Människor

Allt om raser och folkslag som inte nämns i landsbeskrivningarna
birkebeineren
Admin
Inlägg: 9016
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Re: Människor

Inlägg av birkebeineren »

Hur används detta bäst? Som ersättning för artikeln trisker i wikin eller bör det klippas och klistras lite? Eller som text i artikeln för stadsstaten Triska?
Användarens profilbild
Albrekt
Cerevalisk Drakryttare
Inlägg: 646
Blev medlem: 2008-11-22 14:08
Ort: Jakarta, Indonesien

Re: Människor

Inlägg av Albrekt »

birkebeineren skrev: 2022-02-13 22:53 Hur används detta bäst? Som ersättning för artikeln trisker i wikin eller bör det klippas och klistras lite? Eller som text i artikeln för stadsstaten Triska?
Som ersättning för artikeln om Trisker tycker jag. Med klara länkar mellan denna och "huvudartikeln" om Triska. Skulle vi dock någonsin publicera en pdf om Triska, så ska denna artikel förstås ingå där.

(I mitt tycke är jättelånga wikiartiklar aldrig bra, medan jättelånga pdf:er alltid är bra.) :D
"Så framt han vill älska vår nåd och vår vrede fly."
Användarens profilbild
gtjorgo
Nidländsk Domare
Inlägg: 2427
Blev medlem: 2008-05-24 13:54
Ort: Östersund

Re: Människor

Inlägg av gtjorgo »

Jag tycker att vi byter ut texten på wikin för artikeln trisker:-)

Håller på att fnula med Lofernier nu sedan blir det Garrikerna och Ahvaguhrerna. De två senare kan jag definitivt behöva hjälp med:-)
birkebeineren
Admin
Inlägg: 9016
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Re: Människor

Inlägg av birkebeineren »

Flyttade diskussionen om folkslagen organisernig i wikin hit: viewtopic.php?p=46375#p46375
Användarens profilbild
gtjorgo
Nidländsk Domare
Inlägg: 2427
Blev medlem: 2008-05-24 13:54
Ort: Östersund

Re: Människor

Inlägg av gtjorgo »

Lofernier


Folkslagets historia


Loferniernas ursprung kommer från "den tredje stora vandringen" 1050 f.O. vilken gick mot Kasenu området. När de kommit till Kasenu vandrade sedan en del av dem in i dagens Klomellien tillsammans med de folk som skulle komma att bli triskerna hamurerna och avahguhrerna.
I konflikten som uppstod med kejsardömets uppdykande i området vägrade de underkasta sig jorerna och blev en del av Ythuguhrerna- de som lever utanför.
De bosatte sig längst norrut av ythuguhrerna och hamnade inte i samma konflikter med vargmännen som fränderna söderöver. Det kan förklara varför de aldrig känt något behov av ett mer organiserat, hierarkiskt samhälle som grannarna i söder. Oligarker som ledare behövdes inte lika mycket. År 311 e.O. så samlas de till Lofernies första ting kallat Lofermot.
År 388 e.O angrep triskeroligarken Priebin av ätten Fura Lofernie som besegras vid Slaget vid Sloendrom. Den råa ockupation fortsätter fram till år 400e.e.O. då ätten Fura i övermod försöker driva bort besvärjaren Zemnus från Melashes fem höga torn men istället förintas av trollkarlen och hans svartkonst. När jorderna återkommer några år senare är lofernierna villiga att underkasta sig deras beskydd för att slippa ytterligare en ockupation av den typ som ätten Fura genomfört. Detta vasallskap fortsätter tills dess att jorderna lämnar Klomellien efter förlusten mot Garrika utanför Erfavelklostret.
Lofernierna försöker skydda sig från triskerna genom en hemlig allians med det hisskovitiska handelshuset Himmlatjuren och demondyrkarna i Jhoulsekten. Efter initiala framgångar misslyckas detta och Lofernie hamnar åter under triskernas inflytande. Denna gång är dock ockupationen mildare och ätten Edläggare vars huskarlar har ansvar för de mest betydande delen av Lofernie har endast en liten grupp huskarlar utsända i Grenås. Dessa tar främst upp tribut och håller ett öga på ifall uppenbart upprorisk verksamhet försiggår, i övrigt ngriper man sällan. Edläggare har på grund av detta ett förhållandevis gott rykte om sig uppe i Lofernie.

Folkslagets utbredning
Lofernierna utgör två tiondelar av Triskas totala befolkning. De bor i huvudsak i den del av Abzural, mellan floden Strömstrida och norra Izeskogen,som kommit att uppkallas efter dem. Vissa av lofernierna har sökt arbete annorstädes, främst i Garrika eller i Söderlandet i Sandzas men dessa är sällan permanenta flyttar. Detta på grund av att man förlorar rätten till sin röst på tinget hemma i Abzural om man underlåtit att bruka den jord man anses äga under det gångna året. Då platsen vid tinget är en viktig markör för loferniernas identitet så lämnar de ogärna området mer än säsongsvis.

Större bosättningar

Lofernierna försörjer sig i huvudsak via antingen jordbruk eller fäbodsdrift. Boskapen förs till vallar eller ängar en bra bit från den egentliga jordbruksbygden kring Grenås för att beta under sommaren. Den kultiverade jorden använder lofernierna i stället för att odla grödor och vinterfoder.

Det finns dock grupper som knappt odlar alls utan livnär sig på att jaga, fiska och samla inne i Izeskogen. De återvänder enbart till sina byar för att synbart bruka sin lilla åkerplätt för att inte tappa sin röst vid tinget.

Kultur och samhälle

Seder och bruk
I Abzurals lerjord odlar man främst korn, bönor och pumpfrukter. Även tabak odlas, dock inte för försäljning då konkurrensen från Sandzas är för hård.

Ett utmärkande drag för lofernierna är deras avsaknad av tydliga samhällsstånd. Det finns ingen adel i Lofernie och inte heller något prästerskap. Tvister och styrande sköts via lokala ting även om oligarkernas utsända övervakar dessa sedan införlivandet med Triska under 400-talet e.O. Under självständigheten styrdes området via ett allting kallat Lofermot beläget i centralorten Grenås. Lofermot hålls årligen i egenskap av allting och alla lofernier som brukar marken har tillstånd att delta vid mötet, något som innebär att folkförsamlingen är mycket stor i förhållande till Lofernies lilla folkmängd. Lofermot är den högsta instansen i Lofernie och här avgörs tvister och domar faller i brottmål. Utöver det fungerar motet även som en slags styrande organ då tinget även beslutar i frågor som skatteindrivning.

Religion
Lofernierna dyrkar Aesir. Hos Lofernier är denna dyrkan mer lik tillvägagångssättet i Hamur (och jordashur). De har inkorporerat färre lokala gudar, de blotar inte till vaenir och här finns inga Yagor. Skillnaden kommer från att man i Lofernie haft längre och närmare samröre med Jorderna än övriga triska. Framförallt under Harald Krokigs ockupation.

Relationer

Lofernierna har en lätt ansträngd relation med triskerna. Ockupationen är inte populär men har å andra sidan varit mild sedan ätten Fura krossades av Zemnus. Lofermotet är numera kringskuret men alla lokala frågor hanteras ännu av loferniena själva. Man är medvetna om att de skulle kunna ha mycket värre herremän än ätten Edläggare. Man vet även att denna situation kan ändras snabbt och en ny oligarkätt skulle kunna vara mindre toleranta mot autonomin. Därför finns ännu byledare i lofernie som söker nya bundsförvanter utanför stadsstaten för stöd i händelse av ett försämrat läge.

Utöver triskerna så handlar lofernierna direkt med folken i Garrika och Aguzmohr. Båda dessa städer har dock precis som lofernierna förlorat sitt självstyre vilket gör dem till dåliga allianspartners i händelse av konflikt. Sanzas skulle inte riskera ett krig för loferniernas skull. Däremot har Sanzas sedan lång tid tillbaka en överenskommelse med loferierna att de båda folken håller sig på var sin sida om floden Strömstrida.
Vissa loferniska byledare har fortsatt kontakt med Hisskovitiska fraktioner. Framförallt gäller detta det gamla och inflytelserika handelshuset Himlatjuren som har långtida och djupgående relationer med lofernierna.
Lofernierna handlade tidigare även med Garramil men denna relation har svalnat sedan Mercana fick kontroll över staden. Detta då Mercana försöker pressa ned priserna hos råvaruleverantörerna på ett vis andra aktörer inte förmår.
De övriga stadsstaterna har idag ingen egentlig relation med denna autonoma del av Triska.

