vapen och höjde ett skri mot himlen som hyllning. Vätten höjde sin ena hand och det blev med ens tyst. Han pekade på vätten som vände sig mot de två människorna som bugade och fortsatte:- Atshal Roskalgh Etreet Yrlokh har äntligen lyckats besegra sin ärkefiende örnmannen. Ni ska få vara med vid stora festen. Stort festande till Atshal Roskalgh Etreet Yrlokh ära.
- Är örnmannen död frågade Kevhaat. Vätten bara log som svar.
- Kvinnan som var med honom, vad har ni gjort med henne?
Vätten vände sig mot sin herre som flinade till ett skratt som mest lät som läte. Svartnissarna började skratta de med. Medan den lilaklädde åter gick in i huset vände sig vätten åter till männen, bugade sig djupt och fortsatte:
- Atshal Roskalgh Etreet Yrlokh har stora orcher i sin tjänst. Jajamän, stor orcher. Farliga. De fick henne som gåva. Vi vättar har inte lust att roa sig med chabras honor. Orcher gilla röda håret. Groferlin blev arg, ursinnig. Men svartnissarna var genast framme och började anfalla honom med sina vapen. Den unge mannen blev argare men ramlade omkull och de fortsatte slå, sticka men också spotta och någon av de små otäcka varelserna tog när Groferlin åter svimmade av och tömde sin blåsa i hans hår.

Groferlin vaknade till sans. Han vaknade då något stack honom i örat och han slog upp ögonen. Vätten stod framför honom med en nål och flinade. Chabras blev arg i går. Vi fick lugna ber honom. Lugna honom. Nu vara snäll. Träffa rödhårig hona. Han började flina igen. Hon är i stallet. Stoet i stallet med två hingstar. En annan vätte som Groferlin inte sett tidigare kom och befriade honom från fängslet och knäppte med fingrarna. Svartnissar sprang fram och försökte resa den fallne som dock visade att han kunde ställa sig upp själv. Smärtan i kroppen var obeskrivlig men han ville inte visa sig svag inför svartfolken. Vätten med nålen pekade mot stallet. - Där, därinne är hon. Sedan sprang han och de andra sin kos.

Groferlin kände en stor klump i halsen, han fruktade det värsta och lovade att aldrig mer tänka något eller säga något ont om Mentalisten. Sakta började han gå mot stallet och öppnade dörren.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Den arge, den gamle och Mentalisten XXII

Groferlin svalde och försökte förbereda sig på det värsta. När han öppnade höll han på att ramla omkull. Inte av skador eller chock, nej av lättnad. Där inne på en gammal bänk satt Mentalisten och samtalade med två orcher. Den ene var klädd i ringbrynja som täckte såväl bål som armar och den andre som såg ut att vara den större av de två var klädd i läderharnesk. Mentalisten satt och diskuterade någonting med de två. Ingen tyckte märka att Groferlin stod vid dörren. Mentalisten fortsatte prata och de två lyssnade intresserat. Till slut så tittade den rödhåriga på honom och sa kort. -Sätt dig!

Orchen i ringbrynja gav Groferlin något att dricka ur en lägel. Då Groferlin tvekade sa Mentalisten till honom att han kunde vara lugn. Det är vatten. Efter allt krigaren varit med om smakade vatten bra. Aldrig förr hade vatten varit godare än såväl vin som öl. Groferlin drack upp allt. Den andre orchen räckte honom sin lägel och den tömdes den också. Orcherna reste sig och nickade till avsked. De gick ut och stängde dörren. Groferlin tittade förvånat på Mentalisten som tittade tillbaka. Så du ser ut sa hon. Tvättar man sig inte på Caddo?

Medan magikern såg efter krigarens sår berättade hon vad som skett. Hon och Aharn hade samtalat och de hade gått undan för att inte störa de två andra. Med magi hade de fångats och väl framme vid den gamla fallfärdiga bondgården hade de skilts åt. Den där vätten Astal rosla nånting och örnmannen hade varit fiender länge. De hade avskytt varandra i flera hundra år och nu hade vätten äntligen fått tag i sin fiende. Vättemagikern torterade sin ärkefiende så mycket han kunde innan dennes kropp gav upp. -De hade nog haft ihjäl mig med, fortsatte hon, men sedan hade orcherna förstått att de ville ha mig. Det tyckte de små kräken var en bra idé. De två orcherna hade inte velat skada henne utan tvärtom hade den en plan.
-De är urless på honom. Han har lovat dem både det ena och det andra, men de har inte fått lön på länge och de misstänker att de inte kommer få någon heller. De vet att jag kan magi. De vet att du och Kevhaat är bra på att slåss. Kan ni bara få tag i vapen så borde ni kunna ha ihjäl såväl vättar som svartnissar. Astal eller vad kräket nu heter är mäktig, men han fruktar troligen inte att orcherna vill ha bort honom. Vättarna kan nog bita ifrån men de små kräken till svartnissar lär inte vara bekymmer för fyra krigare.
- Kan vi lita på dem? Känns inte bra att ha att göra med svartfolk. Mannen från Caddo gsåg fundersam ut. Magikern tittade allvarligt på honom innan hon tog till orda:- Nej men säg så här Groferlin. Har du något bättre förslag? Nej sa Groferlin. Men jag är är för trött, för skadad och för nedpissad för att ha något bättre förslag. Bestäm du.

