* Livet och döden

Esoteriska tankar om Altors metafysik och kosmologi

Moderator: Brior

Användarens profilbild
Brior
Fårodlare
Inlägg: 480
Blev medlem: 2007-01-27 15:34
Ort: Uppsala
Kontakt:

* Livet och döden

Inlägg av Brior »

Vad är egentligen liv och vad händer när en varelse dör? Finns reinkarnation i Ereb? Kommer alla till sitt lilla paradis? Finns ett fysiskt helvete någonstans därnere som i Dantes inferno?
Senast redigerad av Brior den 2007-09-06 15:52, redigerad totalt 1 gånger.
Mikael
Admin
Inlägg: 5394
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Inlägg av Mikael »

Jag brukar för att uppehålla mystiken och devisen att inget är sannt betrakta livet efter döden som flera sanningar. De som tror på Etin hamnar antingen i Hemaqueils Inferno eller går upp i Etins evighet. (Om personen inte däremellan reinkarneras som det har diskuterats under Lysande Vägen.) De som tror på andra dödsriken hamnar där.

Undantag är RP som förivrar sig in i äventyr där dödsrikenas väsen är inblandade, eller för den delen andra gudaväsen, då dessa kan välja den vilsne RP till egna öden. Dödsängeln kan komma och hämta den äventyrliga solmunken till Hels skepp Nagelfar...om inte Etin eller hans ljusandar/änglar anser det viktigt att gripa in istället.... :roll: Något i den stilen.
Användarens profilbild
Brior
Fårodlare
Inlägg: 480
Blev medlem: 2007-01-27 15:34
Ort: Uppsala
Kontakt:

Inlägg av Brior »

Några av mina egna referenser till döden i Svavelvinter:

* Individens stelnade runa - min kanske viktigaste aspekt på döden är att den är oåterkallelig på så sätt att individens gudomliga runa skrivs in i dödens bok och sedan inte kan ändras - dvs individen kan inte bli levande igen eller ändras på något sätt inklusive inte bilda nya minnen (sedan gör jag genast ett undantag i romanen - det ska alltid finnas osäkerhet). Kroppar kan animeras och spöken frammanas men de blir bara skuggor av vad de var i livet och kan inte utvecklas. Lyckligtvis finns det enkla sätt att kringgå dessa normala mekanismer om man vill ha mäktiga odöda eller så. Kung Ottar och de andra Crurerna på Marjura är exempelvis inte döda tekniskt sätt utan hålls vid liv genom mäktig magi. Man kan också tänka sig att den döende varelsens runa inte alls hamnar i dödens bok utan Shanghaias till någon annan obskyr skrift som medger vandödhet - medvetet eller som slav åt andra.

* Limbo. I romanen besöker Silvia Miranda och Shagul de nyligen döda på stranden av en mörk flod (scenen är hämtad med citat från Eliots "The Hollow Men"). Oavsett slutdestination kunde man ha ett sådant mellanläge. Det är här Shagul pratar med de döda och pumpar dem på information.

* Döden som varelse. Förmodligen finns döden som varelse - om han/hon ser ut som liemannen eller som en punkare spelar ju mindre roll och kan bero på betraktaren. Jag har beskrivit en legend om att döden infördes genom "outsourcing" till någon demon sedan skapargudarna infört fortplantning utan att förutse problemet med överbefolkning. Det kan ju vara sant eller falskt.

* I Trakorien tror man på dödsgudinnan Ereshkigal. En berömd legend handlar om att fruktbarhetsgudinnan Inashtar av fåfänga går ner till dödsriket och blir fånge där. Sedan hon lärt sin läxa får hon med sig demonen Ghumgakk till ytan. Berättelsen är grunden till RhaboRana-mördarnas dödande vilken utgör gudinnans hämnd på människorna som vägrade ta hennes plats.
Mikael
Admin
Inlägg: 5394
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Inlägg av Mikael »

Toppen, stämmer bra med mina egna funderingar. Limbo, väntrummet för de osäkra eller de vars könummer ännu inte kommit upp.