Diplomatiska förbindelser
Lofernierna har inga organiserade diplomatiska förbindelser utanför Klomellien.

Språk
Lofernierna talar en nordlig dialekt av Triskiska som kallas Lofermål. Man skiljer från Triskiskan sig på så vis att man har fler jordiska låneord och färre diftonger.

Teknologi

Lofernierna utför ingen massproduktion av varor utan de saker de tillverkar är främst för det egna samhällets bruk. Vissa varor säljs vid ett eventuellt överskott då till triskerna, till Garrika eller till söderlandet. De åker sällan längre och triskerna tillåter ingen handel från övriga stadsstater inne i Lofernie.

Abzuralska manräv jagas i Kullandskapet. Deras mjuka rödsvarta pälsar ges ibland i tribut till en del oligarker men huvudparten säljs av Lofernierna själva.

Kropp och själ

Fysiologi
Likt triskerna är man i Lofernie tämligen korta och mörka. Undantag finns dock vilket kan förklaras med att jorder vid ett antal tillfällen gifte in sig hos sina vasaller i bergen. Denna blodsblandning uppnådde dock inte samma dimension som hos hamurerna längre söderut. Lofernier klär sig oftast anspråkslöst och funktionellt. Att pynta sig ses som något främlingar håller på med och sådant rynkar de flesta lofernier på näsan åt. De vanligaste materialen är ylle och päls varav den annorstädes exklusiva manrävspälsen ses som var-mans stövelstoppning. Utmärkande i lofernisk klädesdräkt är stövlar, långrock och hos män hatt i filtat tyg. Kvinnorna flätar gärna sitt hår.


Mentalitet
Lofernierna har fortfarande problem med att förstå innebörden av att inneha en oligarktitel samt varför en huskarl är mer värld än en bonde. Den råhet och brutalitet som kan skönjas i triskernas kultur är i stort frånvarande hos lofernierna.

Typisk bosättning
Loferniernas hus är till skillnad från triskernas långhus, kupolformade med stora vestibuler. Utsidan täcks ofta med löv och torv.


Rödmarkerat /Admin.
birkebeineren
Admin
Inlägg: 9016
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Re: Människor

Inlägg av birkebeineren »

Bra! :) Tänker du detta som en färdig beskrivning av lofernierna eller är det mer en sammanfattning tills vidare?

Lägger oavsett till en länk hit i wikiartikeln Lofernier
Användarens profilbild
gtjorgo
Nidländsk Domare
Inlägg: 2427
Blev medlem: 2008-05-24 13:54
Ort: Östersund

Re: Människor

Inlägg av gtjorgo »

Jag tänker att det ska bli den färdiga versionen för wikin som ersätter den befintliga:-)
Användarens profilbild
gtjorgo
Nidländsk Domare
Inlägg: 2427
Blev medlem: 2008-05-24 13:54
Ort: Östersund

Re: Människor

Inlägg av gtjorgo »

Ahaguhrer

Folkslagets historia
Ahaguhrerna ursprung kommer från "den tredje stora vandringen" 1050 f.O. vilken gick mot Kasenu området. När de kommit till kasenu vandrade sedan en del av dem in i dagens Klomellien tillsammans med de folk som skulle komma att bli triskerna hamurerna och lofernierna. De grupper som skulle komma att bli Ahaguhrerna var de som bosatte sig i Nagnagordalen och de resursrika skogsmarkerna däromkring.
I konflikten som uppstod med kejsardömets uppdykande i området vägrade de att underkasta sig jorernas ok. Striderna blev hårda, speciellt för grupperna i syd, och kejsarens trupper bestraffade nargurerna hårt och dräpte eller fördrev dem som kämpade emot. Till slut gav folket i bergen, hamurerna,sig för övermakten. Därefter lade imperiet under sig allt mark mellan wemer och hamervathna ned till jaggaracksjöns strand. Hamurerna klarade sig oväntat bra efter de lagt ned vapnen så länge de betalade tribut och inte gick över vad kejsardömet ansåg vara ’säkra områden’. De övriga, Ythuguhrerna- de som lever utanför, forstatte kampen men kämpades efter tapper kamp ned och fördrevs från deras områden ifall jorerna ansåg att de var tillräckligt viktiga. På så vis kom de sydligast levande Ythuhurerna att under stor manspillan tryckas ut från Nagnagordalen och in i Karphervathnas mindre fruktsamma älvdal. Denna spillra blev känd som Ahaguhrerna- forsens folk, och levde trängda mellan Melashes svartblod och Kejsardömets påträngande utposter. Detta fortsatte genom den tredje konfluxen ända fram till klorosodiums fall. Svartfolksband och de nu självrådiga hamurer hövdingarna tog då över Ahaguhrernas tidigare bosättningar i Nagnagordalen. Ahaguhrerna försökte återta sina skogar och dalar i kamp mot svartbloden och de förrädiska hamurerna. De var dock inte talrika nog att hävda sin rätt utan hölls kvar vid Karphervathna. Man har dock inte förlåtit hamurerna för sitt svek.
För ungefär hundra år sedan började Triskiska småoligarker göra besök uppför karphervathna och handla med Ahaguhrerna. Snart började de ta en mindre tribut men främst rör de sig om ren byteshandel. Ahaguhrerna vill ha salt och järnföremål medan triskerna söker ädelfisk, skinn och pälsar. Några av småoligarkerna har satt upp små utposter/handelsstationer längs övre delen av wemers lopp och vid karpherthna men dessa är sällan permanenta. Ahaguhrerna tillåter dem ännu men kommer nog börja knussla om de blir fler.

Därutöver har Ahaguhrerna kämpat på mot svartfolksräder, som grannar till obskyra sekter vid Kvulmsjön och sett till så malmletare från hamur som gått för långt hamnat flytande på rygg i wemer med pilar i ryggen.

Under de sista åren har strider blossat upp mellan Hamur och ätterna Cudda och Vildbete. Ahaguhrerna ogillar hamurerna sedan sveket för över ett millennium sedan. Samtidigt gillar de inte att fler och förr trisker uppehåller sig i området under stridigheterna.

Folkslagets utbredning
Efter kampen mot imperiet trängdes de kraftigt decimerade Ahaguhrerna bort från Nagnagorskogen och in i Karphervathnas älvdal mellan Wemer och Kvulmsjön. De har aldrig lyckats återta sina gamla områden utan är kvar längs forsen än idag.

Bosättningar
Ahaguhrerna är halvnomadiserade och rör sig runt karpervathna med bifloder och bäcker i dalgångarna. Främst fiskar de men säsongsvis ör jakten, svampplockningoch rotinsamling de viktigaste sätten att försörja grupperna.
Ahaguhrerna lever i storfamiljer som flyttar och lever tillsammans. De lever antingen fritt i små naturskapade läger, i rymliga grottor eller i små flyttbara trähus där stommen flyttas vidare på kanoter när forsens vatten är som minst strid. Oftast rör det sig om ensamma bosättningar/gårdar eller små gårdsgrupper.

Kultur och samhälle

Seder och bruk
’Forsens folk’ är halvnomadiserade och har större behov av att bära en lätt packning än att samla på sig värdeföremål.
Ofta talas det om Nagnagordalen vilken fått status av ett mytiskt paradis som orättvist förnekats dem av de lömska hamurerna.

Man firar vinter- och sommarsolstånd och blotar till de små gudarna, vaenir och till förfadersandarna.


Religion
Ahaguhrerna är vaenirtroende. Man anser att ’de små gudarna’ lämnat tecken i naturen och dessa tolkas av Ahaguhrerna. En rad olika tabun kopplade till jakt och att inte störa andarna genomsyrar tron som är väldigt löst organiserad. Ahaguhrernas kult påminner mer om hur det andliga livet ser ut i Kasenu och snoarskogen än bland nargurerna i Klomellien. Detta beror på att ’forsens folk’ inte i egentlig mening kom i kontakt med jorderna under deras två intrång i Klomellien.
Vidare vördar man förfädernas andar och minne men har inte samma goda relation till dessa som i Nargurs skogar. Snarare försöker man blidka dem. Dock saknas de Yagor som finns hos triskerna.

