Postat: 2008-07-12 02:04
Har ni funderat någonting på relationen mellan Kaos och Demonicum, vars demoner skyddar multiversum mot kaoskrafterna?
Jag har alltid upplevt Kaos Väktare som... lite för kult-orienterad... för min smak. Ett bärande tema i KV är att gudarna skapade demonerna som skydd mot kaos, och jag vet inte riktigt...Har ni funderat någonting på relationen mellan Kaos och Demonicum, vars demoner skyddar multiversum mot kaoskrafterna?
Sedan har jag förslag på några namnbyten i texten:Inferno
Inferno förbinder de himmelska planen med kaosplanen, men står inte i direkt förbindelse med det primärmateriella planet, där Altor finns. Trots det befinner sig delar av Inferno mycket nära Altor. Det hela påminner om två hus som ligger vägg i vägg - trots att husen ligger så tätt intill varandra att man ibland kan höra vad som försegår hos grannen, kan husens dörrar befinna sig långt ifrån varandra. I Infernos fall kan man säga att dessa ”dörrar” vätter mot de himmelska planen i ena änden och mot Kaos i den andra, men att den på sina håll lövtunna ”väggen” vätter direkt mot Altor.
Somliga gudapanteoner förvisar sina budbrytare till Inferno efter döden, antingen för en viss tid eller för evigt, så det finns många (tog bort "mänskliga") själar som plågas på denna hemska plats. Många stora slag har genom tiderna stått mellan kerubiter och demoner i Inferno, och mindre stridigheter blossar fortfarande upp när en kerubitskara ger sig ner i djupen för att hämta hem en plågad själ efter fulltjänat pinostraff. På en del avlägset belägna platser i Inferno finns några synnerligen välbefästa borgar, de så kallade Kerubiterna utposter, där särskilda utvalada och mäktiga kerubiter övervakar vad som försegår på denna ondskans plats.
Några kerubiter har dock påverkats av Inferno och övergivit sin post. Dessa kallas fallna kerubiter. Det antas allmänt att deras fall bestod i sexuellt umgänge med demoniska frestare och fresterskor, och möjligen uppstod Infernos dödskeruber som ett resultat av detta. En av de mer kända fallna kerubiterna är Antraxhus, som numera styr över Avgrunden.
Inferno kontrolleras huvudsakligen av en särskild slags demoner. Dessa demoner kallas ibland för djävular för att språkligt särskilja dem från de demoner som håller till på kaosplanen. Det kan finns vissa fysiska skilnader mellan de olika demonslagen, men till sätt och sinne skiljer sig inte Infernos demoner nämnvärt från kaosdemoner. Möjligen är kaosdemoner något mer renodlat destruktiva, medan Infrenos demoner har ett mer lömskt och utstuderat sinne för ondskefull finess. Värt att notera är däremot att demoner från Inferno inte kan nedkallas med sådana magiska ritualer som kanaliserar de magiska energierna via De grå hallarna eftersom Inferno inte står i direkt förbindelse med det primärmateriella planet. Särskilt utarbetade cermonier – Svarta Riter – är nödvändiga för att få kontakt med någon av varelserna i Inferno. Några av dessa riter beskrivs nedan i texten.
Infernos uppbyggnad
Inferno består av en gigantisk Avgrund, som är förbunden med ett stort antal kretsar i vilka det råder vitt skida naturlagar. Dessa kretsar kan i sin tur indelas i olika sfärer som lyder under olika härskare. I Infeno hamnar företrädesvis själarna från svåra budbrytare, dvs de döda som varken tillåts att (med en gång) reinkarneras eller att komma in något himmelrike. Vilka gärningar dessa budbrytare gjort sig skyldiga till för att förtjäna en plats i Inferno beror huvudsakligen på vad den ansvarige guden/gudapanteonen har för åsikter om rätt & moral. När någon väl har dömts till att hamna i Inferno ställs denne inför Zahmet och hans nio domare. Dessa skickar den döde till lämpligt straff och pina i någon av de tio kretsarna. I de tio kretsarna övervakas budbrytarna sedan av avgrundsdemoner som torterar dem i enlighet med de olika kretsfurstarnas önskemål. I den mån den dödes vistelse i Inferno är tidsbegränsad brukar själen så småningom hämtas hem av kerubiter, vanligen i hård strid mot de demoner som plågat själen.
Undantagna härvidlag är de som under sin levnad dyrkade de Stygiska gudarna, Hemaquiel eller någon av Oktagonens edsvurna – dessa ställs inför föremålet för sin dyrkan och döms direkt av honom eller henne. Vad detta innebär för den dödes eviga ofrid skiljer sig åt beroende på var själen hamnat. (Denna paragraf tycker jag inte är nödvändig, och innebär ju att dyrkandet av Hemaquiel aldrig är ett budbrott, utan snarare "belönas" i efterlivet!)
Avgrunden
Avgrunden styrs av Antraxhus, en fallen kerubit.
Avgrunden är ingen egen krets, utan den eldfyllda klyfta som förbinder Infernos alla kretsar och sfärer med varandra. Det är till själva Avgrunden de flesta förbindelselänkar från himlen/kaos leder (se ovan om förbindelselänkar). Avgrunden och de tio kretsarna är vad som i dagligt tal avses med begreppet Inferno.
