Satt och tänkte på dvärgrunor innan idag. Jag gillar på många sätt idén som har kommit upp i tråden på senaste med geometriska former som skriftecken. Problemet som jag ser det är hur man ska göra dem estetiskt tilltalande. Jag satt och lekte lite med polygoner och en tanke var att låta de olika formerna överlappa varandra på något sätt, men även det var svårt att få till på ett snyggt sätt. Dessutom är det väldigt svårt att på något sätt härleda de joriska runorna ur polygoner.
Då slog det mig att Fafnirs runor kanske inte alls är vanliga skrivtecken, utan ett sätt att ”dölja” budskap i golvplattor, murverk, mosaiker m.m. Det hade förmodligen varit lättare att använda geometriska figurer på det sättet än att exempelvis skriva eller rista dem. Dessutom kanske det ger upphov till ett nytt dvärgyrke, ordmuraren, som lägger sitt folks historia som en jättelik mosaik i de djupa arkivhallarna.
Så om runorna ska vara 1. inspirationen till de joriska runorna, 2. baserade på geometriska former och 3. helst inte se ut som vanliga vikingarunor, hur ska detta lösas? Här är mitt förslag:
Lite strödda tankar om hexagoner
Från början bestod dvärgrunorna av linjer inskrivna i hexagoner. Kanske finns det någon form av symbolistisk orsak till runornas utseende med någon form av magi som kan kanaliseras eller bindas i de olika stavarna? Kanske har det betydelse hur de olika hexagonerna placeras i förhållande till varandra?
Ytterligare en tanke när det gäller hexagoner är att dvärgar kanske gillar att använda hexrutat pergament när de skriver. Sådan hex-rutning uppnås genom att man rullar ett särskilt verktyg (en
rêħofû eller bara
ħofû, ”sexkantare” av roten
ħ-f). Detta kavelliknande verktyg med utskurna hexagoner finns i allt från de enkla varianter i trä eller sten med medföljande stämpeldyna som skolbarn använder i sina skrivövningar, till de juvelbesatta praktverktyg som kungliga skrivare håller sig med och som på magisk väg bränner in hexagoner i underlaget.
Jag är inte riktigt säker på hur hexagonrunorna används. Egentligen är det ju ett rätt krångligt sätt att skriva att sitta och pränta runa för runa i hexagoner, även om man lätt kan skapa ord som slingrar sig runt på ett lite intressant sätt. Kanske används hexagonrunorna mest i olika formella sammanhang samt eventuellt inom dvärgarnas runsymbolism, även om alla läskunniga dvärgar av traditionella och pedagogiska skäl lärt sig att skriva i hexagoner.
Därför uppfann jag ett antal varianter som har uppstått genom tiderna:
Trimbusrunor
Dvärgarna i Trimbusbergen uppfann ett unikt sätt att skriva på. Till en början hade de inte så stort behov av att använda runorna de hade lärt sig av sina kusiner så särskilt mycket Men så började de att exportera den rödskimrande bergarten salamant. För att garantera kvaliteten på bergarten, som oftast återfinns i form av avlånga sexkantiga kristaller, började Trimbusbergens dvärgar att rista in gruvornas namn i kristallerna. Senare uppstod traditionen att skicka meddelanden till varandra ristade på yxskaft, och skrivkonsten spred sig bland Akrogals dvärgar. En del har hävdat att sättet som Trimbiens dvärgar skriver på, uppifrån och ner i sick-sack med konsonanter på den vänstra linjen och vokaler på den högra, skulle ha inspirerat Kalmurrerna till sitt Ugahiriska alfabet som också skrivs uppifrån och ned, vilket det kanske ligger sanning i.
Kvadratiska nordrunor
I norra Ereb och Orghin utvecklades en säregen variant av dvärgrunorna, kvadratrunorna. Dessa höggs från början i sten, men med tiden kom de också till användning som bokskrift. Numera är denna stil ovanlig och Norddvärgarna har alltmer övergått till varianter av de räta aidniska runorna.
Räta aidniska runor
Dvärgarna i västra Kopparhavsområdet skrev från början med hexagonrunor, men kom att påverkas starkt av det joriska skriftspråket, och deras runor fortsatte därför att vara rätt lika de joriska. De aidniska runorna spred sig längs Västerhavets kust och är idag den vanligaste dvärgskriften i hela västra Ereb.
Bôrim Bläckspares stenografrunor
Bôrim Bläckspare var en köpman verksam i östra Ereb under 400-talet e.O. Under den berendiska pesten 431 e.O. tredubblades priset på bläck över en natt när galläppelkokorskorna i Entika sattes i karantän i två månader, något som gått till historien som det berendiska bläckdebaklet. Den rätt snåle Bôrim ville helst inte bli ruinerad på kuppen när han gjorde sin bokföring och kom då på den lysande idén att helt enkelt strunta i att skriva ut huvudstavarna i runorna och på så vis spara in hälften av sina bläckutgifter. Bôrims uppfinning spreds snabbt bland dvärgiska köpmän från Krun till Erebos och sedermera till kanslister, arkivarier o.dyl.
Brutna bokrunor
De brutna bokrunorna är en modern variant av de aidniska runorna, som är relativt vanlig som bokskrift bland dvärgar i Klomellien och Magilre. Stilen är starkt inspirerad av vissa moderna västjoriska runformer.
Forngizuriska stämpelrunor
I Soluna hade dvärgarna under forntiden för vana att använda tunna plåtar som bands ihop till stora guld, silver eller kopparkodexar. För alldagliga brev, räkenskaper och liknande användes blyplåtar. Plåtarna täcktes med runor som stansades in med hjälp av särskilda punsar (
dob, pl.
dôb av roten
d-b ”slå eller trycka till”, ett ord som med stor sannolikhet är ljudhärmande). Även om tekniken numera har förändrats till att använda stämplar på pergament eller ibland blad från vissa djungelträd, kallar man fortfarande stämpelpennan för dob. Skrivargillet i Bôrh-Mbugû i Gizurbergen använder fortfarande en hammare och två korslagda dôb som emblem.
Moderna stämpelrunor
Stämpelrunorna lånades för länge sedan in av Grynnerbergens dvärgar för att signera smidesarbeten eller keramik. Med tiden föll de mer eller mindre i glömska i Ereb, men upplevde en renässans för ett hundratal år sedan när någon kom på att man kunde skapa en stämpelrunvariant av Bôrim Bläckspares praktiska stenografirunor. De stavlösa stämpelrunorna blev snabbt populära och är idag den vanligaste vardagsskriften bland dvärgar i östra Kopparhavsområdet.
Hur man skriver med dvärgrunor
För att få dvärgrunorna att mestadels skilja sig från de joriska, kom jag på att dvärgarna naturligtvis använder sig av bindrunor konsekvent. Vokaler står bara ensamma i början av ord, i andra fall är de alltid bundna med föregående konsonant. Detta gör att antalet tecken skenbart blir högre och skriften inte upplevs som vanliga runor i lika stor utsträckning. Den dvärgrunrad som skiljer ut sig är den Trimbiska som läses uppifrån och ner i sick-sack. Här skrivs alla runor ut, fast är bundna till varandra allihop som samstavsrunor i vår värld. Det kan också nämnas att Forngizuriska runorna konsekvent skrevs från höger till vänster.