Relationer
Folket har få kontakter utanför södra klomellien. Triskerna har man alltid haft viss kontakt med men på senare tid har de även börjat idka närvaro i karphervathna. Ahaguhrerna har inget emot handeln men ogillar att fler konkurrerar om utrymmet. De har själva inte förstått att oligarkerna ser dem som undersåtar och lika bra ör nog det. Stridigheterna mellan triskiska oligarker och hamur har gjort att fler trisker rör sig i området vilket är en källa till irritation.
Ahaguhrerna ogillar Hamurerna efter deras svek under kriget mot Imperiet. Detta har i Ahaguhrernas lägereldsberättelser fått mytiska inslag och hamurer baktalas som regel så ofta detta går. Upplevelsen hos forsens folk är att Nagnagordalen är deras och att den ska återbördas Ahaguhrerna. Hamurerna är förståeligt nog mindre begeistrade av den beskrivningen.
Vissa Melorghiska sekter besöker ibland Kvulmsjön, sedan långt tillbaka även känd som gudarnas avlöpa. Här håller de ceremonier och processioner i närheten av den vedervärdigt stinkande sjön. Ahaguhrerna tillåter dessa märkliga pilgrimer passage och erbjuder sig ibland att guida dem på vägen mot en mindre ersättning.
Forsens folk har fred med en liten svartalfstam som fiskar Kvulmerkarp i Kvulmsjön som de senare byter till sig och säljer vidare till triskerna. Svartblod är annars några som Ahaguhrerna inte kompromissar med med i detta fall ansåg en synsk andeviskare att svartalfstammen bar veanirs skyddstecken. Därmed fick de inte störas. Ahaguhrerna håller tyst om svartalfernas existens för triskerna.
I övrigt har man få kontakter utöver konstanta räder från Melashes horder av orcher samt en och annan vargmannastam som ibland jagar i området.

Diplomatiska förbindelser
Ahaguhrerna har inga diplomatiska förbindelser utanför Klomellien.

Språk
Ahagi är en triskisk dialekt nära besläktad med Hamuriska. Det utmärkande är att Ahagi nästan helt saknar låneord och inflytande från jori och jordiska men däremot har flera spår av urgammal narguri som talades under den tredje stora vandringen. Delar av detta finns även i olika dialekter av Kasenu (även om detta språk numera också har influerats av Snoaranska).

Teknologi
Ahaguhrerna har en ganska enkel teknologisk nivå helt utan masstillverkning. Faktum är att många verktyg som är vanliga i egentliga Triska eller i Hamur är ovanliga bland ’forsens folk’. Däremot är Ahaguhrerna skickliga hantverkare på det man bemästrar; fiskeredskap, hantering av skinn och träskulpturerna av de vaenir man dyrkar är av hög klass enligt de få konstvetare som får se verken. Fångstekonomin är den dominerande och endast få försök till svedjebruk har gjorts i den inte särskilt bördiga jorden.

Handel

Ahaguhrerna vill ha salt och järnföremål vilka de köper från triskerna som i sin tur söker ädelfisk, skinn och pälsar. Ahaguhrerna säljer noterbart även vidare Kvulmerkarp (som ’forsens folk’ köper av en svartalfstam de har fred med) till triskerna som tror att fisken fångas av Ahaguhrerna skälva. Denna säljs sedan i övriga Klomellien som Gyllenkarp för skyhöga priser.


Kropp och själ

Fysiologi
Ahaguhrerna är precis som övriga sydnargurer korta och mörka. Detta kan bero på att de i huvudsak var osroguhrer som kom att utgöra ’forsens folk’.
De låter ofta hår växa långt och bland männen är stora och ganska vildvuxna skägg vanligt. Man klär sig ofta i skinn och pälsar. Generellt klär man sig även mer efter vad som är praktiskt än efter vad som är moderiktigt.


Mentalitet
Ahaguhrerna är ett folk som lever av vad naturen erbjuder. Socialt har de en flack samhällsstruktur och alla har rätt att tala och föra fram sin åsikt vid diskussioner.
Kvinnorna bland ’forsens folk’ har samma status och utför i stort likadana uppgifter som männen. Detta skiljer dem starkt från den matchokultor som är den rådande hos triskerna.
De är godmodiga, nära till skratt och ältar sällan saker i onödan. Dock kan de vara introverta i större grupper då de inte är vana. ’Forsens folk’ är inte bra på kallprat, och pinsamma tystnader i konversationer ses inte som pinsamma alls. Tystnaden betyder bara att personen i fråga inte har något väsentligt att säga. Det anses inte som nödvändigt att fylla tomrummen med onödigt pladder.

En sak som dock ockuperar många Ahaguhrers tankar är förlusten av Nagnagordalen och orättvisan de upplever från hamurerna som inte lämnar tillbaka den. Detta har fått orimligt stor betydelse för ’forsens folk’. Bilden av dalen har även blivit mer paradisisk än verklighetsförankrad.

Kända personer
Hjältar?
Någon halvmytisk kämpe från kriget mot Jorpanga?

På detta vis beskriver Rustilliam Gannaus Ahaguhrerna i sin bok Folken Mellan Melashe och Ishna:
Hos Ahaguhrerna råder en häpnadsväckande vildhet och en ohygglig torftighet. De äga inga verktyg, icke hästar, icke ens fasta boningar. Till föda använda de vilda örter, till dräkt djurhudar, till bädd den kalla marken. Sitt enda hopp sätta de till sina pilar, vilka de i brist på järn spetsa med ben. Och detta samma jakstätt utgör näringsfång ej mindre för kvinnor än för män, ty de förra följa vart det än bär och eftertrakta även de delaktighet i bytet. Barnen hava ingen annan tillflykt undan vilda djur, bestfolk och oväder än i skydd av ett slags flätning av grenar. Hit återvända även de vuxna, och här hava de gamla sitt tillhåll. Men lyckligare finna de denna lott än att gå och pusta vid åkerarbete, möda sig med husbygge och med spänning och oro sörja för egen och annans egendom. Allt de längtar till är den vilda skog kallad Nagnagordalen i Hamur till vilken Ahaguhrerna icke äga tillträde.
Obekymrade i sitt förhållande till människorna (Gannaus ansåg inte att folk som bor så torftigt är riktiga människor) obekymrade i sitt förhållande till gudarna hava de nått vad som är svårast att nå, i det att icke ens det att åstunda, att önska något bättre, för dem är något behov.”.
Senast redigerad av gtjorgo den 2022-05-03 22:37, redigerad totalt 2 gång.
birkebeineren
Admin
Inlägg: 9016
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Re: Människor

Inlägg av birkebeineren »

Ser bra ut, länkar hit från wikin så det blir lättare att hitta. Gillar att mycket av det "ur-narguriska" fortfarande finns kvar hos ahaguhrena. :)

Enda detalj:
Språk
Ahagi är en triskisk dialekt nära besläktad med Hamuriska. Det utmärkande är att Ahagi nästan helt saknar låneord och inflytande från jori och jordiska men däremot har flera spår av urgammal prangi som talades under den tredje stora vandringen. Delar av detta finns även i olika dialekter av Kasenu (även om detta språk numera också har influerats av Snoaranska).
Ändra prangi till narguri. Detta för att böättre passa med utvecklingen av de narguriska språken här på forumet. Prangi hör numera till den östra delen av den narguriska språkhistorien.
På detta vis beskriver Rustilliam Gannaus Ahaguhrerna i sin bok Folken Mellan Melashe och Ishna:
Hos Ahaguhrerna råder en häpnadsväckande vildhet och en ohygglig torftighet. De äga inga verktyg, icke hästar, icke ens fasta boningar. Till föda använda de vilda örter, till dräkt djurhudar, till bädd den kalla marken. Sitt enda hopp sätta de till sina pilar, vilka de i brist på järn spetsa med ben. Och detta samma jakstätt utgör näringsfång ej mindre för kvinnor än för män, ty de förra följa vart det än bär och eftertrakta även de delaktighet i bytet. Barnen hava ingen annan tillflykt undan vilda djur, bestfolk och oväder än i skydd av ett slags flätning av grenar. Hit återvända även de vuxna, och här hava de gamla sitt tillhåll. Men lyckligare finna de denna lott än att gå och pusta vid åkerarbete, möda sig med husbygge och med spänning och oro sörja för egen och annans egendom. Allt de längtar till är den vilda skog kallad Nagnagordalen i Hamur till vilken Ahaguhrerna icke äga tillträde.
Obekymrade i sitt förhållande till människorna (Gannaus ansåg inte att folk som bor så torftigt är riktiga människor) obekymrade i sitt förhållande till gudarna hava de nått vad som är svårast att nå, i det att icke ens det att åstunda, att önska något bättre, för dem är något behov.”.
Ny text av Rustilliam Gannaus? :D
Användarens profilbild
gtjorgo
Nidländsk Domare
Inlägg: 2427
Blev medlem: 2008-05-24 13:54
Ort: Östersund