- För att visa min goda vilja ädle krigare så drick denna dryck.
Kevhaat såg misstänksamt på vätten klädd i lila. Han tittade sedan på vätten som stod bredvid och översatte. Denne som Kevhaat förstod var den mäktiges lärling harklade sig och fortsatte:
- Ja vi lurar ingen sa vätten, samma vätte som väckt honom och Groferlin. - Men drycken är brygd av alver och vi är alltid misstänksamma mot dem. Den är säkerligen god och hälsobringande för er, men för oss, han gjorde en uppgiven gest med armarna, för oss är det säkert rena giftet.

Ja varför skulle de luras nu. Kevhaat hade befriats från sina bojor och rep. Fått mat och vatten. Fått de värsta såren omskötta samt vilket kanske var det bästa, fått tvätta sig. Kläderna han haft tvättades och lagades och som bevis på sin goda vilja hade han fått tillbaka sitt svärd. Vätten som översatte fortsatte: Atshal Roskalgh Etreet Yrlokh, den mäktigaste magikern som världen skådat av vättarnas släkte, har som ni förstått legat i fejd med den besegrade örnmannen. Kevhaat tänkte fråga hur vätten orkade säga det långa och krångliga namnet var och varannan minut men tänkte det var bästa att tiga. Jo jag har förstått detta sa den gamle krigaren. Men som ni förstått så råkade vi bara träffa honom, och det var endast en kort stund. Så om ni inte anser jag är er fiende så varför håller ni mig kvar. Det kan väl inte vara av ren vänlighet ni låtit mig få äta och dricka samt tvätta mig?

Lärlingen tog åter till orda då han översatt krigarens fråga samt fått svar från sin herre: - Den store och mäktige Atshal Roskalgh Etreet Yrlokh vet att man måste såväl ge som ta för att nå framgång. Men det är nu så här. Vi befinner oss långt hemifrån. Svartnissarna är ettriga små gynnare. Vi har haft nytta av dem. Men nu, han tog en paus. Nu är de endast i vägen, de sinkar oss och orcherna. Vi har som du vet två i vår sold. Men de är surmulna och opålitliga. De anser sig har rätt till saker de inte har och trots att de fått lön så är de missnöjda.

Magikerns lärling såg på sin herre som visade att han skulle fortsätta genom att göra en svepande rörelse med handen. - Er har vi nytta av. Vättar är inte så populära. Men med er som vägvisare, tolk och kanske även som stridsman kan vi raskare ta oss hem. Ni ska få en gåva till som bevis på att även vi vättar kan vara lojala och storsinta. När lärlingen väl sagt detta så knäppte han med fingrarna och fyra svartnissar kom in med ett svärd insvept i en filt. Seså vår nye människovän. Skåda. Skåda min vän, ett sådant vapen har ni nog aldrig sett?
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Den arge, den gamle och Mentalisten XXIII

Orcherna kom tillbaka till stallet. De hade med sig två drycker i flaskor som de knappt tordes hålla i. Orchen med ringbrynja som talade bäst jori sa: - Alviskt eller älviskt. Ska vara helande men vi vill inte ha med de kräkens saker att göra. Men ni människor kanske har nytta av det? Mentalisten öppnade ena flaskan och sa när hon luktade på det. - Magiskt är det. Sedan räckte hon flaskan till krigaren. Lika bra att dricka tänkte Groferlin och tömde dess innehåll. Smaken var försumbar men värmen som gick genom kroppen och det behagliga ljus och ljud han upplevde kompenserade allt vad smak hette. Värmen kom tillbaka i kroppen men även livskraften. Mentalisten skrattade till. - Bocka och buga nästa gång du träffar en animist. Nästa flaska tömdes med samma resultat och nu såg Groferlin att ha inte hade minsta sår eller värk. Han var friskare än frisk. -Tacka nästa alv eller älva du ser sa Mentalisten och log. Men leendet blev kort. - Du måste ha vapen.

