Gishna

Kända eller nämnvärda karaktärer i Ereb Altor. Allt från elaka svartalfshövdingar till fagra alvdrottningar.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Svartfolk

Inlägg av skaraborgarn »

Resa och reflektion

Vi skyndade oss i två dygn. Vi försökte lämna platsen med de döda alverna så fort som möjligt. Få korta raster togs innan vi ansåg vi kommit så långt bort att vi kunde fortsätta i lugnar takt. Det magiska halsbandet använde vi båda. Magin aktiveras så fort någon skada sker. I en skog river man sig alltid på något eller får skav någonstans men allt sådant försvinner när man bär smycket eller för den delen håller i den. Även mulåsnan har nytta av den. Gishna tror inte det är alvisk. Hon är som alla andra svartfolk vidskeplig och tror inte deras magi kan göra en orch något gott. Kanske har hon rätt?

Jag märkte en förändring hos henne. Hon var ganska belåten och nöjd med mig. Jag förstod att hon trodde jag skulle hindra henne när hon började skända liken av den döde alven men jag gjorde inte detta. Viktigare är nog det faktum att jag dödat två alver vilket anses vara en bedrift hos orcherna. Det är lite så att jag med denna handling visat att jag är på hennes sida. Människor har ofta en positiv syn på alver och andra älvfolk. Ja, jag hade själv en sådan inställning till dem även om jag heller aldrig varit en riktig ”alvkramare”. Jag har i princip bara träffat alver två gånger i mitt liv. En gång som ung då jag var vid hovet. Då besökte några alver kungen och en av dem sjöng någon melodi och spelade på någon slags lyra medan den andra alven en kvinna dansade en något sensuell dans. Andra gången var när min länsherre när jag var ung fick besök av några av dem. Men då var det alver som var något förnäma och de såg knappt på oss.

Jag har dock varit lite kluven till att jag dödade alvkvinnan. Mannen hade skadat Gishna och tänkte skada, ja rentav döda mina barn. Han fick vad han bad om. Men den andra. Jag har varit i många strider men få har jag dräpt. Den förste var en ädling vid en tornering men det var nästan en olyckshändelse. Den andre var en rövare som försökte komma undan med byte. Han fällde jag med armborstet. Den tredje var en bergsorch och nu har jag dräpt två alver.

Gishna var inte bara belåten och nöjd jag såg på henne att hon ville visa sin uppskattning på ett lite mer personligt sätt. Jag har alltid fått intrycket att svartfolkens kvinnor nästan var helt undanskuffade till att laga mat, föda barn och i viss mån ta hand om skadade och döda samt när så behövdes agera packdjur. Nu börjar jag misstänka att de spelar en ganska viktig roll. De deltar inte i strider eller så men de eggar och uppmanar männen och det är bara de som är riktiga krigare som får besöka dem. Männen kanske inte ägnar sin avkomma stor tanke men kvinnorna ser det som stor heder att få vara i lag med de starkaste kämparna. Kanske svartfolkskvinnor har det rentav bättre än männen som bara slåss, jagar och dödar? Är det rentav så att svartfolk är krigiska av den anledningen att kvinnorna eggar männen. De måste vara krigiska annars vill inte kvinnorna ha dem? Förut var det ju så att orcher är våldsamma och onda. Anledningen varför beyde man sig inte om, det bara var så.
Veckan efter dråpet gjorde vi det i skogen. Hon var väldigt tillgiven. Det känns som jag valt sida men vad det är för sida jag val vet jag inte.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Svartfolk

Inlägg av skaraborgarn »

En färd slutar en ny börjar

Ytterligare tre dagar passerade sedan började provianten tryta. Vi slog läger och jag gick på jakt. Jag fick en hare efter en ganska lång. När jag kom tillbaka fann jag att Gishna tänt en eld och tillagade ett rådjur. Hon förklarade att pojken hade hittat den gömd i en klippskreva och hon hade burit hit den och styckat den. Styckat och styckat, rådjur är inte grottorchernas vanliga spis hon hade skurit delar av den med päls och allt. Äter ni den inte rå frågade jag? Min käresta gav mig en syrlig blick, Jodå det hade varit hennes första tanke men det hände ibland att man steker mat även hos orcher. De är inte dummare än de förstått att lagad mat inte ger mask i magen på samma sätt som rått kött. Sedan tillade hon. De är människobarn och de tål inte rått kött. Människobarn? Jag såg dem som mer orchiska än mänskliga men hon gjorde tvärtemot. Jag skrattade till men sedan blev jag orolig. Vad sker med barnen om de hittar andra orcher, ses de som människor? En av anledningarna att jag tog med dem var att skydda dem från människorna men nu undrar jag om det var en så god idé?

Men vem hade då fällt rådjuret? Ja vi satt där och åt då flickan såg två varelser och ropade till. Vi såg två vättar komma emot oss. De höll upp händerna till tecken att de var fredliga. Den ene var klädd endast i ett höftskynke medan den andre hade en slags blå dräkt. Jag och Gishna reste oss, pojken tog sin syster och började gå mot mulåsnan. Ta det lugnt sa den blåklädde vätten. Vi kommer i fred. Han talade människospråk med en liten knappat förnimbar brytning. Jag tänkte fråga vilka de var men vätten förekom mig. Ta det lugnt, vi har sett er sitta här länge. Min kumpan hade jagat och rådjuret. Det hade sårats men sprang vidare innan den föll. Han hittade det i morse och gömde det så gott det gick. Se så vi är inte arga. Han höll ut händerna i en slags gest.
Gishna snäste åt honom men han svarade på mitt språk. Ja din väninna har rätt. Jag är trollkarl men jag försäkrar att jag inte tänker använda magi. Vätten satte sig ner medan hans medhjälpare ställde sig bakom honom med händerna på ryggen. Är ni förvånade frågade han. Alla vet väl att vättar kan lära sig magins väg? Men vilka är då ni? En människa som går genom denna skog med en orchisk kvinna och hennes två bastardungar. Han tittade på barnen och log ett ganska retfullt leende. Jaså det är på det viset. Jag gratulerar. Inte vanligt att människor skaffar sig orchiska damer. Men hon är ju ett sällsynt vackert exemplar. För att vara orch. Om ni är ett vackert exemplar av människa det kan jag dock inte uttala mig om. Gishna skrattade och barnen som blivit nyfikna och vågat sig fram gjorde likadant. Den stående vätten rörde inte en min.