De bergskammar som omgärdar Avgrunden löper i zig-zag och förbinds med hängbroar från vardera sidorna av Avgrunden. I bergen tvingas de själar som Antraxhus själv lägger beslag på att utan någon rast eller ro arbeta i väldiga järngruvor. Dessutom finns det ett oräkneligt antal slott och citadell insprängda i urberget. I ett av dessa citadel, som kallas Aiunus, sitter Antraxhus själv på sin balkong och styr över vad som sker i Avgrunden. Vid sin sida har han sin demoniska ”älskarinna” Angerboda och är vanligen omgiven av de dödskeruber som ledsagar de dödas själar.
De stygiska gudarna
De stygiska gudarna, svartfolkens många gudar, har sina ”himmelska” sfärer placerade direkt i själva Avgrunden, i De stygiska djupen på Avgrundens botten. Varför de valt att bosätta sig här i stället för på de himmelska planen är det ingen som vet. Kanske blev de utkastade i något uråldrigt slag, kanske valde de frivilligt att bosätta sig i Avgrunden för att platsen tilltalade dem.
Kerubiternas utposter
Kerubiternas utposter, väl befästa borgar där himlarnas sändebud håller ett vakande öga över vad som sker i Inferno, är också de placerade i själva Avgrunden. De kerubiter som finns stadigvarande posterade i Avgrunden är stidskerubiterna, särskilt mäktiga kerubiter som alla lyder direkt under Metatron – gudarnas röst. Det bör noteras att det är fullt möjligt att med en Svart Rit nedkalla och betvinga även de kerubiter (både de trofasta och de fallna) som befinner sig i Inferno. Att göra något sådant torde dock, av varje varelse med ett minimum av anständighet och religiös läggning, betraktas som tusenfaldigt mer vanheligt än att ”bara” frambesvärja en ”vanlig” demon... Och då det inte går att binda kerubiter på samma sätt som demoner kan detta sluta mycket olyckligt för nedkallaren.
Limbo
Limbo styrs av fust Nahema.
Limbo är en grå skuggvärld som närmast påminner om astralplanet. Här kan vilsegångna själar hamna utan att nödvändigtvis vara fördömda, om de gett sig ut på dimensionsresor utan att vara ordentligt förberedda eller om de blivit besatta när de befann sig på ett annat plan än sitt ursprungsplan. Kropp och själ är lite ur fas med varandra och med omgivningen när man befinner sig på dimnsionsvandring; den som blir besatt när han befinner sig någon annan stans än på sitt ursprungsplan löper därför risken att kroppen stöter ut ursprungssjälen. Om detta inträffar slungas själen omedelbart rakt in i Limbo där den får klara sig så gott det nu går. De enda fasta punkterna i Limbo är områdena Stymfalien och Friesenland, samt de nahemiska fångcellerna och de limboitiska flytöarna.
Furst Nahema är en lat och depraverad kretsfurste, som inte är särskilt intresserad av något annat än att vräka sig i annanas och hjärpe i sitt slott på Stymfalien, samt att att förnedra och plåga slumpmässigt utvalda fördömda budbrytare. Nahema är inte ens särskilt inovativ, hans tortyr/förnedrings-seanserna är inte värre än vad fullt normalt ondsinta dödliga skulle kunna hitta på, på egen hand. Fast på Stymfalien tar det aldrig slut utan pågår i evigheters evighet...
Nahemiska demoner
Furst Nahema omger sig med två slags egenhändigt konstruerade otursdemoner, praexis och lukahimer. Praexis, som är det lägre slaget av demon, ser ut som små feta barn med smutsgrön hud, ödleliknande anletsdrag och huggtänder. Det högre slaget av demoner, lukahimerna, ser ut som grå pterodakyler med vagt humanoida anletsdrag och kraftiga huggtänder. Limbo är allmänt betraktad som den minst helvetiska kretsen i Inferno, vilket möjligen hänger samman med att dessa demoner inte är särskilt mäktiga, jämfört med ”genomsnittliga” demoner.
Limbos fördömda
Dessutom finns det två slag av fördömda i Limbo, cellfångar och fritt svävande själar.
Cellfångar lever i en klonkropp som under normala omständigheter är identisk med den kropp de hade när de levde, men som kan ha påverkats av eventuellt långdragen vistelse i Limbo. Cellfångar tar i allmänhet varje chans att fly från Limbo om de åkallas från Altor såsom Budbrytare genom en Svart Rit, se nedan.
Fritt svävande själar ser i allt väsentligt ut som konturlösa spöken. De kan inte spärras in i nahemiska fångceller, så en del fördömda väljer att förbli en fritt svävande själ för gott, om de inte lyckas fly från Limbo. Första gången man dör i Limbo har man en viss chans att bli en fritt svävande själ om man är tilräckligt viljestark, det är inte svårare än att bli ett spöke på det primärmateriella planet. En fritt svävande själ är per definition levande, ehuru helt kroppslös. Även cellfångar kan bli fritt svävande själar, dessa räknas dock som odöda andar. I båda fallen kan man fortfarande kasta magi. Som fritt svävande själ har man förmågan att besätta varelser genom att fästa sin silversträng i någon varelses kropp, om man är viljestark nog att betvinga kroppens ursprunglige ägare. Detta kan man emellertid bara lyckas med en gång. Nästa gång man dör i Limbo skapas oundvikligen en astralklon som ser ut som ett mellanting mellan ursprungskroppen och den kropp man dog i. Där tar själen sin boning, döden är ingen flyktväg från Limbo...