Gillar idén med outsourcing till Dödsänglen...som i sin tur överlåter vissa jobb till andra underentreprenörer...som Körkarlen, Valkyriorna, Skuggorna...
Jerry
Jordakisk Bärsärk
Inlägg: 27
Blev medlem: 2007-04-28 15:38

Inlägg av Jerry »

Oj, vilken massa intressanta trådar som poppade upp helt plötsligt! :D Vissa kommer nog att bli liggande oskrivna ett tag, men lite om vad som avhandlas här har det skrivits om på annan plats. Det är kanske lite dålig stil att citera sig själv, men jag tycker ändå att det känns relevant att återpsta en av mina tidigare funderingar från tråden om odöda.

Jerry skrev:
Aeodyr skrev:En liten fundering som knyter ihop odöda och den religiösa bakgrunden i Ereb Altor:

När en död själ manas fram - varifrån kommer den då? Kushtas vilorum, Etins straff, Angusias hallar...
En mycket bra fråga. Det är där som ett av problemen med en polyteistisk världsbild dyker upp: om flera gudar är verkliga, vems dödsrike kommer man till? Återigen kan man fundera över några alternativ, så får vi se vilket som faller spelledarna på läppen.

1) Samma lika. Alla gudars dödsrike är i själva verket ett och samma, och ingen religion har på pricken lyckats ringa in exakt hur det ter sig när man väl är där. En rent nekromantisk "tala med död"-besvärjelse etablerar en länk till denna eftervärld, varefter nekromantikern med list, hot eller mutor lurar ur den döde den information som söktes. Att de döda oftast är notoriskt samarbetsovilliga, förvirrade eller (hum) likgiltiga gör inte det nekromantiska korsförhöret enklare.

2) Totalbluff. Allt som kallas efterliv är egentligen enbart båg: efter fullbordad livscykel ligger själen endast i dvala i sin trasiga kropp, färdig att ruskas liv i och korsförhöras vid tillfälle. Eller så kanske själarna irrar omkring som nästintill maktlösa andar tills en nekromantiker ruskar odöd i kroppen. Att vissa religioner utlovar ett specifikt paradis, helvete eller reinkarnation är rent ut sagt falsk marknadsföring.

3) There can be only one. En religion har helt enkelt alla rätt, alla andra visar sig (försent...) vara irrläror. Även om gudarna obestridligen finns, kanske de drog en liten vit lögn om att det skulle bli evigt med slagsmål och fläsk bara man dog för deras skull. Ett lite trist alternativ, men kanske kan det piggas upp genom att det inte är den allmänt förväntade religionen som har monopol på dödsriket. Drar mig till minnes en sketch med Rowan Atkinson där han leker helvetets entrévärd: "Christians, are you here? What, you look surprised! Well yes, I'm afraid the Jews were right..."

4) Separata efterliv. Varje gud har omtänksamt inrett ett efterliv för sina troende, don efter person. Vem som hamnar var är en fråga om vilken gudom de bekänner sig till. Den som levt ett gott liv enligt, säg, ökenguden Molomos lära, finner sig i dennes paradis som flödar av färskvatten och skugga. Tycker ens gud att man är mogen för reinkarnation, blir det ner till verkligheten igen för ännu en omgång. Faran med att vara religiöst ointresserad eller rent av ateist blir då uppenbar: man har inte tillträde till något av efterliven och är således dömd att osa omkring i etern som osalig ande. Kanske är dessa människor också mer benägna att gå igen. Eller så kanske det räcker med en pytteliten religiös symbol för att man ska hamna i ett efterliv? Den billiga lilla träamuletten man hade som prydnad på sadelknappen visar sig bli en biljett till ett vilt främmande efterliv.

Om man vill ha en lite annorlunda vinkel på detta alternativ, kan man säga att själen vilar passivt i den döda kroppen tills ens religions präster fullbordat begravningsceremonin. Om präster inte finns till hands får man hoppas att ens färdkamrater åtminstone genomför någon spartansk ritualdetalj som att korsa någons händer ovanför bröstet eller vad som nu krävs. En "minimalistisk" begravning kan leda till att själen irrar omkring längre innan den hittar fram till sitt efterliv, men så länge ens grav inte skändas brukar det göra susen. Härav faran med att inte begravas i vigd jord.

En annan intressant aspekt av detta förhållningssätt är att den som hinner först med att genomföra någon sorts begravningsceremoni är den som tjingar den dödes själ. Detta gör det hela lite extra djävligt för de som till exempel får sin tunga utskuren enligt palinorsk sed och därför tvingas till en tillvaro som träl i ett främmande dödsrike. Lösningen: att hitta och återbörda tungan så att personen kan få ett anständigt likbål och därmed lotsas till sitt "hemmadödsrike". Den som begravs av främmande präster hamnar ju dessutom i ett dödsrike där man är hedning, och för sådana finns det oftast specifik behandling...