Vi samtalade länge. Jag berättade om mitt uppdrag och hur jag och Gishna hade för relation. Vätten lyssnade intresserat och smålog ibland. Men vem är ni då frågade jag honom tillslut. Det var som han väntat på denna fråga.
Länge och väl talade vätten om sig själv. Han hade haft talang för magi och varit en av de skickligaste (enligt sig själv den skickligaste någonsin) som lärt sig magi. Jag lyssnade, men det var inte lätt att hålla redan på alla magiskolor, magikerakademier och vem som var vem. Vätte som var så skicklig hade imponerat stort på alla och hade även fått tillträde till vissa kretsar där normalt inte svartfolk får delta. Vätten var en pratkvarn och jag försökte verka så intresserad som möjligt men också låsas förstå vad allt tal om magi handlade om. Allt nog. Vätten som tagit sig namnet Eldsmärta hade fått bud att komma hem till sin stam. Bergsorcherna som vi låg i konflikt med hade varit ganska hårdhänta mot hans fränder. Många vättar hölls som någon slags gisslan och de tillverkade vapen och rustningar i rasande takt. Vättarna hade sedan länge goda relationer med grottorcherna som Gishna tillhörde och de hade samarbetat. Men som framförallt Gishna allt för väl viste hade bergsorcherna nästan helt underkuvat sina mindre släktingar som nu tvingades leva som en slags halvslavar.

När Eldsmärta talat färdigt ställde Gishna en fråga på svartiska och han svarade. Nu pratade han om möjligt ännu mer på sitt modersmål. Jag märkte dock en intressant detalj. Vätten och Gishnas dialekt var mer lika varandra än det som bergsorcherna talade. Sedan då vättarna gått iväg. De hade en del utrustning som de gömt men de skulle komma igen och vi skulle färdas gemensamt sa jag det till Gishna. Hon log och sa att hon aldrig hade träffat Eldsmärta men hon hade hört talats om honom. Det var henens stam som var eller kanske rättare varit i förbund med vättarna. Att de talade likadant fick därmed sin förklaring.
Resan fortsate och efter någon dags vandring tog vi norrut. Eldhjärta och hans medhjälpare som inte tycktes ha något namn gick i täten. Varje gång vi tog rast pratade och skröt magikern men Gishna tyckte om honom. Barnen var också förtjusta.
För att inte göra berättelsen att för lång träffade vi några vättar efter en vandring upp i bergen fem dagar efter vårt möte med den ”store” magikern.
Användarens profilbild
Grisodlar'n
Kardisk Bontisâl
Inlägg: 1460
Blev medlem: 2007-11-09 01:15
Ort: Västerås

Re: Svartfolk

Inlägg av Grisodlar'n »

Det är härligt med din skrivarglöd. :) Jag önskar att jag hade den samma. När din berättelse känns klar, titta även runt bland trådarna för länderna i Altor. Det finns många platser/länder som skulle behöva lite av din skaparglöd.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Svartfolk

Inlägg av skaraborgarn »

Jag har alltid kunnat skriva. Det är en B färdighet och jag har 5 i det! :mrgreen:
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Svartfolk

Inlägg av skaraborgarn »

Förhandling och förvandling

Allt gick fort. Tack vare den pratsamme magikern fick vi företräde hos vättarnas härskare. Vättarna hade ingenting emot en allians med människor. Sådan hade skett förut men hur det skulle gå till rent praktiskt? Vättarna trodde nog att de flesta av grottorcherna som var kvar i livet vill säga skulle stödja dem om de fick framgång i sin kamp mot bergsorcherna. Det fanns några mindre grupper svartfolk svartalfer, resar samt några svartnissar men de stod på bergsorchernas sida. Eldsmärta hade dock sänt bud efter vänner och kollegor bland magikerna och de skulle undsätta honom i en snar framtid. Enligt honom själv så var hans namn så aktat att ingen riktig magiker skulle låta bli att hörsamma hans påbud.

Eldsmärta tog över planeringen och den gick i stora drag ut på att man skulle invänta hans kollegor. Oklart vilka och hur många de men de skulle komma. Under tiden skulle man försöka få fram så många vapen som möjligt och öva samt försöka meddela de vättar som tvingades arbeta för bergsorcherna att kampen skulle påbörjas. Människorna skulle i sin tur rusta sig för krig och påbörja en offensiv som skulle avleda uppmärksamheten västerut. Min kung skulle vara tvungen att rusta och sätta in alla sina resurser för detta krigståg. Jag försäkrade att han redan gjorde detta, men av någon anledning trodde de mig inte riktig. Fast svartfolk är lika misstänksamma mot människor som de är mot dem.

Magikern och hans härskare hade sedan överläggningar som jag ej fick delta i. Under tiden hade Gishna blivit föremål för allas intresse. Vättarna var inte fientliga utan mer nyfikna. Gishna verkade uppskatta uppståndelsen men också det faktum att hon var i sitt rätta element. För vi var underjorden i vättarnas grottor. Hon var förvandlad till det bättre. Vi fick ett rum eller vad man nu ska kalla det att bo i. Gishna var glad och det märktes att hon gillade dessa tunnlar och rum vättarna i generationer skapat. Även barnen tycktes vara nöjda trots att de aldrig varit i en sådan miljö. Jag märkte dock att vättarna vänligt men bestämt inte ville att vi skulle gå på tur på egen hand. De var misstänksamma men inte fientliga. Troligen trodde de att jag skulle avslöja något om jag kom tillbaka. Jag fick inte ska påpekas ens vistas i härskarens stora sal utan fick bara vara med i ett mindre audiensrum.
Vi vistades underjorden i tre dygn. Barnen fick snabbt några vänner men lekarna slutade ofta med att de slogs. Mina barn var dock ofta starkare än vättarnas glin. Gishna var mycket tillgiven. Hennes beundran för ”alvdräparen” minskade inte. Men sedan kom bud som förändrade allt.