Stymfalien
Stymfalien, där Furst Nahema själv bor, räknas som ett distinkt paraplan inom Limbo. Stymfalien är dock omgärdat av 13 förbindelselänkar i form av ett slags hängbroar byggda av sammansydda fördömda budbrytare. Dessa likbroar leder direkt in i Limbo, från själva den stymfaliska flytön (se nedan om flytöar) så det är hyfsat enkelt att förflytta sig mellan Stymfalien och övriga Limbo.
På Stymfalien bor, förutom Furst Nahema själv, en del lukahimiska höjdare, ett hundratal fritt svävande själar och ett tjugotal förtappade magikerpräster. De sistnämnda borde egentligen sitta inlåsta i någon nahemisk fångcell, men har lyckats göra sig nyttiga för lukahimerna som spåmän, och bistår dem även med magiska ritualer och Svarta Riter när de känner för att smita iväg någonstans bakom ryggen på Furst Nahema.
Friesenland
Mellan Avgrunden och Limbo finns en förbindelselänk i form av en hängbro. Det område i Limbo som hängbron från Avgrunden är förankrad i kallas Friesenland. Friesenland styrs av den fallne kerubiten Armaros, kallad De förbjudna besvärjelsernas kerubit, och består huvudsakligen av en stor mässingperrong som svävar fritt i luften. Där tar beväpnade lukahimer emot de fördömdas själar från Avgrunden. Det första lukahimerna gör är alltid att använda sina magiska förmågr för att prägla den fördömds själ till Limbo för gott. På perrongen finns även Armaros personliga slott, där han ständigt bedriver magisk forskning. Armaros är en vresig typ, som blir personligt förolämpad om något händer på perrongen som tvingar honom att ingripa, och därmed tillfälligt måste överge sina magistudier.
Nahemiska fångceller
I de nahemiska fångcellerna sitter de fördömda inlåsta, övervakade av praexis. Övriga som anländer till Limbo placeras i fångceller de också, i den mån de fångas in av lukahimer. De nahemiska fångcellerna är fritt svävande gallerburar av järn, i vilka de fördömda är väl inlåsta, nakna och hjälplösa. Allting är ju som bekant relativt; att hamna i en nahemisk fångcell torde vara det mest humana ’eviga straff’ Inferno kan hota med. Tristesen torde dock bli något påfrestande efter några årtusenden...
Limboitiska flytöar
Lite här och var i Limbo flyter det omkring fritt svävande öar i luften. Dessa så kallade limboitiska flytöar utgörs av ansamlingar av likdelar från de varelser som dött i Limbo. ”Marken” på öarna består av dött kött, och det finnas både ”sjöar” och ”floder” av mer eller mindre koagulerat blod. Köttet ifråga kan stekas och ätas, blodet går alldeles utmärkt att dricka. Limboitiska flytöar besitter en rudimentär förmåga att ’regenerera’ sig, så det är fullt möjligt att bosätta sig på ön för en längre eller kortare period, varvid man kan livnära sig genom att äta av ön. Viss risk för matförgiftning föreligger dock...
Det händer att det uppstår små samhällen av förrymda cellfångar (och andra som råkat förirra sig in i Limbo) på större limboitiska flytöar. Om någon magiker med jämna mellanrum kastar någon lämplig besvärjelse på den limboitiska flytön kan ett sådant samhälle hålla sig oupptäckt för alla de lukahimer som ständigt genomsöker Limbo på jakt efter varelser att kasta in i de nahemiska fångcellerna. Umgängesklimatet mellan de som lever på en limboitisk flytö är av naturliga skäl inte särskilt vänligt. Det finns trots allt ett skäl till att man hamnar i Inferno efter sin död. Å andra sidan är det ju de, relativt sett, minst förhärdade budbrytarna som hamnar just i Limbo, så helt psykopat-hatiska är inte dessa små samhällen. Mer än något annat vill dessa samhällen förbli oupptäckta av lukahimerna, så länge man inte utgör ett direkt hot mot detta, eller mot någon invånare, kan man i allmänhet räkna med att bli lämnad i fred. Någon hjälp med något lär man dock inte bli erbjuden.
Hemaquiels paraplan
Hemaquiel härskar över ett paraplan som består av de fyra sfärerna Rodomelantos, Yflasefugh, Svarta Biblioteket och Sharmawet. Trots att dessa fyra sfärer ingår i ett och samma paraplan är de kosmologiskt sett belägna på vitt skilda platser. Rodomelantus är beläget i Limbo, Yflasefugh i Smärtornas krets, Sharmawet i Den bortre kretsen, och Svarta Biblioteket befinner sig rent kosmologiskt vägg i vägg med De grå Hallarna. Eftersom alla fyra sfärer trots detta alltså ingår i ett och samma paraplan går det emellertid att förflytta sig mellan världarna genom sedvanligt bruk av sfärförflyttande magiska metoder, om och när man tagit sig till någon av världarna. Själarna efter de som tillbett Hemaquiel kan uppstå på Rodomelantus som diaboliner, såvida de inte förargat Hemaquiel. I det senare fallet förpassas vederbörande till Yflasefugh, Hemaquiels ständigt brinnande straffdimension.