Re: Människor

Inlägg av gtjorgo »

birkebeineren skrev: 2022-03-05 09:56 Ser bra ut, länkar hit från wikin så det blir lättare att hitta. Gillar att mycket av det "ur-narguriska" fortfarande finns kvar hos ahaguhrena. :)

Enda detalj:
Språk
Ahagi är en triskisk dialekt nära besläktad med Hamuriska. Det utmärkande är att Ahagi nästan helt saknar låneord och inflytande från jori och jordiska men däremot har flera spår av urgammal prangi som talades under den tredje stora vandringen. Delar av detta finns även i olika dialekter av Kasenu (även om detta språk numera också har influerats av Snoaranska).
Ändra prangi till narguri. Detta för att böättre passa med utvecklingen av de narguriska språken här på forumet. Prangi hör numera till den östra delen av den narguriska språkhistorien.
På detta vis beskriver Rustilliam Gannaus Ahaguhrerna i sin bok Folken Mellan Melashe och Ishna:
Hos Ahaguhrerna råder en häpnadsväckande vildhet och en ohygglig torftighet. De äga inga verktyg, icke hästar, icke ens fasta boningar. Till föda använda de vilda örter, till dräkt djurhudar, till bädd den kalla marken. Sitt enda hopp sätta de till sina pilar, vilka de i brist på järn spetsa med ben. Och detta samma jakstätt utgör näringsfång ej mindre för kvinnor än för män, ty de förra följa vart det än bär och eftertrakta även de delaktighet i bytet. Barnen hava ingen annan tillflykt undan vilda djur, bestfolk och oväder än i skydd av ett slags flätning av grenar. Hit återvända även de vuxna, och här hava de gamla sitt tillhåll. Men lyckligare finna de denna lott än att gå och pusta vid åkerarbete, möda sig med husbygge och med spänning och oro sörja för egen och annans egendom. Allt de längtar till är den vilda skog kallad Nagnagordalen i Hamur till vilken Ahaguhrerna icke äga tillträde.
Obekymrade i sitt förhållande till människorna (Gannaus ansåg inte att folk som bor så torftigt är riktiga människor) obekymrade i sitt förhållande till gudarna hava de nått vad som är svårast att nå, i det att icke ens det att åstunda, att önska något bättre, för dem är något behov.”.
Ny text av Rustilliam Gannaus? :D
Tackar:)

Jo jag tänker att bland de narguriska folken i Klomellien är Ahaguhrerna de som behållit mest av nargurernas traditioner.

Jag ändrar referensen från Narguri till prangi (vilka talar prangi?)

Jajjamensan:-) Rustilliam har varit ute på en tripp igen:-)
Användarens profilbild
gtjorgo
Nidländsk Domare
Inlägg: 2427
Blev medlem: 2008-05-24 13:54
Ort: Östersund

Re: Människor

Inlägg av gtjorgo »

Garriker

Folkslagets historia
Garrikerna härleder sin historia till 930 talet före Odo och Kejserliga imperiets dagar. Kejsardömets legioner marscherar in i Drylo och med utgångspunkt i bergsfästningen Klorsodium etableras provinsen Drylo Meridionalis i östra Melashebergen. Sydnarguriska folk och dylska stammar finns i området men drivs tillbaka efter en rad strider och konflikter. Under ledning av den joriske fältherren Argmamus Nitka tvingas Hahmerstammens ledare svär trohet till Kejsaren men behåller sitt självstyre. Yhtguhrerna- de som lever utanför, fördrivs från sina få bosättningar men överlever i ytterkanterna av den nu utvidgade joriska provinsen. Framförallt de i söder, som kommer att bli Ahaguhrerna, drabbas hårt.
Klorosodium behärskar därefter södra klomellien från Melashebergens södra utlöpare norrut mot Jaggaracksjöns strand, mellan Wemer och hamervathna. Bland annat anläggs en liten hamn med tillhörande by, Garrika, för skepp som inte kan ta sig uppför Wemers ibland nyckfulla strömmar. Bovios Bitovus Garr anges som hamnfogde i de joriska arkivhandlingarna. Hamnen växer men blir aldrig befäst, något som kommer få betydelse längre fram. Klorosodium med närområde överlever kejsardömets fall och utgör en av kontinentaljoriska rikets stödjepunkter.

Erfavelklostret grundas på 197 e.O på Serafudden på Jaggaracksjöns östra strand.


250 talet angriper Månulvarna och Brända jordens horder södra Klomellien och skövlar byarna och gruvorterna (inklusive den lilla hamnstaden Garrika) intill Klorosodium även om inte själva staden intas. När svartblodsinvasionen till slut avstannar och plundrarna vänder om så är Klorosodiums glanstid över. Man klarar inte av att försörja sig och små men ständigt återkommande räder från svartblod, vargmannagrupper och barbarer gör att man aldrig lyckas återta det man förlorade under invasionen från Månulvarna och Brända jorden. Till slut blir situationen ohållbar och år 281eO. låser man portarna till Klorosodium och beger sig ner från bergen, ner mot Jaggaracksjöns stränder. Även detta område var nästan helt folktomma då svartbloden utraderade de joriska byarna samt ythuguhrer som innan levde vid näset mellan Garriskasjön och Jaggaracksjön. De av Klorosodiums utvandrare som når stranden, möter här upp andra överlevare från Wemers nedre lopp och under ledning av den lokale handelsmannen Bito påbörjas ett uppbyggnadsarbete vid den gamla hamnplatsen. (Handlaren Bito var en person som i ungdomen studerat i Erfavelklostret på Serafudden och där hittat en familjehistoria som gick tillbaka till Kejsardömet Jorpagnas dagar och en jorisk anfader vid namn Bovios Bitovius Garr.)

Staten Garrika grundas åter av Bitovus som utnämns till Prinshertig år 283 eO. Staden växer upp och folk från andra delar av de sammanfallna Kontinentaljoriska riket söker sig dit. En bra styrning och ett gott samarbete mellan prinshertigen och stadens råd lägger en god grund för utvecklingen. Garrikas vävargille har goda kontakter med ythuguhrerna vars ull de köper in till billigt men för rimliga priser. Framförallt ätten Cudda har framgångsrika relationer med vävargillet. Samtidigt växer ett gott samarbete upp med stadsstaterna Hisskov och senare även Sanzas.
Prinshertigen av Garrika börjar under 300-talet sponsra Erfavelklostret på Seraffudden vilket ger ett uppsving för klosterlivet. Som en följdeffekt så kommer en betydande mängd garriker att slå sig ned i närheten av klostret.

350.e.O. Stadsmurarna och palatset i Garrika står klara. Märkbart är att befästningsverken är klart bättre mot sjösidan än mot angrepp från land i öster. Att kosta på muren mot landsidan anses dock som omotiverad då oligarkätten Cudda med vasaller anses hålla inkräktare bort från Garrika stad på denna sträckning.

När magikerna i cirkanten samt handlarna i Mercana börjar hävda sin makt så bildar Garrika ihop med Hisskov och Sanzas den Klomelliska Unionen år 374e.O. Detta lyckas dock inte fullt ut och Garrika tvingas efter visst motstånd till tribut åt Cirkanten.
När cirkantens makt brakat samman och jorderna åter härjar i klomellien i början av 400talet så leder Garrika i mångt och mycket motståndet.
Samtidigt har vävargillet upptäckt att triskerna börjar fuska med ullkvaliteten. Problemet uppstod då ätten Cudda började avla sina Melashiska höglandsfår med den mer självgående Nordklomelliska Mufflonen. Den senare har betydligt strävare ull och lämpar sig varken för kläder eller för att göra fint mönstrade mattor och bonader. Vävargillet vägrar betala samma pris för denna ull som den gamla.
412 e.O. Erfavelklostret angrips av jordiska pirater som är ute efter dess rikedomar. Munkarna, nunnorna samt den närboende befolkningen försvarar sig dock envetet och en belägring följer. Jorderna omringar klostret från både land som sjösidan. Därpå börjar de bygga en stor murbräcka. ”Huvudet” har sänts nedför hamervathna till piraterna som tribut från Kungen av Hamur. Innan stormningen hinner sättas igång kommer dock undsättningen.
Prinshertig Anovan av Garrikas exokklädda fanor fladdrar i vinden för den Garriska rikshären som faller över jorderna. Kampen mellan jorderna (understödda av Hamurer och Lofernier) och Garriker (med stöd av Hisskoviter och allierade trisker) blir ett blodbad då jorderna är trängda och inte kan nå sina skepp för att fly. Garrikerna segrar till slut men inte före det att Prinshertig Anovan fällts av ett hylsspjut. Endast jorderna som fört sjöblockaden överlever flykten till baslägret i Lofernie (varifrån de efter ett par års tynande tillvaro lämnar klomellien). Garrikernas här sörjer sina betydande förluster och sin regent men har ingen aning om vad som samtidigt sker söderut.