Några grottorcher kom. De gick helt oanmälda in i vårt rum och de började gapa och skrika. Gishna skrek hon med. Mina kunskaper i deras språk räckte inte till. Men de var inte glada och de undvek demonstrativt att se åt mig. Några vättar med Eldsmärtas lakej som vi mötte i skogen kom och då gick de sin väg. Gishna omfamnade mig dock och sa. Jag är så stolt för din skulle. Du ska utkämpa blodsgång!
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Svartfolk

Inlägg av skaraborgarn »

Blodig kamp

Jag var inte förvånad. Varför skulle grottorcherna vara glada i att en av de sina skaffat barn med en människa? Människa, bättre än en alv, bättre än dvärg men ändå något värdelöst. En varelse som red på häst och gömde sig i borgar och städer. En ynklig varelse som fruktade mörkret och bara vågade visats i solen sken.
Gishnas förtjusning avtog inte men vättarna var bekymrade. Dog jag så skulle deras förbindelser med människorna i princip upphöra. Eldsmärta kom dock på råd. Om några dagar skulle en av hans magikerkollegor komma och denne var en mästare på att tillverka magiska vapen. Jag sa att det lät ju förträffligt men när skulle striden stå? Vätten kom med beskedet att jag hade blivit utmanad och jag fick välja tid och plats. Dock ej i solsken. Vidare sa han att vättarnas ledare nu ha med mig på många möten och sammankomster. Dessa måste förstås vara avklarade innan blodsgången. Så skedde. Jag fick träffa både den en och den andre vätten och sitta i möten och besvara frågor i tid och otid. Jag försökte dock träna inför striden. Gishna var på sitt bästa humör. Hennes människa skulle slåss och även om jag dog så var det ingen skam att dö i en sådan duell. Jag frågade dock hur hon och barnen skulle klara sig men det var inga problem. Då jag dräpt två alver så hade jag på något sätt visat mig vara i orchernas värld en relativt hyfsad människa. De hade till och med lovat att barnen skulle få växa upp i stammen på grund av denna bedrift. Annars hade de nog slått ihjäl dem.

Efter åtta dygn, det var lite si och så med dagarnas timmar. I underjorden var sådant oviktigt men jag försökte vara ute så mycket som möjligt, även i mörker kom Eldsmärtas vänner. Till min förvåning var magikerna människor samt verkade mäktiga men inte otrevliga och högdragna. För att göra historien någorlunda kort. Bevlin den blåe hette magikern som skulle hjälpa till med att skaffa mig ett vapen. Vättarna hade låtit de bästa smederna som var kvar hos dem smida ett svärd. De hade gjort vapnet i en för mig okänd metall men som typiskt är för vättar så var det inte någon utsmyckning. Hade inte vapnet varit av hög kvalité hade det sett väldigt oansenligt ut. Bevlin gick sedan undan med det och kom tillbaka efter tre dygn. Han såg trött ut. Han sa ingenting till mig när jag fick svärdet men till Eldsmärta sa han torrt att han skuld till honom nu var betald.

Jag övade nu ordentligt. Nu var det bara övning och åter övning. Grottorcherna hade tyckt att vi sölat med tiden och fyra dygn efter jag fått svärdet skulle striden ske. Vättarna försökte för allt de var värda skaffa mig en rustning. Så kom då striden. Vi skulle kämpa i en liten arena som vättarna hade. I denna arena avgjordes en och annan strid vättar emellan eller också roade de sig med att hetsa djur mot fångar här.
Min motståndare var klädd i ett harnesk av läder förstärkt med nitar och ringar. Han hade knäskydd av läder på benen medan inga skydd på armarna. På huvudet hade han en slags luva eller huva av tjockt tyg. Den var så svart av smuts så jag kunde inte se vem eller vilken som tillverkat detta besynnerliga plagg. Hans vapen var förutom en dolk som satt nedstucken i bältet en stor yxa. Min egen rustning var en ringbrynja som täckte såväl bålen som armarna. På benen hade de satt fast länderskydd och på huvudet hade jag en hjälm med nässkydd.

Striden började så fort vi kommit in i arenan. Vi kom från var sitt rum och möttes nästan genast. Arenan kanske var stor för vättarna men för mig och min motståndare var den liten. Han svingade yxan mot mig men jag kunde lätt avvärja hugget med svärdet. Då siktade han mot mina ben men jag parerade slaget. Då högg han mot mitt huvud men missade, hugget kom i luften framför mig. Publiken där även min familj var med började nu vråla. Jag förstod glädjande nog att de flesta var på min sida. Men är man bekant med deras store magiker så får man nog många anhängare. Åter ven yxan genom luften men den strök endast över mitt huvud. Nu surande min motståndare till och riktade ett stort hugg mot mg. Han lyfte yxan bakåt och böjde sig något bakåt han med. Då högg jag till. Det är lite svårt att beskriva känslan när man använder ett magiskt vapen. Alt blir lättare och där man vill träffa, ja där träffar man. Hugget träffade honom i halsen och ena pulsådern slogs upp. Han föll baklänges men yxan höll han i. Publiken formligen ylade och värst var förstås Gishna.

Sedan fick jag reda på att min motståndare hade skrytig hur lätt det skulle bli och döda en menlös människa så han och de andra grottorcherna hade fördrivit de senaste dagarna med att dricka orcherdrank. Gishnas belöning torde alla räkna ut.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Svartfolk

Inlägg av skaraborgarn »

Gishna skaffar sig makt

Gishna var ganska stöddig. Hon var alvdräparens kvinna och denne hade segrat i blodsgången. Den starkes rätt är en princip som genomsyrar de flesta svartfolken fast jag kan näppeligen tänka mig att en svarnisse anser detta vara ett bra ideal. Den starkaste får det bästa bytet sägs det hos dem och det är bara framgångsrika krigare som får tillträdde till kvinnorna. En orchkvinna släpper inte till för en vek eller misslyckad krigare. Kvinnorna hos främst orcherna klumpas ihop till någon slags passiva varelser som sköte barn och matlagning men de bråkar en hel del de med. De kan slåss med varandra om att få vara i lag med den starkaste krigaren. Inte heller blir jag förvånad att de i vissa fall försöka intrigera bort varandra från denna position. Gishna var nu i en stark position. Det anlände ytterligare några grottorcher varav några var kvinnor. Gishna försatte ingen tid. Hon beslöt att bli deras kvinnors ledare eller vad man nu ska kalla det. Hon hade nog heller inget val. Skulle de acceptera att hon hade ihop det med en människa samt har två halvmänniskor, ja de kallas så här som barn ja då får hon vara tuff. Hon berättade efteråt att det första hon sa till dem var att hon var alvdräparens kvinna och sedan slog hon en av dem, den hon trodde var deras ledare med flatsidan av sitt svärd. Detta är en av skillnaden mellan orcher och människor, Vi människor löser tvister och konflikter med våld helt sant. Men vi anser aldrig eller sällan att våld är första och bästa lösningen. Hos många svartfolk är våld enda lösningen. Men Gishnas maktposition bygger på våld och hot om våld. Är man ihop med den store alvdödaren så är man…