Rodomelantus
Rodomelantus är beläget i Limbo, och består av enda sak, en klotrund värld som nästan helt täcks av ett mörkt stormigt hav. Endast på ett ställe reser sig något över de vilda vågorna, en stor svart klippö. På klippans högsta punkt finns en platå där Hemaquiel själv i egen hög person, infrekvent, manifesterar sig på sin tron. Vanligen visar han sig när han är på humör att hålla hov över de som tagit sig hit för att fira häxsabbat. (Då jag arbetar om Hemaquiel till att bli något mörkare än i Krilloan skulle jag önska att vi tar bort denna meningen) På mitten av platån finns även en gigantisk eldportal, som utgör en öppning in i Yflasefugh. Eftersom Limbo ligger allra närmast Altor av Infernos kretsar är det relativt lätt att komma i kontakt med Hemaquiel från det primärmateriella planet, eller att ta sig till Rodomelantus, genom att förrätta en Svart Rit. Dock skall det noteras att med en Svart Rit kan man endast ta sig till Rodomelantus, inte till Yflasefugh, Svarta Biblioteket, eller Sharmawet, och det är många som aldrig kommit tillbaka efter att sökt audiens hos Hemaquiel.
Yflasefugh
Yflasefugh är Hemaquiels ständigt brinnande straffdimension, dit han förvisar dem han personligen är missnöjd med. Yflasefugh är beläget i Smärtornas krets, och de som pinas här sitter inte sällan fastbundna på ett brinnande bål för evigt, utan att någonsin kunna dö.
Svarta Biblioteket
Särskilt begåvade diaboliner kan, eventuellt, få tjänstgöra i Svarta Biblioteket där de i så fall övervakas av Jazeriel – Bibliotikarien. I detta Bibliotek finns all världens kunskap samlad. Utöver Jazeriel och diverse diaboliner huserar även allehanda odöda i detta vanvettigt asymetriska bibliotek, som till sin uppbyggnad påminner om De grå hallarna. Svarta Biblioteket ligger faktiskt ”vägg i vägg” med De grå hallarna. Enligt obekräftade rykten skall det för övrigt finnas en dörr någonstans i Svarta Bibliotekets källare som leder direkt in i De grå hallarna.
Sharmawet
Sharmawet, den blå månen, befinner sig i Den bortre kretsen och kallas ibland för ”Den fjärde sfären” eftersom den utgör en fjärde, tämligen okänd, sfär inom Hemaquiels paraplan. Vad som döljer sig på den blå månen är det ingen som vet, men av allt att döma ligger Sharmawet rent fysiskt beläget även på något av kaosplanen, på ungefär samma sätt som Rukhra, den blodröda månen, antas ligga beläget i både Limbo och Altor. Vilken betydelse detta har för relationen mellan Inferno och kaosplanen är i högsta grad oklart.
Oktagonens paraplan
Oktagonens edsvurna har också de sina respektive fästen i Limbos utkanter. Det är något oklart om dessa fästen utgör distinkta sfärer inom ett och samma paraplan eller om det rör sig om platser i mer vedertagen mening på paraplanets enda sfär. Paraplanet kallas vanligen Oktagonens mörka hemvist. Oktagonens mörka hemvist ligger beläget på Limbos ”yta”, alltså alldeles invid det primärmateriella planet där Altor är beläget. ”Väggen” mellan Oktagonens mörka hemvist och Altor är lövtunn - det sägs att ibland kan man rentav höra ljud genom väggen...
Ibland händer det sponant att ”ytan” krusar sig och spricker upp, vilket i så fall kan ge Oktagonens edsvurna oanande möjligheter att manifestera sin makt på Altor. En av de företeelser på det primärmateriella planet som sägs kunna orsaka sådana krusningar är Rukhra, den blodröda månen. Möjligen är Ruhkra rent fysiskt beläget både i Altor och på något plats i Oktagonens mörka hemvist. Ruhkra skulle då utgöra en Förbindelselänk liknande de förbindelselänkar som förbinder Inferno med de himmelska planen och kaosplanen.
Imâria är de odödas och den eviga plågans furstinna. Det förtjänar att nämnas att Imâria och Hemaquiel står i något slags förbund med varandra, av allt att döma huvudsakligen på Imârias initiativ. Sina odöda sänder Imârias regelmässigt iväg till Altor för att sprida odödhet och elände. Onaabys, sjukdomarnas furste, gör vad han kan för att sprida sjukdomar på Altor tillsammans med sin son och sonson. Utöver Imâria och Onaabys ingår även Khergoll den kaotiske, Maal - Smärtans furste, Zinn ökenherren, Tupagon - Insekternas drottning, Hasitaal - de Köttsliga hängivelsernas furstinna och Gendilj avfällingen i Oktagonen. Hur deras respektive domvärjor är konstruerade, och vilka lagar som gäller där är för närvarande okänt. Gemensamt för samtliga av Oktagonens edsvurna är dock att det går att förflytta sig till någon deras hemvister genom att förätta en Svart Rit, och att man kan förflytta sig mellan deras domvärjor med sedvanliga metoder.
