* Livet och döden
Postat: 2007-09-06 13:53
Vad är egentligen liv och vad händer när en varelse dör? Finns reinkarnation i Ereb? Kommer alla till sitt lilla paradis? Finns ett fysiskt helvete någonstans därnere som i Dantes inferno?
Jerry skrev:En mycket bra fråga. Det är där som ett av problemen med en polyteistisk världsbild dyker upp: om flera gudar är verkliga, vems dödsrike kommer man till? Återigen kan man fundera över några alternativ, så får vi se vilket som faller spelledarna på läppen.Aeodyr skrev:En liten fundering som knyter ihop odöda och den religiösa bakgrunden i Ereb Altor:
När en död själ manas fram - varifrån kommer den då? Kushtas vilorum, Etins straff, Angusias hallar...
1) Samma lika. Alla gudars dödsrike är i själva verket ett och samma, och ingen religion har på pricken lyckats ringa in exakt hur det ter sig när man väl är där. En rent nekromantisk "tala med död"-besvärjelse etablerar en länk till denna eftervärld, varefter nekromantikern med list, hot eller mutor lurar ur den döde den information som söktes. Att de döda oftast är notoriskt samarbetsovilliga, förvirrade eller (hum) likgiltiga gör inte det nekromantiska korsförhöret enklare.
2) Totalbluff. Allt som kallas efterliv är egentligen enbart båg: efter fullbordad livscykel ligger själen endast i dvala i sin trasiga kropp, färdig att ruskas liv i och korsförhöras vid tillfälle. Eller så kanske själarna irrar omkring som nästintill maktlösa andar tills en nekromantiker ruskar odöd i kroppen. Att vissa religioner utlovar ett specifikt paradis, helvete eller reinkarnation är rent ut sagt falsk marknadsföring.
3) There can be only one. En religion har helt enkelt alla rätt, alla andra visar sig (försent...) vara irrläror. Även om gudarna obestridligen finns, kanske de drog en liten vit lögn om att det skulle bli evigt med slagsmål och fläsk bara man dog för deras skull. Ett lite trist alternativ, men kanske kan det piggas upp genom att det inte är den allmänt förväntade religionen som har monopol på dödsriket. Drar mig till minnes en sketch med Rowan Atkinson där han leker helvetets entrévärd: "Christians, are you here? What, you look surprised! Well yes, I'm afraid the Jews were right..."
4) Separata efterliv. Varje gud har omtänksamt inrett ett efterliv för sina troende, don efter person. Vem som hamnar var är en fråga om vilken gudom de bekänner sig till. Den som levt ett gott liv enligt, säg, ökenguden Molomos lära, finner sig i dennes paradis som flödar av färskvatten och skugga. Tycker ens gud att man är mogen för reinkarnation, blir det ner till verkligheten igen för ännu en omgång. Faran med att vara religiöst ointresserad eller rent av ateist blir då uppenbar: man har inte tillträde till något av efterliven och är således dömd att osa omkring i etern som osalig ande. Kanske är dessa människor också mer benägna att gå igen. Eller så kanske det räcker med en pytteliten religiös symbol för att man ska hamna i ett efterliv? Den billiga lilla träamuletten man hade som prydnad på sadelknappen visar sig bli en biljett till ett vilt främmande efterliv.
Om man vill ha en lite annorlunda vinkel på detta alternativ, kan man säga att själen vilar passivt i den döda kroppen tills ens religions präster fullbordat begravningsceremonin. Om präster inte finns till hands får man hoppas att ens färdkamrater åtminstone genomför någon spartansk ritualdetalj som att korsa någons händer ovanför bröstet eller vad som nu krävs. En "minimalistisk" begravning kan leda till att själen irrar omkring längre innan den hittar fram till sitt efterliv, men så länge ens grav inte skändas brukar det göra susen. Härav faran med att inte begravas i vigd jord.
En annan intressant aspekt av detta förhållningssätt är att den som hinner först med att genomföra någon sorts begravningsceremoni är den som tjingar den dödes själ. Detta gör det hela lite extra djävligt för de som till exempel får sin tunga utskuren enligt palinorsk sed och därför tvingas till en tillvaro som träl i ett främmande dödsrike. Lösningen: att hitta och återbörda tungan så att personen kan få ett anständigt likbål och därmed lotsas till sitt "hemmadödsrike". Den som begravs av främmande präster hamnar ju dessutom i ett dödsrike där man är hedning, och för sådana finns det oftast specifik behandling...
5) Ingen vet. De fåtaliga magiker som säger sig ha nederstigit till dödsriket pratar dynga och munkar som påstår sig veta kan lika gärna vara lögnare som lurade. När de döda tillfrågas om livet efter detta bryts kontakten, eller så svarar de bara något kryptiskt (ofrivillig ordvits, jag lovar!), eller stönar "det är förbjudet...". Nekromantikern Tugal Likanda nöjde sig inte med detta sista svar, utan framhärdade med att gång på gång med att frambesvärja sin lärlings vålnad för att med olika metoder pressa den på ämnet. Den sjunde gången riste lärlingens skelett, bröt med frunktansvärd styrka sina andefjättrar och väste "se efter själv" innan den drog Tugal skrikande med sig till Bortom.