Inte förvånad men lite besviken blev jag när Eldsmärta kom och ville ha svärdet tillbaka. Jag förstår att man inte ger bort ett sådant vapen hur som helst och inte till en människa. De något näriga vättarna tog tillbaka rusningen jag lånat men hjälmen kunde jag få behålla. Bevlin den blåe som är en elementarmagiker med luftens element som inriktning beslöt sig för att bli förbindelsen mellan vättar och människor. Magiker har krafter men hur kan ska ombesörja detta har jag ingen aning om.

Planen vättarna har lagt fram är att de om fyra månader ska gå till anfall i ryggen på bergsorcherna. Dock måste man i väster anfalla först för att avleda bergsorcherna uppmärksamhet ditåt. Vi har nu fått reda på vilka som styr hos bergorcherna. Det är främst tre krigare varav den främste av den Kulvur slaktaren är den främste. Denne Kulvur är en enormt stor krigare han är även med orchiska mått en intelligent man. Han har två halvorcher som rådgivare och han är nog den ende orch jag vet kan läsa och skriva, Gishna undantagen.

Belvin skulle ge sig iväg. Jag frågade om han kunde ta med en rapport. Det samtyckte han till och jag skrev ner mycket av det som ovan berättas.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Svartfolk

Inlägg av skaraborgarn »

Planering

Jag må vara den store krigaren. Någon av vättarna tog mulåsnan och sålde till en grottorch som åt upp den. Grottorchen och hans kumpaner tyckte inte den smakade bra och det förebrår de mig. Jag låsas inte om det. Det har passaerat 10 dygn sedan Belvin försvann. Jag har dock blivit ganska bra vän, tror jag till magikerna. Två, tre av dem hade jag hört talas om innan så de är nog mäktiga och fruktansvärda som fiender. Otroligt att Eldsmärta kan umgås med sådana, de påminner inte om honom alls. De är alla människor, tror jag. Måhända det är sant att vättemagikern är så mäktig och unik att de har översende med honom och hans mindre sympatiska drag. Men är inte alla trollkarlar excentriska? De har alla lite svårt för stanken som finns vid de boställen svartfolk använder, men jag är sedan min fångenskap immun.

Det har inte kommit fler grottorcher hit på tre dagar nu. Troligen kommer det inte mer. Några har rymt från bergsorcherna några har levt enskilda eller i smågrupper. Fyra av dem har haft med sig gåvor. De har dödat bergsorcher och tagit med öronen från dem som tecken på att de är lojala. Det finns dock några grottorcher som föredrar bergsorcherna framför vättarna. Totalt är det nu 54 grottorcher, 18 kvinnor och sju barn i olika åldrar. I princip alla männen utom två kan strida. Gishna har inte mött någon som utmanat henne så hon är obestridligen kvinnornas ledare.

Ytterligare två dagar gick och då blev det väsen. Vättarna hade hottat en bergsorch som spejat på oss. Han hade skadat sig i högerbenet efter ett fall och vättarna hade hoppat på honom. Magikerna förhörde honom. Efter detta ville vättar och bergsorcher tortera och vad jag förstår döda honom men en av magikerna trädde emellan. Zäejbelf heter han. Han är alltid klädd i en lång vit dräkt med gula uppslag. Två färger svartfolk brukar avskydd. Han ser ut som om man inte skulle kunna göra en insekt förnär men de hade respekt för honom. Lovvärt med et sådant sinnelag men det riskerar också splittring.

Värre är att bergsorcherna börjat förstå att förräderi är i görningen. De har dock börjar en stor offensiv mot människorna i väster och de kan inte avbryta den nu. Ska vi göra något får det ske snart. Krigsråd har hållits. Jag magikerna dem sju främsta av vättarna samt två grottorcher käbblade i nära nog tio timmar. Att vi var underjorden när mötet hölls och luften snabbt försvann gjorde inte saken bättre.
Natten därpå höll vi nytt möte. Magikerna har varit trötta på allt gapande och ändlös käbbel så de använde en smula magi. Grottorcherna gick med på deras plan och det gjorde vättarna också kanske mest för att Eldsmärta var med och utformade den. Men magiska symboler ska vi skydda området vi är. Sedan ska vi göra små räder in på bergsorchernas område. Magikerna ska försöka slå till på dagen och de andra ska utnyttja de mörka timmarna.

Jag ska bistå magikerna men hur vet jag inte.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Svartfolk

Inlägg av skaraborgarn »

Symboler och slaveri

I tre dagar var vi ute och kunskapade i bergen. Jag och Eldsmärta, Zäejbelf och två av magikerna som vad jag förstått är tvillingar. Eldsmärtas underhuggare är med samt två vättar som kan lite magi. Gishna är med för det mesta samt vår dotter. Tvillingarna håller sig för sig själva och när jag frågade om namnen sa de det så tyst att jag knappt hörde, så jag är lite osäker på deras namn. Bröderna är vad jag tror mig veta så kallade symbolister. Deras magi består inte i gester eller mumla fram besvärjelser utan de gör en symbol och sedan laddar de den med magi. Ser någon symbolen kan han utsättas för magi. Man kan bli förblindad eller skräckslagen. Nu tar det tid och kraft att göra detta. Men för en lekman är det omöjligt att se vad som är en magiskt laddad symbol och vanligt klotter och kladd. Vidskepliga orcher lär inte vara de som listar ut vad som är äkta och falsk symbolmagi så jag och vättarna går med färg och penslar och kluddar på stenar och ibland sätter vi upp skärmar med olika symboler. Jag har en viss talang för detta.