Resor mellan Limbos paraplan
Vill man ta sig in i något av Limbos paraplan när man befinner sig i Limbo, dvs om man vill till Stymfalien, Rodomelantus eller någon av Oktagonens edsvurna, måste man göra bruk av lämpliga magiska ritualer på lämplig plats i själva Limbo. Förbindelselänkarna till Stymfalien går att hitta genom normalt letande, övriga ”lämpliga platser” får man använda mer esoteriska metoder för att upptäcka. Dessutom bör man hitta denna ”lämpliga plats” innan man blir upptäckt av någon lukahim. Risken för detta är visserligen liten men den ökar ju längre man uppehåller sig i Limbo.
Väl på plats i ett av Limbos paraplan går det att förätta en Svart Rit för att ta sig hem till det primärmateriella planet. Däremot kan man alltså inte ta sig direkt från Limbo till det primärmateriella planet medelst en Svart Rit. Det går inte heller att förflytta sig direkt mellan de olika paraplanen i Limbo, förflyttning sker alltid via Limbo.
Furst Nahema och Hemaquiel/Oktagonen
Furst Nahema är, som nämnts, en föga uppfinningsrik kretsfurste med låg ambitionsnivå. Nahema låter i allt väsentligt både Hemaquiel och Oktagonen hållas, utan att i någon egentlig mening bry sig särskilt mycket om vad de har för sig. Nahema är utmärkt nöjd med att i lugn och ro vräka sig på Stymfalien och tortera de som råkar hamna i hans klor...
Köldens krets
Köldens krets styrs av furst Boral.
Köldens krets har formen av oändliga, snöklädda vidder där isande vindar piskar de plågade själarna. Här riskerar man bland annat att jagas och plågas av ett slags demoniska djur som kallas köldbestar, och som ibland även förekommer på Altors mer nordliga breddgrader.
Vilddjurets krets
Vilddjurets krets styrs av fustinnan Lilith.
I Vilddjurets krets plågas de dödas själar i fuktdrypande, ångande djungler fyllda med fasansfulla väsen. Vilken relation Lilith eventuellt har till Tupagon får anses högst oklart.
Skuggornas krets
I Skuggornas krets råder fullt inbördeskrig.
Skuggornas krets är ett orörligt landskap av djupa klyftor, lava och sten. Damm som piskas upp av ständigt vinande blåst och en evigt brännande sol plågar både landskapet och de dödas kroppar.
Tills för några hundra år sedan styrdes Skuggornas krets av Baalcepher. På uppdrag av Asmodeus, som vid tillfället övertagit styret över Krigets krets från Caradocus genom en palatskupp, invaderades dock Skuggornas krets av en av Asmodeus härförare, Târg, varvid Baalcepher drevs i landsflykt. Târg utnämde sig själv till härskare över Skuggornas krets och bröt med Asmodeus. Asmodeus blev, föga överraskande, rasande över Târgs förräderi.
Helt nyligen lät Târg, genom obetänksamma äventyrares aktiva men omedvetna bistånd, detronisera Malkûth, dåvarande härskare över Kaos krets, och installerade sin son Târgkrizt som härskare. Mâlkuth antogs allmänt ha avlidit i sviterna av detta.
Med stora delar av sina styrkor placerade i Kaos krets – för att säkerställa Târgkrizt fortsatta maktinnehav – låg emellertid fältet öppet för förräderi i Skuggornas krets. Såväl Nimloth som duon Mara & Kirian inledde, var för sig, öppna revolutionsförsök mot Târgs sedan tidigare omstridda maktinnehav.
Târg hade säkerligen kunnat slå ned upproren från såväl Nimlot som Mara & Kirian, om inte Baalcepher tagit tillfället i akt att inleda ett återerövringsförsök av Skuggornas krets tillsammans med Caradocus. Baalcepher & Caradocus har för avsikt att först lägga Skuggornas krets under sig, för att sedan återerövra Krigets krets från Asmodeus. Härigenom skulle den uråldriga ordningen kunna återställas.
Asmodeus har dock inte suttit overksam, utan har lyckats knyta Mâlkuth till sig (Kretshärskare är mer svårdräpta än vad skenet antyder) och har försett honom med stora mängder demonsoldater med syftet att erövra Skuggornas krets för egen del. Asmodeus har inte glömt Târgs svek, och Mâlkuth är inte i en position då han kan förråda Asmodeus med samma enkelhet som Târg en gång gjorde.
Fullt krig råder således mellan Târg, Mâlkuth, Nimloth, Mara & Kirian samt Baalcepher & Caradocus, där alla bekämpar alla, Târg med stöd från Kaos krets och Mâlkuth med stöd från Krigets krets. Övriga deltagare i kriget, Nimloth, Mara & Kirian samt Baalcepher & Caradocus, har begränsade resurser till sitt förfogande (räknat i demonsoldater) men har intensifierat sin närvaro på det primärmateriella planet där de via ombud lejer legoknektar att delta i striderna. I ren desperation har de tvingats gå så långt att de inte ens försöker lägga vantarna på legoknektarnas själar utan faktiskt betalar hederligt för kompetent bistånd från samvetslösa äventyrare...