Ovetande om händelserna norrut vill Reghuel "Starkkäke" av Cudda göra en maktdemonstration och tågar mot Garrika i hopp om att få gillet att ge med sig kring dispyten kring ullpriset med Garrikas vävargille. Reghuel hade inte räknat med att den Garriska hären befann sig vid Erfavelklostret eller att staden just fått bud om att deras Prinshertig stupat. Cudda kunde inte hålla tillbaka småoligarkerna han tagit med sig och då hans egna huskarlar såg att dessa tog sig över murarna så anföll de med. Garrikas ledande skick flydde över näset till Hisskov och staden var i Cuddas besittning om än motvilligt. Att ge tillbaka staden till Garrika utan att tappa ansiktet gick inte. Så gick det till när Garrika blev en triskisk undersåte.
Oligarken Reghuel tar således även över stadsstatens säte i Klomelliska Unionen. Detta säte delas senare av de tre Triskeroligarkerna mot att Cudda-ätten får behålla Garrikaområdet utan käbbel från de övriga två. Övertagandet av Garrika innebär dock ett stagnerande i ullhandeln kring Jaggaracks södra strand. Kring 430-talet e.O. har de till stor del hamnat i klorna på Mercanas köpmän vilka ger sämre handelsvillkor än Garrikas vävargille någonsin kunnat göra. Plundringen av Garrika har sedan dess fördöms i det tysta av Cuddas oligarker.

De trupper som år 412.e.O. följt med Anovan och försvarat Erfavelklostret nås av nyheterna från Garrika stad. De överlevande ledarna beslutar sig för att grunda en riddarorder namngiven Anovaniterordern till minne av den stupade Prinshertigen. De anser som sin uppgift att beskydda den ljusa vägens kultplatser kring jaggaracksjön. I synnerhet gäller detta för Erfavalklostret.

422.eO vävargillets mästare i exil, Voedet Linbädd, har under en längre tid organiserat en föga dold motståndsrörelse från Bosza ihop med vävargillets gamla vänner, symbolisterna i huset Glyphton. Visst gensvar finns hos främst andra exilgrupper men även bland Garrikas stadsbefolkning. Garrikas råd är dock rädda för represalier från Cuddas håll och motarbetar till slut Voedet. Även i Boszas folkförsamling uttrycks en oro för att delar av stadsstatens trollkarlar åter igen lägger sig i andra stadsstaters angelägenheter.. (Boszas ledning har, sedan cirkantens fraktionsstrider och påföljande fall, varit paniskt rädda för att straffas av de andra stadsstaterna). Till slut har någon tröttnat på Voedets agitation och hans beskyddare Amles av huset Glyphton hittas drunknad efter en promenad längs Gimdis( oftast brukar flodens undiner hjälpa medborgare som hamnat i floden men inte nu). Huset Glyphton tar hinten och ber vävarmästaren lämna Bosza. Voedet svär att hämnas och beger sig genom baxardältat mot Yolev för att starta en ny rörelse. Tjugo år senare hittar en utbygdsjägare från NyaArno ett par avgnagda ben i träsket nära gränsen till Yolev. Intill benen finner man även ett par varpstenar märkta med Garrikas sigill samt en liten stengroda…
500 tal (förslag på händelser?
600 tal. (Förslag?)

Folkslagets utbredning
Garrikerna lever främst i Garrika stad med närområde. De som bor utanför staden lever av jordbruk och till mindre del boskapsskötsel samt fiske. En liten del Garriker lever även på den idag hisskovitiska delen av näset på andra sidan garriska sjön.

Ytterligare en annan betydande bosättning är halvön vid Erfavelklostret där garriker bott sedan 300 talet. Dessa byar för ett framgångsrikt jordbruk. Detta inte sällan med stöd från munkarna och nunnorna vilka har god kunskap om bland annat gödsel och växelbruk.

Den sista lättglömda platsen där garriker bor på är ön Tretorningen. Här lever de av fårskötsel och jordbruk samt försörjer Antovaniterriddarna som har sin bas på ön. Riddarna består till stor del av just garriker och har ett bra rykte bland dem i egenskap av väktare för främst Erfavelklostret.


Större bosättningar
Garrika stad
Garrika stad är den klart mest betydande orten för garriker. Garrika är även Triskas största permanenta bosättning då Triska stad har en väldigt fluktuerande befolkningsmängd under året. I Staden vid floden Wemers utlopp i Jaggaracksjön finns alltid ett aktivt och fungerande handelsliv och hantverkare kan producera det mesta som behövs i en mellanstor stad. Garrika är efter Hisskov den största bosättningen kring Jaggaracksjöns stränder. (Behöver vi ett fast innevånarantal?) Då fursteätten och vävargillet försvann från staden tappade den sitt ledande läge på traden i jaggaracksjön. Dock är Garrika den enda permanenta staden i hela Triska vilket gör att vissa utomtriskiska handelsmän gärna tar sig dit för att byta till sig varor, främst från ätten Cudda.

De flesta hus i Garrika är byggda av trä. Därtill finns korsvirkeshus och enstaka stenhus. Det är en viss skillnad på de rika köpmanshusen, byggda i sten eller tegel, och de enklare hantverkshusen som oftast är gjorda i trä. I Garrika stad försöker rådet reglera trähusbebyggelsen och strävar på grund av brandrisken, efter att fler hus ska byggas i sten, tegel eller eventuellt korsvirke. Trähusens trätak och knutar kan ibland strykas med tjära blandad med kimrök eller rödfärg för att minska brandrisken.

Stadens fina stenhus ligger vid st Innendas torg och utmed huvudgatan. Dessa hus, byggda av rika köpmän, kan ha både två och tre våningar. Mot gatan står de höga magasinsbyggnaden. Handelsmännens arbetskarlar hissar upp handelsvarorna till översta våningen med hjälp av ett rep i en hissbom.
Vid st Innendas torg ligger också templet (som delar namn med torget), samt stadens pampigaste byggnad, rådhuset, där stadens råd sammanträdde. Vidare är vävargillets gamla gillessal beläget vid torget men var ståtligare före triskernas maktövertagande. Ett kvarter bort från torget ligger stadens gamla fursteslott. Det är uppfört i vitbetsad sten och ligger nära stadsmuren i ostlig riktning. Här har ätten Cudda en mindre vaktstyrka och här har ätten sin representant i staden.

St Innendas torg är stadens huvudsakliga marknadsplats med ett flertal handelsbodar. Från torget utgår gatorna till Garrikas olika kvarter. Gatan från hamnen vid Jaggaracksjön upp till torget är därför den viktigaste gatan. Garrikas övriga gator är smalare, ibland stenlagda, ibland belagda med träplank eller stockar. Mellan gatorna finns smala gränder och passager, vilka ofta är leriga och smutsiga då de saknar beläggning.
Vid st Innanda-torget och utmed huvudgatorna har handelsmän och hantverkare bodar där de säljer sina varor. I de små torgbodarna fälls en lucka ut där varorna placeras.

Garrika styrs som nämnt av ett råd vilket sker i enlighet med Bitovus I stadslag. I rådet sitter de rikaste köpmännen och några av de mer framgångsrika hantverkarna. Vävargillets mästare har genom historien haft en framträdande roll i rådet. Rådet bestämmer om skatter, om vilka som ska få bli nya borgare och om brott och straff. I Garrika finns även som nämnts alltid en representant från ätten Cudda. Denne har möjlighet att närvara på rådsmöten och fungerar som styresman på slottet.
Representanten har också två dagars förköpsrätt för Cuddas räkning på varor som kommit in med fartygen. Denna används dock sparsamt. Cuddas representant ser även till att rådet driver in skatter och tullar och att triskeroligarken får sin andel i de böter som rådet utdömt.

För att bli borgare, få burskap i staden, krävs det att personen i fråga är handelsman eller hantverkare med egen verkstad och äger ett hus i Garrika . Det är även borgarna som har rätt att bli medlemmar av stadens råd. Det är också de som betalar skatt till Garrikas stadsförvaltning. I Garrika kan både män och kvinnor bli borgare och rådsmän, vanligast är dock män. Den största andel kvinnor som tas upp som borgare är änkor som övertagit sin mans verkstad i staden.