Pojken har blivit ledare för de orchbarnen samt en del vättebarn som följer med dem. Han är beväpnad med en slags gaffel som svartnissar använder som vapen för att visa vem som bestämmer. Han är troligen lite äldre än de andra barnen. Gishna berättade att sönerna ganska tidigt förväntas bli självständiga medan flickorna som förpassas till kvinnornas domän håller ihop med mödrarna tills de blir vad vi människor kallar giftasvuxna. Skillnader mellan olika folkslag och stammar finns. Igen människomor skulle dock ge sin lille son en gaffel och uppmana honom att sticka sina kamrater!

Gishna är inte förtjust i solen men har kommit på ett sätt att uthärda dess skarpa ljus. Hon har hittat en gammal halmhatt i vättarnas gömmor. Vättarna om de får tag i något behåller det vare sig de har nytta av det eller inte. Hon ser ganska rolig ut si sina skinnkläder samt denna något förstora hatt. Denna halmhatt har gett mig en idé. Får vi tag i hattar ska vi ge dessa till våra allierade grottorcherna och vättarna. De kommer se bra dumma ut men vad gör väl det. Konstigt att orcherna aldrig tänkt på att skaffa hatt?
Den tredje dagen berättade Gishna att några av grottorcherna varit på spaning hittat tre bergsorcher. Två kvinnor som samlade växter och en ung krigare. Denne hade de skjutit med en pil. En av kvinnorna hade sprungit sin väg medan den andra hade de tagit tillfånga. Men då de är arga på magikerna för att de inte fick döda den förre fången så gav henne till kvinnorna. Hon ska bli slav. Kvinnorna hade tagit bergorchkvinnan ner i undergjorden där de håller till. De har några gamla gångar av vättarna att bo i. Därnere hade de slitit av henne kläderna och alla hade slagit henne. En som har blivit tillfånga och ska bli slav ska brytas ner. Så är det hos alla som håller andra i ofrihet men det jag fick höra gjorde mig upprörd. Efter att de skrikit och gapat samt slagit sin fånge hade de fyllt upp henne med orcherdrank och sedan hade de när hon var så gott som redlös mer eller mindre torterat henne. Jag tror de gjorde saker som helst bör förtigas men de ska även skurit av henne öronen.

Jag frågade om Gishna varit med men hon sa nej. Innan jag han fråga något mer sa hon att den som varit slav vet hur en slav har det. Det gjorde mig glad. Men jag har nog aldrig frågat vad Gishna upplevde under sina två år hos våra fiender.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Svartfolk

Inlägg av skaraborgarn »

Förhandling med en desperat fiende

Belvin hade kommit tillbaka. Han hade goda nyheter. I väster hade man samlat en stor här och denna hade vunnit flera strider mot bergsorcherna. Dessa hade tagit sig ner från bergen men deras övermod, det hade ju gått ganska bra för dem fick dem på fall. Tungt kavalleri hade krossat många av dem på slagfälten ner på slätterna och man hade till och med gett sig upp i bergen och ansatt dem där.

Vår taktik att sakta säkra områden samt göra magiska (och omagiska) symboler hade gett resultat. En styrka på femtio bergsorcher drabbades av panik. En annan styrka förblindade många av dem, de andra lade benen på ryggen. De blinda, omkring 30 krigare tillintetgjordes med pilar, stenar, spjut och magi. Jag sköt en av dem med mitt armborst. Måhända fegt men i detta krig finns ingen ridderlighet. Eldsmärta visade prov på hur mäktig han är. Han gjorde en gest med handen och ur handflatan kom det en stor stråle med eld som brände ihjäl två av dem.

Magikerna hade fått reda på att en bergsorchkvinna hölls fången. Gishna hade lugnat dem med att hon var hos kvinnorna. Jag vet dock ej om det är bra eller inte. Men Gishna sa, och det hade hon nog dessvärre rätt i att även människor kan behandla fångar illa och där är vi inte bättre än de. Kanske har hon rätt. Slavinnan har mest tilluppgift att vara allas slagpåse. Det fyller säkert en funktion. Grottochkvinnorna bråkar och intrigerar om sina positioner i gruppen men så länge en ofri finns kan ingen av de andra vara längts ner i hierarkin. Gishna har lovat att ingen får döda eller lemlästa henne.

Allt är dock inte framgång för oss. En mindre grupp vättar som skulle speja kom tillbaka i full panik. De hade överrumplats av spejare från andra sidan och de hade förlorat alla utom två. Dessa krakar påstod att 2000 krigare var emot oss vilket var lögn men det tog tid och möda att dämpa panik och hindra vättar och grottorcher från att fly. Någon vecka efteråt hade några grottorcher anfallit några bergsorcher. Dessa var dock riktiga elitkrigare och de hade dräpt elva av sina kusiner och sårat de tre som kom undan.
Av alla magiker föredrar jag Belvin. Han ger inget underligt uttryck samt lyssnar och är förstående. Han har till och med sagt att jag gjorde rätt som räddade Gishna och är ihop med henne. De andra har inte sagt vare sig något bra eller fördömande. Eldsmärta hade pikat mig några gånger men jag har hört värre. Han har dock sagt att Gishna är den vackraste orch han haft äran att ha träffat.

Min idé med hattar slog inte väl ut. Några av grottorcherna accepterade denna huvudbonad. De hade dock slokhattar och en fick en hatt som tillhört en ädling. Men den som fick en damhatt av äldre modell blev vansinnig. Han såg bra löjlig ut där han stod klädd i ett höftskynke, pansarbrynja och en rosa hatt med slöja. Han hotade att utmana oss på blodsgång allihop.

Några dagar senare kom det bud från bergsorcherna. De ville förhandla. Detta tolkades som ett tecken på att de var hårt trängda. Efter ett rådslag bestämdes det att Eldsmärta, Zäejbelf Belvin och jag skulle möta dem. Grottocherna var emot det hela och menade att nu när det gick dåligt för dem då skulle man minst av allt ha någon förhandling. Dagen därpå mötte vi dem. Deras förhandlare var Kulvurs två halvorchrådgivare. Förutom de var fem klankrigare, eliten av deras kämpar med. Alla lade ner sina vapen och Zäejbelf lade ner sin stav på avstånd från möteplatsen som var på en bergsklippa. Eldsmärta tog genast till orda innan någon hälsning gjordes och talade fort. Våra krav var att de skulle dra sig bort från Röda bergen och de skulle frige alla vättar och grottorcher. Skulle de vägra skulle de krossas till siste man.