Skuggornas hus
Nimloth, Mara & Kirian och Baalcepher & Caradocus har med gemensamma ansträngningar lyckats skapa ett deofokus (en slags portabel deonod) i form av ett värdshus som kallas Skuggornas hus, och befinner sig på det primärmateriela planet. Skuggornas hus dyker upp lite varstans där det finns intelligenta varelser, stannar på platsen omkring en vecka, för att sedan försvinna och dyka upp någon annan stans. Värdshuset fungerar som ett helt normalt värdshus, men är bemannat av avgrundsdemoner i mänsklig skepnad. Skuggornas hus fungerar som ägarnas gemensamma värvningscentral av soldater till inbördeskriget i Skuggornas krets (här råder vapenstillestånd mellan husets ägare). Alla som tar in på värdshuset kommer att erbjudas värvning i kriget för bestämd tid mot förhandlingsbar ersättning av någon av de tre stridande parternas ombud.
Farsoternas krets
Farsoternas krets styrs av furst Belfegor.
I dessa stinkande träskmarker pinas de dömda av alla sorters upptänkliga sjukdomar. Vilken relation Belfegor eventuellt har till Onaabys får anses högst oklart.
Krigets krets
Krigets krets styrs av furst Asmodeus. Se även Skuggornas krets.
I Krigets krets ställs väldiga arméer ständigt upp för att strida mot varandra, men ingen tillåts någonsin finna dödens vila. Krigets krets är indraget i inbördeskriget i Skuggornas krets.
Smärtornas krets
Smärtornas krets styrs av furst Astarot.
Smärtornas krets är en oändlig tortyrkammare som befolkas av sadistiska demoner och djävulska tortyrmaskiner. I vad som närmast kan kallas för kretsens djupa källarvalv är dessutom Yflasefugh, en av de sfärer som ingår i Hemaquiels paraplan, beläget. Vad furst Astarot anser om detta får i nuläget anses högst oklart.
Kaos krets
Kaos krets styrs av Furst Târgkrizt, son till furst Târg. Se även Skuggornas krets.
I Kaos krets flyter allt samman, och inga beständiga naturlagar gäller. Här härskar vansinnet i sin renaste form. Kaos krets är indraget i inbördeskriget i Skuggornas krets. Det är högst osäkert om det finns någon särskild relation mellan furst Târgkrizt och Khergoll den kaotiske.
Den inre kretsen
Smärtornas krets styrs av furst Zahmet.
Detta är den nedersta av de nio kretsarna, där furst Zahmet själv i egen hög person håller hov över de fördömda i sina fyra citadell Caina, Antenora, Ptolemea och Giudecca.
Den bortre kretsen
Den bortre kretsen saknar härskare.
Jämsides med den nionde, inre, kretsen finns en tionde, bortre, krets. Kretsens forne herre var Meheloth, men denne dräptes för länge sedan av solserafen Gavarion. Allt sedan detta inträffade är uttrycket ”måtte Gavarion finna dig” en av de grövre svordomarna i Inferno, men om striden som sådan mellan Meheloth och Gavarion talas det endast i viskningar i Inferno. Titeln och funktionen som Den bortre kretsens kretshärskare är hur som helst obesatt sedan dess.
De döda själar som hamnar här är dömda till evig ensamhet i ordets mest skrämmande betydelse, det finns inte ens någon kretshärskare som kan uppmärksamma den döde. I Den bortre kretsen råder ständig skymning, och över en oändligt utsträckt stenöken vilar en öronbedövande tystnad. Här finns inget liv, ingen rörelse, inte ens någon vind som kan skapa ljud. Varken sol eller stjärnor existerar i den bortre kretsen, däremot finns det en måne som högt över de dödas själar lyser med kallt blått sken. Den blå månen är Sharmawet, som beskrivs i avsnittet om Hemaquiels paraplan.
Svarta Riter
Genom att förätta en Svart Rit kan man påkalla uppmärksamheten från någon av Avgrundens åtta lägre kretsfurstar (alla utom Zahmet), från Hemaquiel eller från någon av Oktagonens edsvurna. Detta syftar vanligen till att sluta någon form av förbund med vederbörande. Genom en Svart Rit kan man även nedkalla, och eventuellt betvinga någon av de varelser som hör hemma i Inferno, eller rent fysiskt förflytta sig till vissa platser i Inferno.
Att förätta en Svart Rit räknas inte som magi, så vem som helst kan i teorin utföra detta, om man vet hur det rätteligen skall gå till. Somliga magiker sägs regelmässigt lära sig hur detta går till, men den allmäna meningen är att vem som helst kan lära sig dessa onda konster. Genom extra vanheligt bruk av heliga föremål, helgonreliker och annan liknande parafernalia kan den som förättar riten – cermonimästaren – ibland lyckas över förväntan.
Furst Nehema
En Svart Rit som firas till Furst Nahemas ära innefattar alltid ett moment där cermoniledaren förtär 1 dos avföring från någon intelligent varelse, och måste utföras vid midnatt. Beroende på hur väl cermonimästaren lyckas med sitt företag kan han uppnå följande:
Lägre materialisation
Cermonimästaren materialiserar en praexis på det primärmateriella planet
Högre materialisation
Cermonimästaren materialiserar en lukahim på det primärmateriella planet
Förflyttning
Cermonimästaren förflyttar sig och eventuellt övriga cermonideltagare till eller från Furst Nahemas paraplan Stymfalien. Det har påståtts att det är möjligt för viljestarka cermonimästare att tvinga med även ovilliga cermonideltagare till Stymfalien.