De flesta av innevånarna i Garrika är inte borgare. Det finns gott om tjänstefolk som köpdrängar, pigor, hushållerskor, dragare, lärlingar, samt även arbetskarlar och tiggare. Den kanske mest betydande gruppen utöver borgarna är dock vävarlärlingar och vävargesäller. De har av och till genom historien gjort sin röst hörd mot övriga delar av staden och mot rådet. Till borgarna hör inte heller templens folk med präster, nunnor och munkar.

Rådet
Rådet beslutar om vilka som har rätt att bo i staden, hur höga skatterna ska vara, vilka som kan anställas som stadsvakter med mera. Rådet är även Garrikas domstol. Nya medlemmar i rådet väljs endast när någon rådman dött eller avsagt sig sitt uppdrag. Det är rådsmedlemmarna själva som väljer nya rådmän. Rådets ordförande kallas för borgmästare.

När särskilt viktiga ärenden tas upp så kallas det till allmän rådstuga. Då är alla med burskap önskade och har rätt att säga sin mening. Rådet sköter skatteuttag från borgarna i Garrika för både egen del samt åt ätten Cudda. Pengarna används för reparation av rådhuset, avlöning av stadens tjänstemän (borgmästare, skrivare, rådmän och stadsvakter) eller för det lokala försvaret. Rådets sammanträden och beslut skrivs upp i ’Garrikas Notarieförteckning’ en tänkebok.

Kultur och samhälle

Seder och bruk

Bönder som själva äger sin gård betalar skatt till staden. Bönderna som arrenderar sin gård betalar i stället en avgift till gårdens ägare. Det kan vara en adelsman en landägande borgare eller uppe på Anovans udde, Erfavelklostret.
En borgare betalar skatt till både ätten Cudda och till staden Garrikas råd. Adelsmän och stormän är ännu befriade från skatt mot att de ställer upp till försvar mot fiender. Även den ljusa vägens präster, nunnor och munkar är alltjämt skattebefriade i enlighet med Bovitus den I’s stadslag.

Den största skatteinkomsten som staden har är tullen. De mesta skatterna i staden betalas i form av pengar. Bönderna betalar även i naturprodukter som säd, smör, kött eller fisk.
Att Garrikas borgare betalar skatt i pengar innebär att ätten Cudda har en stadig tillgång till guld. Något de andra oligarkerna avundas.

Religion
Garrikerna tillhör till stor del den aidniska grenen av den ljusa vägen. Ett litet, men fint och påkostat tempel finns i staden Garrika. Detta då utöver det imponerande Erfavelklostret.
En liten men livfull kult tillägnad den kejserliga panteonen finns också i staden även om de saknar religiösa byggnader utöver små samlingslokaler.
Rykten finns om att det i någon av stadens källarlokaler finns ett gömsle för Klomelliens Radborana krets…

Relationer
Garrikerna och triskerna har en komplicerad relation med varandra (framförallt gäller detta mot ätten Cudda och deras folk). På ett vis så uppskattar man det utbyte och skydd triskerna gett dem från hoten i Melashe. Ätten Cudda var under 200 år Garrikas sköld till lands och deras främsta råvaruleverantör. Välståndet kom och kommer fortfarande från samarbetet med triskerna. Samtidigt är man djupt besvikna över ockupation och hur den skedde... Faktum är att de flesta av Cuddas huskarlar skäms innerst inne över hur det hela gick till. Dock skulle de aldrig erkänna det. ”Om de nu ville vara självstyrande borde de försvarat sig bättre..” är det som yppas om de trängs. Huskarlarna låter i stort garrikerna sköta förvaltningen och ordningshållningen själva och har ganska få av Cuddas trupper är förlagda här. Det gamla regenternas slott har en av ättens vaktstyrkor men i övrigt är det Garrikas egen stadsmilis som beskyddar staden.

Man har ett gott förhållande också med Lofernierna även om detta sker mer sporadiskt.
Med Hisskov ocv Sanzas har man en lång och varm historia. De var de tre stadsstater som lade grunden för unionen och höll länge varandra om ryggen mot svartfolk, barbarhot, maktgalna magiker och Poanes illmariga furstar. Framförallt hisskov har man ännu nära band till och i grannstaten finns också ättlingarna till prinshertigarna kvar i exil.
Vidare finns ett vurmande bland främst yngre och mer provokativa garriker att anamma Addiaskas och därmed Aidniska seder och bruk. Dels språkligt (mer kardiska låneord och färre av de gammeljoriska uttryck som är karaktäristiskt för Garrisk Klomelliska), i poesi och dels i klädedräkt. Addiaska själva har knappt noterat att detta sker (snarare är de förvånade att inte hela klomellien tar efter dem mer)..
Bosza litar garrikerna fortfarande inte på. Trots att magokratin gång på gång försäkrar att man håller på med endast ofarlig vetenskaplig forskning och saknar större maktanspråk så är de inte väl sedda i Garrika.
Garreikerna ser Mercana som en orättvis konkurrent som söker få monopolställning. Man är dock inte lika misslynta som triskerna. Dock ser de tillbaka på den tiden när vävargillet var en kraft i södra klomellien och Garrika Jaggaracksjöns stabilaste makt och inte behövde böja sig för Mercanas månglare.


Diplomatiska förbindelser
Garrika har inga diplomatiska förbindelser utanför Klomellien.

Språk
Garrikerna talar klomelliska, ett joriskt språk med ett fåtal narguriska låneord. Den garriska dialekten upplevs som lite mer gammalmodig än andra klomelliska dialekter, Yolev undantaget. Fler ord från den kejserliga jorin ligger kvar här.

Kropp och själ

Fysiologi
Folket i Garrika härstammar i huvudsak från det joriska kejsardömet. Flertalet kom från dagens Jorpanga och Nostratiet. Generellt är man marginellt längre än triskerna men mer finlämmade.. eller utdragna och tunna som triskerna ser det. Dock är triskernas huskarlar ofta större än gemene garriker.
Jorerättlingarna bär vitt skilda hårfärger, från svart till rågblond men de flesta är brunetter i någon variant. De senaste åren har det varit på modet att vara renrakad bland män eller en välansad mustasch. Kvinnor tenderar att ha håret i dok om de är gifta men annars har de oftast utsläppt eller prydligt uppsatt. Generellt kan man säga att Garrikerna klär sig lite mer konservativt än grannarna i exempelvis Hisskov och Bosza.
En ganska nytt inslag i stadsbilden som uppkommit är de lätt provokativa ungdomar som klär sig i Kardiskt mode. Detta görs som en motståndshandling mot dels triskerna och dels de äldre generationer som låtit sig domineras av ätten Cudda.


Mentalitet

Garrikerna är av jorisk blod och har levt i Drylo sedan Kejsardömet Jorpagnas dagar. De är ättlingar till befolkningen i provinsen Drylo Meridionalis som bestod av landet kring södra Melashebergen. Provinshuvudsätet var gruvstaden Klorsodium där stora delar av befolkningen bodde men någon gång under Mörkertiden flyttade de överlevande jorerna ner mot Jaggaracksjön. Garrikerna är stolta av sitt joriska arv och är ofta traditionella i hänseende till seder bruk om dialekt. Garriker anses som lite arkaiska samt stela men korrekta av Hisskoviter och Mercanier. De flesta uppskattar garriker som skickliga men rättvisa affärskontakter. De blickar ofta nostalgiskt tillbaka och kan hänfalla åt viss dysterhet.
En del av Garrikas ungdomar har anammat en motkultur som aktivt ser mot komparativa joriska kulturyttringar genom att ta efter sina fränder i Yolev, Hisskov och på senare tid gärna Addiaska. Dessa med sina kardisk band anses som särskillt jorisk. De senare uppskattas föga av triskerna kan nämnas även om de ännu inte ingripit mot dem.

Många garrikiska ungdomar söker sig också i hemlighet till Erfavelklostret och solnunnornas bibliotek där de studerar jorisk litteratur och iband även lyckas bli upptagna som riddare i Anovaniterorden.


Kända personer
Prinshertigen Bitovus I. Grundade (alternativt grundade ånyo) Garrika år 283e.0
Prinshertig Anovan som räddade Erfavelklostret undan plundring från jorderna.
Vävmästare Voedet Linbädd ses av vissa som en motståndets hjälte och av andra som en tragisk agitator.