Jag håller med. Om man frågar de nyavlidna så har de egentligen ingen aning, utan dödsriket färgas av den subjektiva uppfattningen kring hur dödsriket egentligen är. Därför har man också motstående anekdotiska bevis, vilket gör att ingen har kunnat säga "såhär är det" utan att bli helt emotsagd. Sedan bör man tänka på att forskning sällan är helt subjektiv, utan kan också färgas av magikerns egna åsikter om hur saker och ting bör vara. Det behöver inte vara mentala irrbilder som hägrar, utan helt enkelt att magikern väljer att fylla ut något ofullständigt med sin egen "påhittade" (läs: självupplevda) världsuppfattning.Akklokk skrev:Jag måste säga att jag mest tilltalas av en kombo mellan 1 och 5 (dvs. alla kommer till samma tillvaro, även om den gemena kunskapen om detta inte existerar, utan den allmänna uppfattningen är 2,3 eller 4).
Varför inte? För mig skulle livskraft vara den gnista som finns i allt levande, även träd, insekter m.m. Själskraft skulle vara kopplat till något slags medvetande som kanske förs vidare till ett dödsrike eller återföds. Båda kan tillhöra en större världskraft dit allt strävas att återgå om man så vill.birkebeineren skrev:En metafysisk fråga:
Kan begreppen livskraft och själskraft båda existera, och vad skulle ni lägga i dessa och deras eventuella förhållande till varandra?
Ungefär något sådant jag också tänkte kring.Brior skrev:Varför inte? För mig skulle livskraft vara den gnista som finns i allt levande, även träd, insekter m.m. Själskraft skulle vara kopplat till något slags medvetande som kanske förs vidare till ett dödsrike eller återföds. Båda kan tillhöra en större världskraft dit allt strävas att återgå om man så vill.
Jerry skrev:4) Separata efterliv. Varje gud har omtänksamt inrett ett efterliv för sina troende, don efter person. Vem som hamnar var är en fråga om vilken gudom de bekänner sig till. Den som levt ett gott liv enligt, säg, ökenguden Molomos lära, finner sig i dennes paradis som flödar av färskvatten och skugga. Tycker ens gud att man är mogen för reinkarnation, blir det ner till verkligheten igen för ännu en omgång. Faran med att vara religiöst ointresserad eller rent av ateist blir då uppenbar: man har inte tillträde till något av efterliven och är således dömd att osa omkring i etern som osalig ande. Kanske är dessa människor också mer benägna att gå igen. Eller så kanske det räcker med en pytteliten religiös symbol för att man ska hamna i ett efterliv? Den billiga lilla träamuletten man hade som prydnad på sadelknappen visar sig bli en biljett till ett vilt främmande efterliv.
Om man vill ha en lite annorlunda vinkel på detta alternativ, kan man säga att själen vilar passivt i den döda kroppen tills ens religions präster fullbordat begravningsceremonin. Om präster inte finns till hands får man hoppas att ens färdkamrater åtminstone genomför någon spartansk ritualdetalj som att korsa någons händer ovanför bröstet eller vad som nu krävs. En "minimalistisk" begravning kan leda till att själen irrar omkring längre innan den hittar fram till sitt efterliv, men så länge ens grav inte skändas brukar det göra susen. Härav faran med att inte begravas i vigd jord.
En annan intressant aspekt av detta förhållningssätt är att den som hinner först med att genomföra någon sorts begravningsceremoni är den som tjingar den dödes själ. Detta gör det hela lite extra djävligt för de som till exempel får sin tunga utskuren enligt palinorsk sed och därför tvingas till en tillvaro som träl i ett främmande dödsrike. Lösningen: att hitta och återbörda tungan så att personen kan få ett anständigt likbål och därmed lotsas till sitt "hemmadödsrike". Den som begravs av främmande präster hamnar ju dessutom i ett dödsrike där man är hedning, och för sådana finns det oftast specifik behandling...
5) Ingen vet. De fåtaliga magiker som säger sig ha nederstigit till dödsriket pratar dynga och munkar som påstår sig veta kan lika gärna vara lögnare som lurade. När de döda tillfrågas om livet efter detta bryts kontakten, eller så svarar de bara något kryptiskt (ofrivillig ordvits, jag lovar!), eller stönar "det är förbjudet...". Nekromantikern Tugal Likanda nöjde sig inte med detta sista svar, utan framhärdade med att gång på gång med att frambesvärja sin lärlings vålnad för att med olika metoder pressa den på ämnet. Den sjunde gången riste lärlingens skelett, bröt med frunktansvärd styrka sina andefjättrar och väste "se efter själv" innan den drog Tugal skrikande med sig till Bortom.
[inlägg 5]Brior skrev:Vad är egentligen liv och vad händer när en varelse dör? Finns reinkarnation i Ereb? Kommer alla till sitt lilla paradis? Finns ett fysiskt helvete någonstans därnere som i Dantes inferno?