Dvärgar

[Wolfhart]

... Min uppfattning är att dvärgarna bryr sig väldigt lite om bergens yta, det är dess inre som är väsentligt - deras berg. På ytan finns ingen malm att bryta, inget mörker att njuta av, och inga djup att hänföras över. På ytan avverkar man ibland timmer för bruk i underjorden, och man för viss begränsad handel (och jo dvärgar ser hellre att kunderna/leverantörerna kommer till dem än att behöva lämna sitt rike under jord), och detta innebär att man som du skriver också har vissa patruller ovan jord för att avvisa människor och vättar som kommer för nära med deras gruvdrift. ...

I en del dvärgsamhällen förekommer ju också jordbruk på markytan [Monster och män i Ereb Altor s.31] där den lägsta kasten inom dvärgsamhället odlar spannmål (i bergstrakter är det också lätt att tänka sig dvärgars får- och gethjordar för mjölk, ost, tyger, och omväxling till grottsvinfläsk). Det dvärgiska lynnet bjuder dem säkert att försvara även detta mot omvärlden ("det är ju VÅRT!"), men det är troligen mestadels inget oundgängligt för dvärgsamhället i stort såvida inte möjligheterna till svampodling under jord är av något skäl begränsade.

[skaraborgarn]

... Min uppfattning är att dvärgarna bryr sig väldigt lite om bergens yta, det är dess inre som är väsentligt - deras berg. På ytan finns ingen malm att bryta, inget mörker att njuta av, och inga djup att hänföras över. På ytan avverkar man ibland timmer för bruk i underjorden, och man för viss begränsad handel (och jo dvärgar ser hellre att kunderna/leverantörerna kommer till dem än att behöva lämna sitt rike under jord), och detta innebär att man som du skriver också har vissa patruller ovan jord för att avvisa människor och vättar som kommer för nära med deras gruvdrift. ...

I en del dvärgsamhällen förekommer ju också jordbruk på markytan [Monster och män i Ereb Altor s.31] där den lägsta kasten inom dvärgsamhället odlar spannmål (i bergstrakter är det också lätt att tänka sig dvärgars får- och gethjordar för mjölk, ost, tyger, och omväxling till grottsvinfläsk). Det dvärgiska lynnet bjuder dem säkert att försvara även detta mot omvärlden ("det är ju VÅRT!"), men det är troligen mestadels inget oundgängligt för dvärgsamhället i stort såvida inte möjligheterna till svampodling under jord är av något skäl begränsade.

Håller med. Dvärgar vill inte att någon går på deras berg. deras heliga berg. Hur många dvärgar vill ha andra humanoider i bergen på jakt efter något värdefullt d ekan ta med sig. Spannmålsproduktion samt hantering av timmer måste ske ovan jord.

[anders]

Det här är intressant! Läste just i "Trakorien" om dvärgkvinnorna på Trinsmyra (norddvärgar):

För första och sista gången i mitt liv skådade jag dvärgkvinnor. Seden bjuder att de rakar skägget för att inte visa främlingar sitt rätta ansikte, varför de lätt gick att skilja från männen.

Så, i all fall bland människor, rakar sig dessa dvärgkvinnor för sedlighets skull. De skulle aldrig visa sina skägg för främlingar.

[gtjorgo]

Kanske ett arv från Mirin Khon?

[skaraborgarn]

Det här är intressant! Läste just i "Trakorien" om dvärgkvinnorna på Trinsmyra (norddvärgar):

För första och sista gången i mitt liv skådade jag dvärgkvinnor. Seden bjuder att de rakar skägget för att inte visa främlingar sitt rätta ansikte, varför de lätt gick att skilja från männen.

Så, i all fall bland människor, rakar sig dessa dvärgkvinnor för sedlighets skull. De skulle aldrig visa sina skägg för främlingar.

Risken finns ju att de tas för män och riskerar att hamna i bråk med karlar som vill supa i kapp eller slåss.

[birkebeineren]

Det här är intressant! Läste just i "Trakorien" om dvärgkvinnorna på Trinsmyra (norddvärgar):

För första och sista gången i mitt liv skådade jag dvärgkvinnor. Seden bjuder att de rakar skägget för att inte visa främlingar sitt rätta ansikte, varför de lätt gick att skilja från männen.

Så, i all fall bland människor, rakar sig dessa dvärgkvinnor för sedlighets skull. De skulle aldrig visa sina skägg för främlingar.