Typisk bosättning
Utöver Garrika stad bor de flesta i mindre byar bestående av en handfull stugor. Husen är nästan alltid uppförda i trä. Beroende på utsatthet för väder och vind samt träets kvalitet skiftar de timrade husens fasader i grått, ibland nästan silvervitt, och brunsvart. Stugorna kan vara dekorerade med sniderier och ibland också med målade ornament. 

Försvar

Alla borgare, det vill säga alla män som har burskap, ska ställa upp i stadens vaktstyrka. Rådet har i uppdrag att organisera vakten och se till att den fungerar. Vaktstyrkan består av två män på ett rullande schema. De förhindrar bråk, eldsvådor och spanar efter fientliga rörelser.
Stadsmilisen består även den av Garrikas borgare som ska kunna rycka in till stadens försvar. Även Garrikas gesäller brukar kunna ställa upp om än sämre rustade. Stadsmilisen är inordnade efter kvarter men är tyvärr ganska undermåligt tränad.
Garrikas stadsråd har inte någon rätt att anställa legosoldater. Även under självständigheten sköttes detta av Prinshertigen och inte av staden.
Vidare finns en liten spillra av en styrka kvar från Garrikas gamla adelsmän och stormän med närmaste väpnare. Dessa kan ge stöd vid angrepp, främst som lätt till medeltungt kavalleri. (Huvudparten av adelsmännen föll dock vid Erfavelklostret eller flydde till Hisskov, Sanzas samt Poane efter nyheten om Garrikas ockupation nått dem.)
Användarens profilbild
gtjorgo
Nidländsk Domare
Inlägg: 2427
Blev medlem: 2008-05-24 13:54
Ort: Östersund

Re: Människor

Inlägg av gtjorgo »

Yohrleider

Yohrleiderna är en relativt senkommen blandkultur av de jorisktalande människor som lever och verkar samt är medborgare i stadsstaten Hamur. Hit räknas rent tekniskt inte de narguriska hamurerna eller de folk från låglandet som endast är här tillfälligt för att bedriva handel eller studier. De ska dock sägas att de narguriska hamurerna och dvärgarna i stadsstaten kan ha svårt att se någon skillnad.


Folkslagets historia

Efter kontinentaljoriska riket och Klorosodiums fall lämnar nästan alla jorisktalande södra Melashebergen och söker sig ned till låglandet. Det finns mellan år 260 och 417.eO inga betydande grupper jorer i området.

417e.O. Bergsområdena i Melashes södra utlöpare anses fortsättningsvis till stor del vara ett ogästvänligt bakvatten fram till att Niel Småhacka hittade en stor silveråder. Sedan kommer upptäckten av den stora silverfyndigheten och Mercana får upp ögonen för bergslandet och dess folk. Med stöd av Mercana samt andra staters handelshus kunde tidigare kontakter som dvärgarna från Mirin Kohn arbetat fram nu utnyttjas mer än föregående århundrade. Hamurstaden grundas och mercanska men även andra handlare strömmar till. Ett nytt samhälle tar form kring staden och utvecklingen där. En kung väljs på mercanskt initiativ och även om den metod hamurerna kommer fram till inte är optimal så fungerar systemet.

447 e.O. Hamur tas upp som medlem i Klomelliska Unionen. Sannolikt spelade Silverfyndigheterna en stor roll och Mercana, som själva var nya medlemmar i Unionen, såg en bra marknad att skjuta in sig på. Bergslagen tar alla del av de stora silverfyndigheterna och börjar sälja sina metaller härifrån och från sina ättegruvor till mercanerna. Hantverket utvecklas och en egen stadskultur växer fram. Många utländska hantverkare flyttar också till staden. Gillena uppstår ur detta. Nu när det övriga Klomellien fått upp ögonen för Hamur strömmar lycksökare och flera malmletare till Hamurstaden och Hamervathnadalen. Många hamurer är skeptiska till nykomlingarna som kom att kallas Yohrleider ("de som tala joriska"), men så småningom lyckas dugliga sådana köpa in sig i vissa bergslag och även upprätta egna grupper av gruvbrytare. Bland dessa senare uppstår en nybyggarkultur som alltjämt består. Nybyggarna står ofta i motsättning till de gamla bergslagen, men de kan samexistera i Hamurstaden då alla har kungens tillstånd att bryta malm. Hamuriska storfamiljer har även insett att de kan både sälja rättigheter till gruvdrift på sin mark samt att de kan öppna egna gruvor tillsammans med de dvärgar som flyttar ned från det fallna Mirin Kohn.



Folkslagets utbredning


Sedan Niels Småhacka hittade silverådern vid gnistrithvathna ( obs förslag!), en biflod till hamervathna har en mängd gruvsamhällen sprungit fram inom Hamurs gränser. Dessa drivs antingen av Bergslagen, en sammanslutning mellan dvärgar från Mirin Khon och Hamuriska storfamiljer eller som ’fria’ gruvlag som ofta har joriska huvudmän. Dessa Jorer benämns av hamurerna (och dvärgarna) som Yohrleider ("de som talar Jori"). De senare är ibland även ägda av folk från andra stadsstater som Mercana och Hisskov.

Jorernas ’fria’ gruvlag har en mer kaosartat karaktär. Gruvorna byggs oftast med tillstånd från den lokala storfamiljen mot en ersättning. Tillståndet sätts i regel på flera år framöver vilket gör att viljan att investera i gruvan ändå existerar. Dessa gruvsamhällen är ofta tältläger med något enstaka träskjul. De som arbetar här är ofta lycksökare från andra delar av unionen eller hamurer som av olika anledningar förskjutits från sin storfamilj. Tyvärr är det få som finner lyckan i dessa gudaförgätna gruvor och huvudparten av det som grävs upp tillfaller ägaren.
Mindre orter som köps av små grupper av silversökare kan ha turen att bli riktigt rika om de hittar en åder. De senare decennierna har detta dock blivit mycket ovanligare och dessa orters ägare tvingas under hot att sälja sina avtal. Det är inte helt ovanligt att kropparna från små grupper lycksökare hittas nedströms i älvarna intrasslade i alger eller granruskor...med halsarna uppskurna..både bergslag och gruvägare utifrån misstänks för sådana illdåd.
—-

Större bosättningar

Hamur stad
Hamur stad är Klomelliens fjärde största stad. Den ligger högt uppe på en avsats som skapats av att hamervathna dikat ut Melashebergen. Man har en strålande utsikt åt nästan alla håll om man står uppe på murarna. Västersidan är omgärdad av en högre bergsida.
Utanför murarna stupar berget brant ner på tre sidor till den strida floden. Fallet är upp till 400 meter ner beroende på klippavsats. Från klippspetsen går flera hängbroar, och åtminstone en gammal stenbro över till andra sidan (var?). Några hängbroar går rakt in i berget, in i gångar till ett kvarter kallat ”lilla Mirin” av hamurerna. Denna del av staden är under jorden.
Hamur har spejartorn uppe på de högsta bergen och stora delar av stadsstaten är översållat med underjordiska gömställen.
Utsocknes köpmän och pålitliga främlingar släpps in innanför den första muren, men längre in kommer man sällan utan eskort. Hamurerna är ännu misstänksamma mot okänt folk men kanske ännu mer mot de man redan känner…
Från Hamur skickas livsmedel ut till de andra gruvorterna i stadsstaten. Detta gäller både för Yohrleidernas och till Bergslagens gruvor. Beroende på omständigheterna kan kungakampen utkämpas ute på klippspetsen eller innanför den tredje muren på kungaborgens borggård.


Kultur och samhälle

Seder och bruk

Många av klomelliens skickligaste hantverkare bosätter sig i Hamur då det ses som ett av västra erebs mest framgångsrika plats för lärande för smeder och många andra hantverk. Dessa inflyttade är i huvudsak jorisktalande och har av hamurerna benämnts som ”Yohrleider”-de som talar Jori. De är främst hantverkare, köpmän och gruvarbetare som kommer till Hamur för att bosätta sig. Få bönder eller liknande från låglandet finner en anledning att bosätta sig i den av svartfolk nedlusade stadsstaten.

När det gäller hamurernas tillvägagångssätt att tillsätta konung så är Yohrleiderna i tydlig minoritet när det gäller deltagande. Även i förhållande till sin befolkningsstorlek. Det finns dock ingenting som hindrar dem från att ta upp kampen om konungatiteln över Hamur och alltid är någon Yohrleider som ställer upp. Ett par tillfällen har de dessutom segrat!