Vätten i den gröna tunikan kom in i stallet. Nyfiken hade han blivit. Då han frågat orcherna vad de gjort med den rödhåriga hade de bara tittat surt på honom. Han hade tagit det som ett svar på frågan, men så såg han de gick tillbaka med alvdryck, för det var det man kallade de magiska drycker magiker de tjänade kallade innehållet i flaskorna. Vätten frågade orcherna på svartiska vad de höll på med. Något svar fick han inte då orchen med läderharnesk tog tag i honom och utan att spilla tid med en skarp snärt bröt den lilles nacke. - Vi hämtar vapen sa den andre orchen.
- Var är Kevhaat? frågade Groferlin. - Vi vet inte sa orchen med ringbrynja. Men vi har ingen tid att förlora.

Kevhaat beundrade svärdet. Bästa kvalité, ett svärd smitt av en mästersmed av dvärgarnas släkte. Aldrig tidigare hade Kevhaat hållit i ett så utsökt vapen. Är det magi i det? frågade han. Lärlingen skakade på huvudet. Inte än. Men min herre den mäktige Atshal Roskalgh Etreet Yrlokh är villig att i dess klinga inpränta magi som gör det farligare men också lättare att hantera. Kevhaat fortsatte att beundra vapnet. Vätten räckte åter fram drycken han erbjudits och nu tvekade inte den gamle krigaren. Han kände krafterna återkomma och han var inte bara helt återställd från sår och krämpor, kände han sig inte tio år yngre?

- Era vänner sa vätten. Kevhaat svarade utan att ta blicken från vapnet. - Om ni vill testa min lojalitet så ta hit dem. Vill ni att jag ska pröva svärdet på dem så gör jag det. Lärlingen översatte orden till sin herre som flinade.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Den arge, den gamle och Mentalisten XXIV

Kevhaat gick eller snarare rusade ut ur huset. Ivrig att pröva svärdet han hade i sina händer. Lärlingen hade uppmanat honom att ge sig ut och öva, och om han hade lust, pröva dess egg på en svartnisse eller två. De två vättarna som kunde magi skrockade och illviljan lös formligen i deras små ögon. - Den dumme idioten sa lärlingen. De krafter som bor i svärdet har redan honom under kontroll. Atshal Roskalgh Etreet Yrlokh fnös, och nickade. - De där kräken till människor de är bland de dummaste som gudarna eller vad det nu är som har skapat dem ska kallas. När även de där idioterna till orcher vi har med oss inser att vapnet har en förbannelse över sig, ja då inser man om man har lite hjärnsaft att man inte ska ha det i hand.

Lärlingen bugade djupt och tittade åter upp mot sin mästare. - Herre, vad vet ni om svärdet egentligen? - Inte så mycket mer än vad jag redan sagt, har du redan glömt det alvskalle? Nåja. Svärdet är smitt av dvärgar, troligen i eller från Grynnerbergen. Det är cirka tvåhundra år eller så gammalt. Någon som inte är dvärg har fått tag det. Denne någon har försökt inpränta magi i det men misslyckats. Alternativet kan vara att någon faktiskt med vilja låta den kraft som bor i det hamna där. Du såg ju själv. Han har knappat hållet i det och redan erbjuder han sig att hugga ihjäl sina kamrater. Jag kan inte kontrollera svärdet. Men jag kan med mina krafter kontrollera den som bär det.

Orcherna kom tillbaka till stallet. - Nu är alla demoner och alver lösa sa orchen med ringbrynjan. Groferlin såg förvånad ut. - Han menar nog att något dåligt har hänt sa Mentalisten. Orchen med läderharnesk suckade och fortsatte. - Lyssna nu blekskinn. Atshal som är magiker har ett svärd. Inte ett vanligt svärd. Det är någon magi eller annat i det. Den som bär svärdet blir galen. Den som blir galen styrs helt av vätten. Han har försökt lura oss att använda det men vi vet vad som händer. - Vad då, vad menar ni? undrade Groferlin. I samma stund hördes ett skrik, någon svartnisse skrek till.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Den arge, den gamle och Mentalisten XXV

Ännu en svartnisse skrek och ännu en. De öppnade dörren till stallet och såg utanför Kevhaat. Såväl krigaren som magikern chockades av vad de såg. Kevhaat med stora stirrande ögon och fradga i munnen stod med ett silverglänsande svärd hållet i båda händerna ute på gården. Dö, döda, döda alla väste den gamle krigaren fram. - Han är galen. viskade Mentalisten till Groferlin. Han nickade till svar.
- Agrak, sa orchen med ringbrynja till orchen som skyddades av läder. - Urgh sa denne till svar.
- Det är kanske lika bra att vi inte väntar längre utan går till anfall sa Agrak. Magikerkräket vet nog vad vi planerat så det är lika bra att slåss.
-Instämmer svarade Urgh och drog sin kroksabel samt tillade. Ränker och snack är för blekskinn och gav de två människorna en min som dröp av förakt. Båda rusade fram mot Kevhaat.
- Du stannar sa Mentalisten till Groferlin!
Skriv svar