Det står också att dvärgarna i Rung kom dit efter att färdats över havet från fastlandet. De hade som krigsflyktningar från öster träffat handelsresande rungler från Trinsmyra som besökte dagens Ransard. När denna händelse utspelade sig är mycket osäker då källorna uppger "i tidernas begynelse" men troligtvius innan Ransard blev ett rike 27 fO lär det ha varit med tanke på ordvalet "dagens Ransard". En teori från forumet är att dvärgarna kom från det numera övergivna riket Ehed-Gîhn i Barbia.

Hur som helst, dvärgkvinnorna kanske för första gången började raka skägget när de fick utstå den hemska erfarenheten att färdas på vatten och det i sällskap med skäggiga barbarer från ett annat folkslag? Sen fick detta fäste då dvärgarna fortsatte att leva tillsammans med människorna i Rung?

Vi skulle även kunna låta sedvanan med att dvärgkvinnor rakar skägget när de vistas bland andra folkslag vara typisk för nordadvärgar generellt.

[anders]

Det tycker jag låter bra, birke. Generellt är det en sed bland norddvärgar, men inte nödvändigtvis universellt eller uteslutande. Undantag finns säkert - men det är den rådande sedvänjan.

[gtjorgo]

Bortse från min kommentar om Mirin Khon. Blandade ihop Runglerdvärgarna med de i kopparbergen:-)

[skaraborgarn]

Dvärgar och deras musikliv hur är det med det?
De verkar inte vara så där väldans musikaliska och har någonsin en bard varit dvärg?

[gtjorgo]

Vi hade ofta dvärgiska skalder men de körde väl mer någon variant av stolpig spoken word än att de satt med lutan som en singer-song-writer.
Hur gjorde ni?:D

[skaraborgarn]

Trummor, säckpipa, krumhorn. Det är väl lite dvärgiskt? Manskörer och bordsvisor samt förstås arbetsvisor.

[Mikael]

Håller med. Samt hårda dova klangspel på metall som sjungande städ och tackor av metall.
Sedan finns det naturligtvis den där udda dvärgen som förälskat sig i lutanssång och blivit bard. Alla skägg har sina löss, som ordstävet lyder.

[birkebeineren]

Körsång. Djupa mullrande mansröster som kan fylla en hel urgrotta och klara klangfulla kvinnoröster som följer malmådrorna genom själva berget.

Sen finns Röstmagin som borde kunna liknas vid musik, om än lite udda sådan.

[skaraborgarn]

Röstmagi är ju en slags motpol till harmonism. Kraftiga stämmor men ingen sopran och alt.
Men man kanske ska vara försiktig med musik under jord? Ett ras vore förödande.
Blåsinstrument och skägg är det en bra kombination?
Dvärgar som stämmer upp en krigssång borde vara ett mäktig syn och hör upplevelse.

[skaraborgarn]

En känd alvmusiker sa om dvärgarnas sång att det låter som de kokar en orch!
Medan människor, halvlängdsmän, kattmän och ankor kan tycka älvfolkens musik låter bra även om de inte kan förstå texten alla gånger så är det få som uppskattar den dvärgiska musiken.

Vid en fest på ambassaden i Berendien framförde några dvärgar visor och melodier för de inbjudna gästerna. Rustikt och kraftfullt var omdömet men ingen av gästerna hade behov av att höra mer heller.

Dvärgarnas konservativa läggning framkommer ofta just vid musik och sång. En dvärg som levat för 500 år sedan skulle känna igen det som spelas på 600-talet E.O. En dvärg som levt för 1000 år sedan skulle känna igen det mesta.

Texterna är ganska lika och de handlar ofta om samma sak. De kan handla om det förflutna, dvärgarnas historia och strider mot drakar och svartfolk, om stormän och kungar. Andra handlar om arbetet rena arbetsvisor men också om riskerna med gruvdrift och smide. Få kärleksvisor finns. Däremot finns det några vemodiga sånger som handlar om dvärgar som är ute i krig eller på långväga resor och handlar om saknandet efter familjen och det dvärgiska samhället. Rent religiösa sånger finns men de är inte så kända hos andra än hos dvärgarna.

Det låter likadant alltihop! Det säger många oavsett om de har hud, päls eller fjädrar om musik de inte gillar. Den dvärgiska musiken låter väldigt likadant men dvärgarna tycker det ska vara så.
I multiversums utkant finns en obskyr värld som kallas Tellus. Där finns det en musikalisk avart som kallas dansbandsmusik. Kritikerna hävdar att den låter likadant alltihop och texterna är likadan de med med inslag av ord som kärlek, natt/nätter, månsken och du och jag. Anhängarna av denna månskenskult säger att det är det som är poängen att det ska låta likadant och inga improvisationer eller solon uppskattats. Lite så är det med dvärgarnas musiksmak eller rättare avsaknad av sådan.