Religion
Yohrleiderna har tagit med sig sina tidigare traditioner och religioner då de flyttade in i den Hamuriska stadsstaten. Som varande ett blandfolk har dessa sedan ärvts ned under de ungefär två århundraden som yohrleider funnits i Hamur (även om de från början definierades utifrån sin ursprungliga stadsstat eller nation). Då blandäktenskap uppstod så spreds även religiösa åskådningar över de tidigare traditionella gränserna. Det ska dock sägas att det är en flytande skala hur mycket denna integration skett. Detta ty oavsett om individen betraktar sig som tredje generationen Hisskovit och konfessionellt hörande till den aidniska grenen av Den ljusa vägen så innebär är denna i Hamur klassad som ”Yohrleider” och de har i sin tur ingen explicit religion.
De vanligaste kulterna hos Yohrleiderna är den ljusa vägen, både aidnisk och dalkisk (ja dalker räknas som Yohrleider trots att de inte talar ett joriskt språk, Hamurerna är inte så noga med lingvistiska problem) den kejserliga panteonen, (särskilt terra och andra gudar kopplade till hantverk), olemkulten, ett otal melorghiska kulter samt många fler.
Noterbart är att hamurer ogärna ingått äktenskap med Yohrleiderna utan de få blandäktenskap mellan hamurer och de jorisktalande oftast rör hamurer som tvingats lämna sin storfamilj. Dessa utkastade individer kan föra över sin Aesirtro på de gemensamma barnen men det är lika vanligt att de uppfostras inom Yohrleiderförälderns religion. Det finns för dessa utstötta alltså ingen fördel att vara Aesirtroende i Hamur.

Relationer

Yohrleiderna har generellt en bra relation med de narguriska hamurerna. Det välstånd som kommit till stadsstaten har till stor del kommit samtidigt som jorerna flyttade in igen efter Niel Stålhackas fynd. Visst motstånd finns dock mot ”barbarerna” även om detta snarare rör konkurrerande gruvbolag och handelshus än hamurerna själva. De flesta Yohrleiderna som bor i Hamur är inte längre medborgare i sina tidigare stadsstater och ses som lojala mot konungen av Hamur. De jorisktalande vet om att de är beroende av hamurerna för att ha möjlighet att bedriva sin verksamhet och försöker istället samarbete och stödja konungen av Hamur. Nargurerna ogillar dock generellt när kungen tar mer råd från joriska handelshus än hamurernas storfamiljer vilket kan leda till vissa konflikter.


Sanzas och Hamur som stadsstat har väldigt bra relationer. Främst rör detta Hamur stad då halvlängdsmännen står för en stor del av matproduktion till bosättningen i bergen. I gengäld handlar Hamurs befolkning med hantverk och verktyg samt tackjärn. Till skillnad från de narguriska hamurerna så är det väldigt ovanligt att Yohrleiderna åker till sanzas för att arbeta som legoknektar.

Mercana och Yohrleiderna när en vänlig relation. Mercana hjälpte Hamur in i unionen och har löst logistiken kring malmtransporterna mot gryppas vik. Många av Yohrleiderna har utvandrat från Mercana och betraktar plutokratin som sina förfäders rötter.

Ahaguhrerna har få kontakter med Yohrleiderna. De som sker är dock sällan muntra även om den konflikt som finns mellan forsens folk och hamurerna inte rör Yohrleiderna.

Förhållandet till Nya Arno är för Yohrleiderna lite speciellt. Detta då den minoritet av Yohrleiderna som har bakgrund i stadsstaten i väst ofta fortfarande utgör en ”grupp inom gruppen”. Den dalkiska kulturen har inte smält samman på samma vis som Yohrleiderna från övriga stadsstater gjort. Sannolikt just för att de dalkiska Yohrleiderna ju inte är jorisktalande. Med stadsstaten Nya Arno har man ingen direkt utarbetad kontakt då det är lättare att föra varor nedför hamervathna och Wemer än över bergen i väst.

Yohrleiderna står på god fot med Melorgh. Faktum är att ett betydande antal av dem är av melorghiskt blod. Att lämna Melorgh ses i allmänhet som svek, men i Hamur kan man umgås med dvärgar och ägna sig åt hantverk och vistas i underjordiska gångar, samt leva hårt och knapert – allt saker som ligger melorghier varmt om hjärtat. Man ser därför med blidare ögon på ättlingarna till de som utvandrat till Hamur än på de som förfallit till att leva i Mercana eller Hisskov. Melorghierna håller kontakten vid sina vallfärder till heliga berg och stenar på Hamurs territorium. En melorghier som blivit yohrleidier kan överge mycket – men knappast Nargivs kult.

Dvärgarna i hamur har goda relationer med Yohrleiderna även om de inte är lika symbiotiska som mellan hamurerna och Mirin Khons ättlingar. Man handlar och respekterar varandras hantverksskicklighet och trots att man till viss del konkurrerar så är man inga fiender.


Språk
Yohrleiderna talar främst en sammanblandning bestående av olika dialekter av klomelliska. Denna har i sin tur blivit en ny dialekt kallad Yohrleid och har utöver klomelliska även många Hamuriska inslag samt ett litet antal ord från Gryndur.

Teknologi

Hamur stads hantverkare anses generellt vara västra Erebs skickligaste. Framförallt gäller detta för smeder, gjutare och andra hantverkare med anknytning till metallframställning och förädling. Detta gäller självklart även för stadsstatens joritalande befolkning. En korsbefruktning mellan narguriskt, joriskt och Mirin Khons hantverk har gjort hamurernas varor till ett eget uttryck som har stor efterfrågan i hela västra Ereb.



Kropp och själ

Fysiologi

Yohrleiderna härstammar i huvudsak från inflyttade kommande från det joriska kejsardömet. Generellt är man ungefär lika högresta som hamurerna men mer finlämmade.
Jorerättlingarna bär vitt skilda hårfärger, från svart till rågblond men de flesta är brunetter i någon variant. Generellt kan man säga att Yohrleiderna I Hamur stad använder jorisk klädedräkt med linnetyg, färgade ullkläder och till och med silke och siden av tämligen modernt snitt. Dock har man anammat en del bildspråket från nargurerna samt även Mirin Kohn i framför allt i smyckesdetaljer och spännen. Hantverkares förkläden är även vanliga och att läderförstärka knä och armbågar.
Ute i gruvsamhällena i övriga stadsstaten dominerar mer praktiska kläder som pälsar, skinn samt grova ofärgade ullpaltor.

Mentalitet
Yohrleiderna karaktäriseras av andra som varande drivna, noggranna, seriösa men även nyfikna. Dock kanske snarare på nya tekniker och hantverkskunnande än nyfikna på andra människor.
Ofta uppfattas de som lite fyrkantiga dock inte i jämförelse med deras hamuriska eller dvärgiska kollegor. Ofta är Yohrleiderna lösningsorienterade och mer intresserade av teknik, produktivitet, hantverkskunnande och profit än av titlar och symbolik. Detta kan dock skilja sig lite beroende på härkomst.

Kända personer

Geologen Niels Småhacka är den som satte igång den storskaliga guldruschen då han fann silverfyndigheter i Hamur.


Typisk bosättning

Utöver Hamur-stad bor de flesta Yohrleiderna i mindre gruvsamhällen bestående av ett tältläger samt ett fåtal stugor. Tälten är ofta uppsatta huller om buller utan större omtanke kring organisation. Husen är nästan alltid uppförda i trä. Beroende på utsatthet för väder och vind samt träets kvalitet skiftar de timrade husens fasader i grått, ibland nästan silvervitt, och brunsvart. Stugorna är sällan utsmyckade utan snarare snabbt ihopspikade byggen.

Vissa Yohrleider bedriver mindre handelsstationer finns längs med hamervathna med bifloder. Kring dessa skapas ibland en mindre bosättning av temporär karaktär. Här kan gruvlag eller hamuriska storfamiljer handla varor som är vanligtvis är svåra att få tag på ute i vildmarken. Ibland finns här enklare underhållning men det är ovanligt
birkebeineren
Admin
Inlägg: 9016
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Re: Människor

Inlägg av birkebeineren »

Bara min datortidfattiga sommar är över lovar jag wikifiera alla dessa fina klomelliska människokulturer. :)
Användarens profilbild
gtjorgo
Nidländsk Domare
Inlägg: 2427
Blev medlem: 2008-05-24 13:54
Ort: Östersund

Re: Människor

Inlägg av gtjorgo »

Ingen stress Birke:-)
Skriv svar