5) Ingen vet. De fåtaliga magiker som säger sig ha nederstigit till dödsriket pratar dynga och munkar som påstår sig veta kan lika gärna vara lögnare som lurade. När de döda tillfrågas om livet efter detta bryts kontakten, eller så svarar de bara något kryptiskt (ofrivillig ordvits, jag lovar!), eller stönar "det är förbjudet...". Nekromantikern Tugal Likanda nöjde sig inte med detta sista svar, utan framhärdade med att gång på gång med att frambesvärja sin lärlings vålnad för att med olika metoder pressa den på ämnet. Den sjunde gången riste lärlingens skelett, bröt med frunktansvärd styrka sina andefjättrar och väste "se efter själv" innan den drog Tugal skrikande med sig till Bortom.


För projektet Ereb Altor med dess många religioner och gudar tyckte jag då att nummer fyra passade bäst, vilket i och för sig också kan passa ihop med ett "entrepenadsystem" enligt tidigare inlägg i denna tråd här i metafysikforumet. Ett till alternativ som Peter förde fram var att somliga dödsriken kan ha "gemensam mark", dvs att olika religioner exempelvis har separata "Paradisii", men skickar sina förtappade till samma "Inferno", som de delar i någon sorts gudomligt kooperativ. Att hålla en viss osäkerhet/variation om hur det verkligen förhåller sig kan dessutom ha ett egenvärde i projektet Ereb Altor, eftersom det ger större flexibilitet för spelledaren och större osäkerhet för spelaren om hur det "verkligen förhåller sig".

Om man ser till Limbo som en allmängiltig slutdestination kunde man säga att var och en hamnar till samma plats längs med "Styx" som alla andra som dog inom samma geografiska område, men att de ändå kan uppsökas av sina respektive "färjkarlar" beroende på hur väl underrättad denna blivit om den dödes frånfälle (detta kan vara funktionen bakom bönder och begravningsceremonier för den döde: att underrätta efterrikets hantlangare) och tas ombord av dessa i den mån de har giltigt färdbevis (begravningsregalia á la obol under tungan, kan rabbla upp bönerna ur dödsboken, eller vad som nu passar).

Att individens runa stelnar tror jag personligen passar bättre för Svavelvinter än för Ereb Altor. När den dominerande religinen i Altor bjuder på reinkarnation verkar det vara en något inflexibel lösning. Själva tanken är ju dessutom att man ska ta få en chans att förändra sig under nästa vända i jordelivet, och då bör ju inte ens personlighet vara 100% statisk. Men: alla tankar är bra tankar. Ju fler alternativ som bullas upp, desto mustigare blir den metafysiska buffén för spelledaren.
Delanoir
Caddisk Bågskytt
Inlägg: 129
Blev medlem: 2007-08-26 17:27
Ort: Helsingborg

Inlägg av Delanoir »

Vad gäller dödsriken i fantasyvärldar tilltalas jag av tanken på att det finns ett dödsrike för alla, men att det uppfattas olika av dess invånare och besökare beroende på trosuppfattning, kulturellt ursprung och tidsepok. Litegrann som Neil Gaiman skildrar Death och livet efter detta i Sandman.
Akklokk
Jordakisk Bärsärk
Inlägg: 32
Blev medlem: 2007-05-03 19:57

Inlägg av Akklokk »

Jag måste säga att jag mest tilltalas av en kombo mellan 1 och 5 (dvs. alla kommer till samma tillvaro, även om den gemena kunskapen om detta inte existerar, utan den allmänna uppfattningen är 2,3 eller 4).
Användarens profilbild
Rickard
Hynsolgisk Shaman
Inlägg: 480
Blev medlem: 2007-02-06 00:42
Ort: Helsingborg
Kontakt:

Inlägg av Rickard »