De andra magikerna försökte lugna sin kollega och halvorcherna tog till orda. De menade på att de nyligen allierat sig med flera orchklaner men att de ändå ville ge oss en chans att byta sida. Ja inte magikerna förstås men ärligt vad angick denna konflikt dem? Vidare lovade Eldsmärta att han skulle bli Kulvurs närmaste man. Med lika mycket makt som honom. Magikerna skulle kompenseras med alla de magiska böcker, föremål och annat som fanns i deras ägo. Zäejbelfs ögon blixtrade kort till och han sa bara helt lugnt. De ljuger. De är desperata. Denna förhandling är bara ett försök att vinna tid. Halvorcherna som märkte att de varit utsatta för magi surnade till och en sa det var inte tal om att magi skulle förekomma. Nej sa Eldsmärta helt lugnt. Men ingen har sagt att magi inte får användas vid detta möte. De tystnade en kort stund.

Den ene av dem gick fram till mig. Du måste vara han som lever med en orch. Jag nickade. Han log ett bistert leende och sa. Vad tror du kommer hända med dig i framtiden? Tror du verkligen att någon vill ha med dig eller din hona att göra? Nu har de nytta av dig med sedan? Du är en pinsam påminnelse om en slag förbjuden kärlek som alla föraktar. Jag sträckte på mig. Den dagen den sorgen. Han log och såg ner i marken ett ögonblick sedan log han och väste. Men vad tror du dina vänner säger att du dödat alver? Det finns ju alver som strider för er människor borta i väster. Tror du att de bara kommer låta dig gå? Jag log lite och sa. Bekymra dig inte för det. Ni är snart alla döda och det kommer inte finnas en bergsorch på mils avstånd när kriget är slut. Inte några halvorcher heller. Nej det har du rätt i sa den andre av de två. Vad händer med din avkomma? Så fort du vänder ryggen till skär grottorcherna halsen av dem. Jag log bara. Vad skulle jag säga? Mina verkliga bekymmer kommer när kriget är slut.

Möte avslutades. De insåg att deras inte allt för genomtänkta erbjudande endast visade hur illa ställt det är på bergsorchernas sida. Vi gick tillbaka, men när vi gått några meter insåg vi att Eldsmärta inte var med. Zäejbelf sa att han anade oråd och Belvin höll med. Vi beslöt att återvända till platsen för mötet. Då hördes plötsligt ett stort dån och skrik. Ett ras hade skett i berget och någon blivit skadad. När dammet lade sig såg vi Eldsmärta komma. Han log och såg väldigt grym ut. Jag vet några som inte kommer tillbaka till Kulvur mer. På tillbakavägen bråkade magikerna om detta. Var det verkligen rätt att döda förhandlarna? Vättemagikern tycker det, det blev ju i princip ingen förhandling.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Svartfolk

Inlägg av skaraborgarn »

Den flygande orchen

Dagarna och nätterna förflöt. Inga bergsorcher vågade sig till de trakter vi höll hus. Symbolerna avskräckte dem. Våra spejare rapporterade dessvärre att bergsorcherna slagit tillbaka människornas angrepp. Bergsorcherna kan inte segra nere i de områden människorna bor och dessa kan inte segra i bergen. Ett annat problem var att magikerna började tröttna. De vare sig kunde eller ville bo bland vättar och grottorcher hur länge som helst. Eldsmärta har dock illa dolda planer på att bli en ny härskare över såväl vättar som grottorcher. Jag har försökt lista ut varför denne vätte kan ha så stort inflytande över de andra magikerna men de är undvikande i sina svar. Belvin sa rent ut att det är en hemlighet när jag ansatte honom. Jag förstår att de varit i en slags stor skuld till Eldsmärta men att de nu börjar anse att den är betald. Belvin är den jag föredrar att umgås med. Tvillingarna är för tysta och håller sig för sig själva. De talar bara med varandra och svarar endast när man talar med dem. De startar aldrig ett samtal. Zäejbelf är på någon sorts högre nivå än oss andra och han är något ouppnåelig. Han påminner om någon slags visionär profet men han förkunnar ingen lära. Övriga magiker har jag aldrig haft så mycket att göra med. Tror dock att de ogillar min relation med Gishna.

Belvin är en av de skickligaste magikerna när det gäller att tillverka magiska föremål. Han har alltid ansett dessa vad han kallar hjälpmedel underlättar för en riktig magiker. Sedan finns det magiker som föraktar att man tillverkar sådana ting och anser man enbart ska förlita sig på sin egen kraft. Sedan sa Belvin så är det så att en del är rädda för att föremålen kommer i orätta händer. En dag sa han att han ville tala enskilt med mig. Han var allvarlig och sa att om det skulle hända honom någonting så ville han att jag skulle får några föremål av honom. Jag försökte skratta bort allvaret med att inte kunde det hända honom något illa, han som var så mäktig. Belvin avbröt mig och sa att Zäejbelf har förmågan att kunna se in i framtiden. Ofta stämmer det. Två av tre visioner stämmer och Zäejbelf hade sagt att Belvin skulle hamna i bekymmer, ett problem han inte skulle kunna lösa. Innan jag han säga något tog han mig i armen och vi gick ut. Jag förstod att han ville vi skulle vara ensamma och eftersom solen sken starkt denna dag så var nog risken liten att någon skulle vara nyfiken av våra allierade.

Mitt mäktigaste föremål är mitt bälte sa Belvin och visade ett svart vanligt bälte med mässingspänne. Han log ska du göra magiska föremål se till att de är oansenliga för då väcker de inte nyfikenhet. Med denna kan jag flyga sa han. Jag gjorde stora ögon, men de blev ännu större då han svävade upp i luften ovanför mitt huvud.
Han tog av sig bältet och gav det till mig. Jag tvekade men han insisterade. Sätt bara på dig bältet och sedan tänker du att du ska flyga. Jag tänkte för mig själv jag kan flyga och rätt var det var så hamnade jag nog nära nog tio meter upp i luften. Men jag fick panik. Jag slog runt och hamnade med huvudet mot marken. Se så skrattade Belvin. Försiktigt nu. Jag lyckades hamna med huvidetupp igen och Belvin sa tänk att du ska landa, men ta det försiktigt. Landa tänkte jag men åkte med sådan kraft ner i marken att jag ramlade omkull och slog i ryggslutet. Aldrig mer. Aldrig mer flygning för mig sa jag när jag reste mig. Belvin log men tog åter till orda. Bältet har en annan förmåga. En kan göra sin bärare osynlig. Men den kan inte göra det man bär med sig osynligt. Jaha sa jag. Med andra ord. Vill du vara osynlig måste du vara naken. Han tog av sig kläderna och jag vände mig om och kände att någon rykte mig i näsan. Vad nu ropade jag till? Det är bara jag sa Belvin. Jag står framför dig. I nästa ögonblick var han där framför mig naken så när om på bältet. Pröva. Nej tack sa jag. Det räcker för mig nu. Men inte för mig sa Gishna.