Hemaquiel
En Svart Rit där Hemaquiel åkallas måste utföras efter solnedgången en kväll då månen kommer att vara i uppan, nedan eller perfekt halv. De fyra månfaser som möjliggör riten anses ibland representera Hemaquiels fyra världar. En svart get måste offras rituellt. Det är relativt enkelt att med en Svart Rit förmå någon av Hemaquiels tjänare - diabolinerna - att uppstiga till Altor. Dessa är i allt väsentligt att betrakta som lågrankade demoner när de väl är på Altor.
Det går även att förflytta sig själv (och övriga cermoniedeltagare) till Hemaquiels audiensvärld Rodomelantus. Det har påståtts att det är möjligt för viljestarka cermonimästare att tvinga med även ovilliga cermonideltagare till Rodomelantus. Väl i Rodomelantus kan man bland annat kommunicera direkt med Hemaquiel, om han så skulle vilja. Med en Svart Rit kan man endast ta sig till Rodomelantus, inte till Hemquiels straffdimension Yflasefugh, hans Svarta Bibliotek eller Sharmawet. Yflasefugh, Svarta Biblioteket och Sharmawet är nämligen inte belägna i Limbo, även om de förvisso utgör distinkta sfärer inom Hemaquiels enhetliga paraplan. Yflasefugh är beläget i Smärtornas krets, Sharmawet är beläget i Den bortre kretsen och Svarta Biblioteket befinner sig rent kosmologiskt vägg i vägg med De grå Hallarna. Eftersom alla fyra sfärer ingår i ett och samma paraplan går det emellertid att förflytta sig mellan Hemaquiels fyra världar med sedvanliga magiska metoder.
Budbrytare
För att framgångsrikt kunna åkalla en budbrytare från någon av Infernos många kretsar och sfärer måste cermonimästaren känna denne till namnet samt ha tillgång till antingen en del av dennes döda kropp eller till jord från dennes grav. Beroende på hur väl cermonimästaren lyckas med sitt företag kan han uppnå följande:
Kommunikation
Den döde uppenbarar sig och det går att kommunicera fritt med honom. Huruvida den döde är särskilt intresserad av att vara cermonimästaren behjälplig är naturligtvis en annan fråga. Skickliga och viljestarka cermonimästare brukar dock kunna tvinga även ogina budbrytare till samarbete.
Materialisation
Budbrytaren, oavsett vad han eventuellt fått utstå och blivit tvingad till i Inferno, kan nu undfly sitt rättmätiga straff genom att materialisera sig på Altor. Dessa kallas vanligen Förlupna budbrytare, och kan ha utvecklat allehanda särskilda förmågor. Väl på Altor är den förlupne budbrytaren vanligen fri att agera efter eget huvud så länge hans eller hennes fysiska kropp inte förgörs.
Avgundsdemoner
För att framgångsrikt kunna åkalla någon av Infernos många demoner måste cermonimästaren känna den till namnet. Beroende på hur väl cermonimästaren lyckas med sitt företag kan han uppnå följande:
Kommunikation
Se ovan.
Kanalisering
Någorlunda framgångsrika cermonimästare kan tilltvinga sig någon av demoniska eller magiska förmågor för en viss tid. Vilka förmågor det i så fall rör sig om mer konkret beror givetvis på exakt vilken demon det handlar om.
Materialisation
Se ovan. Typiskt sett krävs det att cermonien utförs med stor finess för att kunna materialisera den avsedda varelsen, allt större finess ju mäktigare demon man försöker materialisera
Infernos kerubiter
Det går att nedkalla och materialisera de kerubiter som befinner sig i Inferno, såväl de fallna som de trofasta, genom en Svart Rit. Vanligen är det en förutsättning att cermonimästaren vet namnet på kerubitetn. Detta är emellertid synnerligen svårt, och den Svarta Riten måste typiskt sett förättas i ett soltempel eller på någon liknande helig plats. Hur allt detta lämpligen går till varierar kraftigt beroende på exakt vilken kerubit det handlar om, utgå dock från att en kerubit är minst lika mäktig som en riktigt mäktig demon. Rimligen mer... Och dessutom inte särskilt glada att nedkallas av en vanhelgande budbrytare.
Enormt väl utförda Svarta Riter gör det dock möjligt att utdela order till en kerubit som denne måste följa. Att dräpa en namngiven budbrytare strider inte med nödvändighet mot en trofast kerubits natur, förutsatt att budbrottet är verkligt (att försöka bluffa är meningslöst) och att cermonimästaren kan redogöra för budbrottet, och inte vara skyldig till detsamma. Ordergivning som faller inom en moralisk gråzon kan, med lite tur och skicklighet, formuleras på ett sådant sätt att ordern blir möjliga för kerubiten att åtlyda. En order som direkt strider mot kerubitens inre natur befriar dock omgående kerubiten från all eventuell kontroll, så viss försiktighet vid ordergivningen är påkallad...
Fallna kerubiter är visserligen kapabla att följa vilken order som helst (eftersom de fallit från sin trofasthet) men de är inte sällan (läs: alltid) betydligt mer hämndgiriga än de trofasta kerubiterna. Pick your poision... En nedkallad kerubit som fullgjort sitt uppdrag kommer omgående att meddela cermonimästaren detta, och är sedan fri att återvända till sin hemvist. Det har dock talats om att kerubiter senare återvänt för att straffa ceremonimästaren för dennes vanheleighet och hädelse.