Akklokk skrev:Jag måste säga att jag mest tilltalas av en kombo mellan 1 och 5 (dvs. alla kommer till samma tillvaro, även om den gemena kunskapen om detta inte existerar, utan den allmänna uppfattningen är 2,3 eller 4).
Jag håller med. Om man frågar de nyavlidna så har de egentligen ingen aning, utan dödsriket färgas av den subjektiva uppfattningen kring hur dödsriket egentligen är. Därför har man också motstående anekdotiska bevis, vilket gör att ingen har kunnat säga "såhär är det" utan att bli helt emotsagd. Sedan bör man tänka på att forskning sällan är helt subjektiv, utan kan också färgas av magikerns egna åsikter om hur saker och ting bör vara. Det behöver inte vara mentala irrbilder som hägrar, utan helt enkelt att magikern väljer att fylla ut något ofullständigt med sin egen "påhittade" (läs: självupplevda) världsuppfattning.
Ni har en spelvärld, men har ni ett regelsystem?
Matiné (läs reglerna)
Peter Stridsberg
Zorakisk Väpnare
Inlägg: 102
Blev medlem: 2008-12-01 17:00

Inlägg av Peter Stridsberg »

En annan fråga är vad "man" är i sammanhanget. Inte kroppen uppenbarligen, utan något annat. Själen eller anden eller båda två? Eller är själ och ande samma sak?

Jag har länge spelat med att själen är det som går vidare till dödsriket och anden stannar för att långsamt upplöses i andeplanet. Båda finns dock kvar i någon mening. En nekromatiker kan kalla på själen från dödsriket för att tala med den eller låta den besätta en odöd kropp. En shaman eller spiritist kan få kontakt med resterna av anden från andeplanet.

Hela min bild av altors metafysik:
viewtopic.php?t=314&postdays=0&postorder=asc&start=0

Varför är då en dödsriddare odöd? För att hans själ är dödsmärkt och inte kan hålla en ande. Däremot kan en nekromatiker ge magisk energi som binder denna själ till dess kropp.

Och vad är en zombie? En död kropp som hålls uppe av en magisk energi som motsvarar, men inte fungerar på samma sätt som, en ande. Men denna magiska energi måste ändå få sin stadga från någon själ - i zombiens fall vilar anden på magikerns själ... varför magikern också har problem med att ha mer än ett visst antal samtidigt.

Och vad händer om någon försöker göra TALA MED DÖD på en människa som sålt sin själ till en demon? Tillkallar han demonen? Eller fungerar det bara inte (jag lutar åt det senare eftersom demonen inte är i dödsriket).
Däremot borde det fortfarande gå alldeles utmärkt att som schaman komma i kontakt med förfadersanden...
Logiken är ett fängelse för den fria tanken... /Remuntrisk visdom
Användarens profilbild
Albrekt
Cerevalisk Drakryttare
Inlägg: 646
Blev medlem: 2008-11-22 14:08
Ort: Jakarta, Indonesien

Inlägg av Albrekt »

Fantastiskt fint och förklarande inlägg, Jerry. Jag håller i stort med Akklokk och Rickard.

Jag har alltid tänkt mig Altor uppdelat i två världar: vår värld – ordning; och andevärlden – kaos. Andevärlden är ett virrvarr av konstiga energier, inklusive de dödas andeväsen. Magi och religion är egentligen samma sak: öppnandet av en väg från kaos till vår värld. De kaotiska energierna formas medvetet och omedvetet av magikern, prästen eller till och med av de som upplever eller drabbas av resultaten. En brinnande demon med drakvingar och tänder av stål ser ut så därför att den formas av magikerns, äventyrarnas eller bybornas omedvetna rädslor. Caddos solandar är samma: formade som prästerna eller de troende omedvetet tänkte sig att de borde se ut.

Religioner och magisystem är försök att förklara, förstå och systematisera det oförklarbara. Så i Ereb har alla religioner fel men också rätt. Man kan komma väldigt långt och göra nästan vad som helst genom manipulation av kaos, men samma eller liknande saker kan göras av andra som tror på ett helt annat sätt.