Gishna hade följt med oss på avstånd. Hon stod där med halmhatten på sned och armarna i kors och log ett litet elakt leende. Det var det roligaste jag sett på länge. Belvin log och sa pröva? Gishna var inte sen att pröva. Trots solskenet så tog hon bältet och flög ganska bra. Hon kunde göra rörelser i luften och man kunde tro att hon var en flygande varelse. Hon flög bort men då blev även Belvin orolig. Efter att vi inte sett henne på omkring en kvart började vi ropa på henne. Då kände jag en knuff i ryggen. Jag vände mig om. Ja det här med att vara osynlig är inte dumt det heller.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Svartfolk

Inlägg av skaraborgarn »

Förtjusning och förfäran

Gishna påminde om ett barn som varit på lite dåligt humör, det är ju trots allt krig och alla är spända men som vi en religiös högtid eller fest får en present som visar sig innehålla den bästa leksaken barnet drömt om.
Gishna insisterade på att få låna Belvins magiska bälte och han lät henne hållas. Hon flög och lärde sig manövrera riktig bra. De andra av vår svartfolksallierade trodde hon lärt sig magi och hennes status ökade. Det hade hon förstås ingenting emot. Någon trodde hon var välsignad av gudarna, men vilken gud vill lära en grottorch flyga? Det säger sig självt att hon inte flög i det starkaste av solsken men hon lärde sig acceptera obehaget med ljuset allt mer. Hon hade som slav hos bergorcherna redan på den hårda vägen lärt sig uthärda det för svartfolk så förhatliga ljuset.
Jag frågade varför hon som bodde bo lång ner i underjorden kunde gilla att flyga. Men hon svarade att då hon var slav alltid drömde om att bara kunna flyga iväg som en fågel eller insekt. Med bältet kunde hon fluga i väg och vara fri. Fri från bergsorcher, fri från människor och fri från alver, Fast några alver kan flyga...
Bältet användes inte bara som en slags leksak eller att sätta grottocher i respekt. Belvin hade använt bältet när han rekognoserat från luften. Hade hade även använt det när han tog kontakt med människorna i väster. Han hade dock varit lite pryd. Man kan flyga och vara osynlig, men då måste man vara naken. En magiker av ära visar sig inte naken och måhända var det kallt att flyga utan en enda tråd på kroppen?
Gishna hade inga sådan moraliska betänkligheter. Orchernas kvinnor har sällan mycket kläder. De är sällan nakna och hittar de kläder så tar de dem men de har inte människor syn på kläder. Sedan tål en grottsorch kyla ganska bra, oavsett om det är en fuktig grotta eller en kall vind.

Kriget gick vidare. Vättarna hade hittat en styrka på 15 spejare som rörde sig mot vårt område. Eldsmärta eggade dem och nästan hundra av dem följde honom. Bergsorcherna nedgjordes till siste man men de själva led ganska stora förluster. Grottocherna hade sänt ut en mindre grupp på omkring tio krigare dessa gick i ett bakhåll och när de hittades hade de styckats och stympats.
Två av grottochernas kvinnor hade varit ute för att samla växter. De hade kommit vilse och hittats av bergsorcherna. Den ena var försvunnen men den andra hade de våldfört sig på så illa så när hon hittades kunde hon inte gå och var helt vansinnig. De andra grottocherna och främst då kvinnorna vill nu hämnas på slavinnan.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Svartfolk

Inlägg av skaraborgarn »

Tänka som en människa

Det var dålig stämning i lägret. Magikerna ville far sin väg. De menade på att kriget snart var vunnet och bergsorcherna snart besegrade. De skulle inte kunna vinna kriget. Grottocherna ville hämnas och det vara bara tack vare vättarna som de kund lugna sig något. De ville offra bergsorchkvinnan. Gishna fick dock en idé och visste hur hon skulle reda upp situationen. Hur då frågade jag. Jo jag ska tänka som en människa.
Hon talade med Belvin och de andra magikerna och sedan gjorde hon följande. Hon gick ner i grottan där slavinna hölls och hon låtsades vara arg. Hon gav order till de andra kvinnorna att de skulle försvinna. Då ryktena gick att alvdräparens kvinna kunde magi löd de henne utan att bråka. Hon gav sedan bältet till bergsorchkvinnan och förklarade hur man gjorde sig osynlig. Men hon påpekade att hon kunde se henne och det kunde de andra magikerna också. Detta för att hon inte skulle försöka fly med bältet.

Sedan började Gishna gapa och skrika, ja hon vrålade för full hals och slog sönder de få föremål som fanns i hålan. Sedan tog hon en påse med aska, blod från en hare samt lite krossad glas och spred ut i rummet. Sedan kallade hon till sig kvinnorna och sa att hon med sin magi krossat slaven. Någon av dem undersökte askan men stack sig på glaset och de flydde alla till en annan grotta.
Sedan för det var en mycket solig dag gick hon upp med bergsorchskvinnan och tog tillbaka bältet.
Vi följde sedan henne till våra främsta linjer. Belvin hade skrivit ett brev till våra fienders hövding där han påpekade att vi väntat förstärkning. Minst 5000 krigare av olika slag var på väg och minst 50 magiker samt stora tunga krigsmaskiner. Detta var väl måhända lite väl överdrivet men bergsorcherna kunde väl knappast förringa detta budskap. Den forna slavinnan fick brevet och gick naken iväg till de sina.