Mörkerpakter
Genom att förätta en Svart Rit går det att sälja sin själ till någon av Oktagonens edsvurna, eller till någon av de åtta lägre kretsfurstarna. Zahmet själv nedlåter sig inte till billig köpslagan med enskilda individer, alternativt får inte lov att själv ingå mörkerpakter, se nedan. Vad en mörkerpakt innebär i praktiken torde vara upp till SL att avgör efter att han sett på ett antal skräckfilmer.
Hemaquiel kontra Zahmet
Det råder vitt skilda meningar bland Altors dödliga om relationen mellan Zahmet och Hemaquiel. En vida spridd uppfattning är att Hemaquiel är Infernos härskare, och att Infernos herrar, inklusive Zahmet, agerar på Hemaquiels uppdrag. Utifrån denna tankegång beskrivs Zahmet funktion som domare som ett slags tjänstemannauppdrag som utförs på Hemaquiels vilkor. Hemaquiel påstås enligt denna meningsriktning ha förbjudit Zahmet från att ingå egna mörkerpakter, för att på så sätt säkerställa Zahmets oväld gentemot övriga kretsherrar.
Andra menar att det är Zahmet som är Infernos herre, och framställer Hemaquiel som en mer eller mindre oberoende aktör med egna bevekelsegrunder. Särskilt spridd är denna meningsriktning bland de få som själva tilber Hemaquiel. Vanligen förses Hemaquiel av dessa med tillnamnet ”den behornade befruktaren” och liknande, mer värdeneutrala, epitet. I allmänhet menas då också att Hemaquiel är helt skild från allt vad både kerubiter och avgrundsdemoner heter. I den mån denna meningsriktning har någon uttalad föreställning om Zahmet förehavanden hävdas vanligen att han antagligen betraktar mörkerpakter med enskilda individer som under sin värdighet.
Båda sidor i meningskonflikten anser sig få stöd för sin respektive tes av att sfären Sharmawet i Den bortre kretsen ingår i Hemaquiels paraplan. Sharmawet beskrivas av ena meningsriktningen som en isolerad plats där den behornade befruktaren i avskildhet vilar upp sig mellan sina audienser, och av den andra meningsriktningen som den punkt i multiversum där mörkret bortom ljuset bryter in i Ordningens domäner...
Kaosfurstarna
Vilken relation Hemaquiel och/eller Zahmet har med de demonfurstar som huserar på kaosplanen är i ännu högre grad oklart. Vissa menar att de befinner sig i konflikt med varanda i ondsint tävlan om mänskliga själar att plåga, andra menar att de har en närmast vänskaplig arbetsfördelning sinsemellan. Åter andra hävdar att Hemaquiel, eller möjligen Zahmet, är densamme som den ene eller andre kaosfursten, eller kanske överordnad dem alla. Den som vågar kan ju alltid försöka reda ut hur det ligger till med detta...
Tjaa... Det är nog så jag tänker mig det, inser jag nu. Att de häxor o.d. som är tillräckligt hängivna och skickliga nog att beveka Hemaquiel faktiskt hamnar hos honom och döms direkt av honom. Men då måste man onekligen hantera Hemaquiel som en "bockgud", vilket strider mot det "förtärande mörker" jag uppfattar att du ser framför dig.Undantagna härvidlag är de som under sin levnad dyrkade de Stygiska gudarna, Hemaquiel eller någon av Oktagonens edsvurna – dessa ställs inför föremålet för sin dyrkan och döms direkt av honom eller henne. Vad detta innebär för den dödes eviga ofrid skiljer sig åt beroende på var själen hamnat. (Denna paragraf tycker jag inte är nödvändig, och innebär ju att dyrkandet av Hemaquiel aldrig är ett budbrott, utan snarare "belönas" i efterlivet!)
Låter bra, och "straffkropp" blir bra för båda varianterna. Ska läsa igenom de andra två inläggen senare.Mikael_Aa skrev: Jag föreslår att vi stryker hänvisningen till Hemaquiel och Oktagonen i just det stycket, men låter hänvisningen till de stygiska gudarna stå kvar. Min tanke med passagen var ändå främst att placera svartfolkens gudar i Avgrunden (så vi slipper ha dem på de himmelska planen. ) Vad som händer med de som tillbett Hemaquiel eller Oktagonen kan vi däremot låta vara osagt i den här texten.
En sak i taget!! Och det där med "pudel" kommer du aldrig att få godkänt med hos mig. Du fick Inferno - nöj dig!Mikael skrev:I Nidabergen finns vistt en kult också. Också spännande att titta på var och vilka och hur de förhåller sig till Wegil och Kashim!?
Jag har inget emot att namnen altorifieras lite!Grisodlar'n skrev:Tycker ni inte att namn som t ex Lilith, Asmodeus och Astarot bör ersättas med lite mer obskyra namn?
Jag tycker samma sak. I Pseudomonarchia Daemonum eller denna demonlista kan kanske inspiration hämtas.Grisodlar'n skrev:Tycker ni inte att namn som t ex Lilith, Asmodeus och Astarot bör ersättas med lite mer obskyra namn?