Den erfarne äventyraren är därför respektfull men även skeptisk till alla som säger sig ha den rätta religionen. Det är bara de ointelligenta eller de oerfarna som tror sig skyddade av just ”sin” religion.
birkebeineren
Admin
Inlägg: 9003
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Inlägg av birkebeineren »

En metafysisk fråga:

Kan begreppen livskraft och själskraft båda existera, och vad skulle ni lägga i dessa och deras eventuella förhållande till varandra? :?
Användarens profilbild
Brior
Fårodlare
Inlägg: 480
Blev medlem: 2007-01-27 15:34
Ort: Uppsala
Kontakt:

Inlägg av Brior »

birkebeineren skrev:En metafysisk fråga:

Kan begreppen livskraft och själskraft båda existera, och vad skulle ni lägga i dessa och deras eventuella förhållande till varandra? :?
Varför inte? För mig skulle livskraft vara den gnista som finns i allt levande, även träd, insekter m.m. Själskraft skulle vara kopplat till något slags medvetande som kanske förs vidare till ett dödsrike eller återföds. Båda kan tillhöra en större världskraft dit allt strävas att återgå om man så vill.

Rörande Jerrys tidigare inlägg så är jag inne på olika dödsriken för olika religioner, men de kan vara regioner i ett och samma rike. Som ni vet från Svavelvinterromanen så kommer de döda till stränderna av en mörk flod. Jag föreställer mig att de blir kvar där en viss tid innan slutdestinationen avgjorts. Somliga tycks irra runt där för evigt. Detta är väl ett passande ämne för spekulation bland Erebs lärde, där ingen vet säkert. Jag gillar Jerrys idé att ritualer och talismaner kan kicka iväg en till fel ställe.
birkebeineren
Admin
Inlägg: 9003
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Inlägg av birkebeineren »

Brior skrev:Varför inte? För mig skulle livskraft vara den gnista som finns i allt levande, även träd, insekter m.m. Själskraft skulle vara kopplat till något slags medvetande som kanske förs vidare till ett dödsrike eller återföds. Båda kan tillhöra en större världskraft dit allt strävas att återgå om man så vill.
Ungefär något sådant jag också tänkte kring.

Olika dödsriken, som även kan vara gemensamma, låter bra. Kompliserade utomvärdsliga förhållanden likt jhi-punerna som dök upp kring syrahavet i Kristalltjuren var en trevlig liten detalj.

Jerrys båda alternativ låter interessanta:
Jerry skrev:4) Separata efterliv. Varje gud har omtänksamt inrett ett efterliv för sina troende, don efter person. Vem som hamnar var är en fråga om vilken gudom de bekänner sig till. Den som levt ett gott liv enligt, säg, ökenguden Molomos lära, finner sig i dennes paradis som flödar av färskvatten och skugga. Tycker ens gud att man är mogen för reinkarnation, blir det ner till verkligheten igen för ännu en omgång. Faran med att vara religiöst ointresserad eller rent av ateist blir då uppenbar: man har inte tillträde till något av efterliven och är således dömd att osa omkring i etern som osalig ande. Kanske är dessa människor också mer benägna att gå igen. Eller så kanske det räcker med en pytteliten religiös symbol för att man ska hamna i ett efterliv? Den billiga lilla träamuletten man hade som prydnad på sadelknappen visar sig bli en biljett till ett vilt främmande efterliv.

Om man vill ha en lite annorlunda vinkel på detta alternativ, kan man säga att själen vilar passivt i den döda kroppen tills ens religions präster fullbordat begravningsceremonin. Om präster inte finns till hands får man hoppas att ens färdkamrater åtminstone genomför någon spartansk ritualdetalj som att korsa någons händer ovanför bröstet eller vad som nu krävs. En "minimalistisk" begravning kan leda till att själen irrar omkring längre innan den hittar fram till sitt efterliv, men så länge ens grav inte skändas brukar det göra susen. Härav faran med att inte begravas i vigd jord.

En annan intressant aspekt av detta förhållningssätt är att den som hinner först med att genomföra någon sorts begravningsceremoni är den som tjingar den dödes själ. Detta gör det hela lite extra djävligt för de som till exempel får sin tunga utskuren enligt palinorsk sed och därför tvingas till en tillvaro som träl i ett främmande dödsrike. Lösningen: att hitta och återbörda tungan så att personen kan få ett anständigt likbål och därmed lotsas till sitt "hemmadödsrike". Den som begravs av främmande präster hamnar ju dessutom i ett dödsrike där man är hedning, och för sådana finns det oftast specifik behandling...