Tänkte jag inte som en människa? Frågade Gishna mycket stolt över sin plan. Jodå det höll vi alla med om. Men hur menade de hon? Jo att försöka lösa ett problem utan våld det är människornas sätt att tänka. Kanske har hon rätt?
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Svartfolk

Inlägg av skaraborgarn »

Ett flygande huvud

Gishna blev allt djärvare. Hon flög ofta både i gryning som skymning. Osynlig som hon var fruktade hon ingen. Det var inte bara lek. Hon spejade efter fiender och rapporterade. En bergsorch som hade gått ner för en brant knuffade hon till och han föll ner i en klyfta. En annan av dem stod och uträttade ett behov på en höjd men knuffades ner därifrån. Det lilla liv som fanns kvar i honom släktes då hon tog hans kniv och satte den i honom. Sedan kom Gishna på en makaber lek. Hon skilde den dödes huvud från kroppen och flög med huvudet in bland några bergsorchkvinnor och deras barn. Att ett avhugget huvud kom flygande ledde förstås till panik. Gishna hade planer på att försöka ta med sig armborst eller att magikerna skulle tillverka något hon kunde kasta på de som befann sig på marken.

Gishna försökte lära barnen flyga men pojken brås på mig och ogillar det. Han hötte med sin stridsgaffel och var mycket arg. Flickan som brås på sin mor var dock mer entusiastisk.
Kriget rasade vidare. En dag då jag och tvillingarna var ute och de hade gjort en symbol som de höll på att besvärja kom en pil farande. En av bröderna fick ett litet sår på handen men de miste förstås koncentrationen. Jag fick iväg en pil och det blev ett lyckoskott. Jag träffade skytten. Inte dödligt, skäktan tog i låret men han föll ner bland klippor och krossades.
Två vättar som hållits fångna hos bergsorcherna hade lyckats fly. De kom till våra ställningar och de kunde berätta att det blivit allt sämre för fienden. Förvisso hade de slått tillbaka några mindre styrkor men de insåg att det inte skulle sluta med seger. Några av bergsorcherna hade helt enkelt smitit iväg. Kulvurs närmaste män hade gått emot honom. Det gick så långt att det blev blodsgång. Kulvur segrade dessvärre.

Någon dag efter vättarnas ankomst kom den försvunna grottorchkvinnan tillbaka. Hon var nästan i lika dåligt kondition som den bergsorch vi släppte och naken var hon. Med sig hade hon en lapp där Kulvur skrivit att alla fångar, slavar och andra avskum hade dräpts. Sant eller inte?

Gishna kom tillbaka en dag och var arg. Först ville hon inte tala men tillslut fick jag ur henne att hon sett tre människor, tre knektar från min konungs här. Först hade hon tänkt ta kontakt med dem men sedan insåg hon att de kanske skulle ta henne för en fiende. Hon flög en bit ifrån dem och såg att de råkade stötta på tre bergsorcher en ung krigare och två kvinnor som snarat harar. Den unge krigaren bara beväpnat med ett kortspjut sköt de med armborst. En av kvinnorna sprang iväg men den andra snubblade på den påse hon höll bytet i. De hade omringat henne och börjat skratta men så blev en av dem allvarlig och Gishna hörde honom säga att hans syster blivit tagen av bergsorcherna för några månader sedan. Vad ska vi göra med henne hade en frågat. Ge igen sa den var syster råkat illa ut. De hade kastat sig på henne och trots att hon försvarade sig bra så fick de av henne kläderna och drämde till henne i huvudet. Gishna hade dock börjat skrika och då blev de rädda och sprang sin väg. Ni är inte bättre än oss orcher fast ni alltid påstår det, väste Gishna och jag kunde bara hålla med.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Svartfolk

Inlägg av skaraborgarn »

Belvin lämnade oss

Vi träffade några spejare från min konungs här. Jag tvillingarna och Zäejbelf. De hade bud med sig till oss och ordern var att alla bergsorcher skulle fördrivas från Röda bergen. Sedan ville man ordna med etablerade kontakter med vättarna och förhandla hur framtiden skulle gestalta sig. Vi sände bud tillbaka och lät förstå att då människor kanske inte alltid såg eller gjorde skillnad på orcher och andra svartfolk så skulle inte våra styrkor mötas utan försöka att var för sig ansätta bergsorcherna. Vi skulle dock ha kontakt med varandra och försöka upprätthålla förbindelser.

Belvin hade gett sig iväg. Han hade utan ett ord lämnat oss. Eldsmärta tror sig veta att Belvins syster också hon en mäktig magiker har problem. De andra säger inte så mycket. Gishna anmälde sig till att sköta förbindelserna mellan oss och våra allierade. Ingen skulle ta notis om hon flög osynlig och lämnade meddelanden. Jag är skeptisk. Skulle människorna stötta på Gishna kanske de skadar henne?

Jag oskadliggjorde en bergsorch. Han hade råkat hamna framför en av symbolerna som var fylld med magi. Han stod som förstenad framföd den. Några av vättarna tänkte ge sig iväg och ta hand om honom. Jag följde med. Till vättarnas ilska gjorde jag processen kort med honom de ville plåga honom och vad jag misstänker äta upp honom. Detta gjorde att de blev arga och jag fick står till svars inför Eldsmärta. Han tog saken lätt men lät förstå att svartfolk strider på annat sätt än människor.
Vättarna är modiga nu. Varje kväll drar de ut i stora band och letar efter bergsorcher. Grottorcherna gör samma sak men de är ganska få och vet med sig att de inte har råd att förlora för många.

Det börjar bli kallare i bergen och vädret är mer molnigt. Detta gynnar svartfolken av olika slag, vänner som fiender men människorna är inte så förtjusta i att tillbringa höst och vinter i detta klimat.
Eldsmärta har tagit mina barn till sig. Pojken hade en längre tid varit nyfiken på denne vätte som lät förstå att han gillade den lilles närvaro. Kanske försöker han använda min son som en slags pion och få reda på hemligheter om mig och Gishna? Fast jag ser nog att en magiker har hand om honom än att han blir primitiv svartfolkskrigare i Röda bergen. Även flickan har han visat intresse.

Grottorcherna är glada. En vättarnas spejare tog en bergsorch till fånga. Denne avslöjade att många av deras kvinnor höll sig gömda ganska nära våra nordligaste linjer. Nästan alla grottorcher begav sig dit. Gishna suckade och sa det var nog lika bra. Många kommer nog att få det svårt. Men människorna, vad skulle de göra med dem?
Skriv svar