Egentligen passar det nog bäst med båda delarna.
Hur de odöda skulle fungera vid en strid är en intressant fråga. Som ett kärngarde av erfarna hjältar, en murbräcka av elittrupper som inte fruktar döden eller som inspirationskälla för de egna soldater? En variant är att de fungerar som kommissarer som går bakom linjerna och manar på de egna soldaterna. De är ändå odöda och fasansfulla, och de stackars pallinorska ofräsle speciellt kan finna sig bokstavligen fångade mellan döden på fiendevapen och de egan odöda....
Jag skulle säga inspirationskälla. Kanske har de Palinoriska soldaterna och riddarna hört otaliga berättelser om Yttarix - Härföraren och hans korståg. Det måste vara en rejäl push när Yttarix, klädd i en helrustning rider sida vid sida med den nuvarande härföraren för att mana soldaterna till strid och ingjuta mod i deras kroppar. Han behöver kanske inte säga så mycket, men blotta åsynen av honom får de palinoriska riddarna att trotsa berg och död för sitt mål...
...samtidigt som andra odöda helgon kanske används vid religiösa högtider.
Kan vid närmare eftertanke även se Yttarix slåss sida vid sida under stridens gång. (Problemet är bara att plocka upp resterna när han har blivit nerhackad av arga och vettskrämda Ransarder).
Kort och gott. Nekromantin ska inte vara en avgörade faktor rent fysiskt i den Palinoriska armen. Snarare är det en tradition, inspirationskälla för soldaterna och något som används i ceremonier och ritualer. Befolkningen i Palinor tycker det är lite läskigt samtidigt som de beundrar och respekterar traditionerna. Alla skulle vilja se Yttarix i strid, men ingen skulle vilja ha han i hemmet över en kopp kaffe...