5) Ingen vet. De fåtaliga magiker som säger sig ha nederstigit till dödsriket pratar dynga och munkar som påstår sig veta kan lika gärna vara lögnare som lurade. När de döda tillfrågas om livet efter detta bryts kontakten, eller så svarar de bara något kryptiskt (ofrivillig ordvits, jag lovar!), eller stönar "det är förbjudet...". Nekromantikern Tugal Likanda nöjde sig inte med detta sista svar, utan framhärdade med att gång på gång med att frambesvärja sin lärlings vålnad för att med olika metoder pressa den på ämnet. Den sjunde gången riste lärlingens skelett, bröt med frunktansvärd styrka sina andefjättrar och väste "se efter själv" innan den drog Tugal skrikande med sig till Bortom.
Jan Erik Söderman
Cerevalisk Drakryttare
Inlägg: 730
Blev medlem: 2009-05-22 13:41
Ort: Stockholm
Kontakt:

Inlägg av Jan Erik Söderman »

Jag är för nummer 4. Det är roligare om folk har en aning. Det måste ju om inte annat finnas legender om den store hjälten Suehpro som gick ner i dödsriket för att hämta sin älskade och liknande historier. Känner att även rollpersonerna kan färdas till dödens rike om man är förtjust i det storslagna.
LoveFiction
Zorakisk Väpnare
Inlägg: 96
Blev medlem: 2010-12-15 19:16
Ort: Uppsala

Re: * Livet och döden

Inlägg av LoveFiction »

Brior skrev:Vad är egentligen liv och vad händer när en varelse dör? Finns reinkarnation i Ereb? Kommer alla till sitt lilla paradis? Finns ett fysiskt helvete någonstans därnere som i Dantes inferno?
[inlägg 5]

Tänker även här dela med mig av mina två kronor ^^
Notera att jag följer uppdeleningen från Monsterboxen.
Jag gör heller ingen skillnad på själ och ande vad gäller en persons psyke, karaktär, erfarenhet, personlighet och intelligens.

I min spelvärld har jag följande lösningar (som sällan, om någonsin behövt utforskats av spelare):
Alver: begränsat antal själar, tillhör otvetydigt Tevatenu - Moder Jord - och 'vilar' av sig sitt långa liv och ansvar som älvor i 50+ år.
Vandöda - Andar+gastar: humanoida själar/andar som tar sig fram på diverse vis och framgång, utom poltergeisten som tillhör annat existensplan (outforskad).
Vandöda - Kroppsligt odöda: (i regel) humanoida kroppar med sin egen själ/ande men en vandöd kropp som upprätthålls av magi och den vandödes vilja i kombination. I regel permanenta skapelser från kraftfulla nekromantiska ritualer.
Vandöda - Magiska odöda: (i regel) humanoida kroppar utan egen själ/ande men den tidigare personens grundegenskaper, färdigheter och förmågor modifierade av magin som åter aktiverat kroppen. I regel tillfälliga skapelser av nekromantiskt ursprung.

Det enda egentligt bestämda efter döden jag har med är Inferno från bok III - Kaos av Monsterboxen, vars ingång mycket riktigt bevakas av den unika varelser Kerberos (han är för charmig för att radera!). Däremot är det inte en fysisk plats inuti / på Ereb Altor du kommer till, utan ett separat existensplan (det löser så många logistiska frågor när du väl accepterat dimensionsvandring och -portaler).

Dödsängeln har jag behållit och gjort till en kombination mellan Monsterboken, Monsterboxen bok III - Kaos, Meet Joe Black och Terry Pratchetts Death från Discworld. Den kan efter egen vilja och kraft vandra mellan alla existensplan (inklusive Azeroth, Tellus, Faerûn Ereb Altor, Leithicor, Khlaa, Calibandium med flera). De som dött enligt de regler skapelsegudarna satt upp är Dödsängelns automatiska offer. Andra måste den bekämpa som vilken RP som helst. =)

Mina 'kosmiska sanningar' (gudomligt perspektiv):
När en varelse dör så åker själen ut och kroppens livsuppehållande funktioner upphör. Om så är möjligt (på grund av magi, kunskap eller viljestyrka) kan ena eller båda bli vandöd(a).
Reinkarnation är för mig förbehållet Alver, vars antal själar å andra sidan är begränsat och de går att utrota genom att döda älvor.
Inga paradis, de som inte hamnar i Inferno får 'ro' och upphör uppleva saker och uppgår i världssjälen / alltet / allsjälen.
Inget fysiskt helvete 'därnere', men mycket väl ett Inferno enligt ovan.

Tack för ett intressant forum och mig för tillfället! :D
Skriv svar